Fler med klättergalna småbarn? Hur gör ni?

Låter som barnens kusin. Han klättrade innan han gick och for upp på bord och annat och var extremt snabb. De satte upp stolarna på bordet alt lade dom ner på golvet och plockade bort allt där han kunde klättra upp på. Men han blev ju större och fortsatte klättra. En liten akrobat! Nu är han snart fyra men fortfarande far han runt som ett gehu och klättrar mer än gärna. Och visst har han skadat sig rejält ett flertal gånger där sjukhusvård har behövts. Men han är extremt aktiv och studsar hela tiden. Tror det är personligheten men hans mamma säger att det säkert är hyperaktivitet som adhd men jag tycker det är för tidigt att veta det vid så låg ålder.

Oj ja jösses! Låter ju precis som min son Är ju lite rädd för att han kommer att fortsätta även när han blir äldre. På många sätt är det ju kul och bra att han gillar att klättra men jag blir ju så orolig att han ska göra sig illa.

Sådär var min också Jag lät honom klättra på vissa saker så länge han lät bli andra, han fick klättra på stolarna om han inte klättrade på bordet osv. Ignorerade då han bara gjorde saker för att få uppmärksamhet samt mycket tid ute ute för att få röra på sig.

Vid 1,5-2 år vände det och han blev världens lugnaste, men han älskar fortfarande att klättra och är som en bergsget. Alla andra mammor har hjärtat i halsgropen över honom då han klättrar i träd och liknande (nu är han sex år) medan jag vet att han kan

Samma med mina barn. De är 4.5 år och 15månader. De är överallt och klättrar! Speciellt den lilla och det har blivit en och annan bula. Man tröstar när de slagit sig för att om 15min göra samma sak...
Att den lilla inte förstår har jag förståelse för men den stora borde ju fatta nångång.
Hörde förut att man inte ska säga "inte" till barn tex "inte hoppa i soffan" utan istället säga "sitt stilla i soffan" att det skulle ha bättre effekt men efter 4 år är jag tveksam för det fungerar ju uppenbarligen inte...
En period gjorde vi så att när han inte ville lyssna på tillsägelse så fick han helt enkelt inte sitta i soffan på några minuter men det funkade inte heller.

Haha skönt att jag inte e ensam
Röttärsött: Låter ju fint att han lugnade ner sig sen! Och samtidigt bra att de blir säkra klättrare med tiden

lilleskutto:Jag känner med dig!! :O Jag har dock turen att min äldsta dotter är jättelugn nu.

Sådär är det med min grabb som är i samma ålder. Just nu så är det trappen dom hägrar, han klättrar upp och ner om och om igen dagarna i ända.. ( för grinden lärde han sig snabbt att öppna) springer i soffan klättrar på stolar osv det är vardagsmat här. Han började gå redan före nio månader så det har hållit på ett bra tag oxå..

Jag har slutat jaga, han får klättra och ramla. Det är den hårda skolan som gäller här och iom att man inte jagar och säger nej hela tiden så mattas det av med klättrandet lite grann. Men visst är det jobbigt, och många bulor och blåmärken har det blivit men för varje dag som går lär dom sig oxå att behärska sin motorik, och balans.

Min dotter var värst runt 10 månader - 1 år. Hon klättrade upp i soffan och vidare upp i fönstret, upp på köksstolarna och vidare upp på bordet. Upp på soffbordet och tv-bänken. Klättrade upp för rutschkanan på öppna förskolan (den är rätt hög stegen upp). Alla satt med hjärtat i halsgropen medan jag satt lugn. Men visst har jag också varit rädd många gånger, men hon har faktiskt aldrig slagit sig riktigt ordentligt på grund av sitt klättrande. Idag är hon precis fyllda 2 år och kan sitta på sitt rum i 1-2 timmar och titta i böcker och puzzla. 

Min son klättrar också gärna, och är drygt 18mån..

Men jag tror på att gå ut - HÄR UTE kan du klättra (tänk lekplats) och sedan visar vi att inne klättrar vi inte på saker - sätter honom ner och visar vad som är rätt sätt att hantera en stol.. dvs. SITTA ner.

Vi försöker så mycket vi orkar att inte använda "Nej" eftersom det ju inte är särskilt konkret, utan visar istället rent fysiskt vad som är rätt eller pratar med honom på hans nivå. Men såklart blir det en hel del Nej hur man än gör, det är ju insinktivt att man säger nej eller ajaj osv.. så är det ju bara...

Håll ut, och försök hitta saker han FÅR göra och beröm som tuuuuuuuusan när han lyssnar eller slutar.

Och sen såklart att inte skratta när han busar och försöker springa ifrån dig om du ska prata med honom om vad han gjort för fel. Bara det kan ju vara en utmaning ;)

Massa lycka till !!!

Tack för era svar! Det verkar som det funkar att låta honom klättra upp på tex stolarna eller sofforna men om han försöker ge sig vidare så sätter vi bara ner honom utan att direkt säga något. Han har visat tydligt att han har gjort vissa saker för att få uppmärksamhet. Hoppas det blir lugnare med tiden

Min mellankille var också tidigt en riktig klätterapa. Han klättrade ur spjälsängen innan han kunde gå och man fick ha ögonen på honom hela tiden annars var han uppe på fönsterkarmar och diskbänkar och jag vågar knappt tänka på det! Konstigt nog klarade han sig utan bestående men genom även den perioden.
Med övriga barn har jag rätt coolt kört med att om man kan klättra upp på något så kan man trilla ner från det med, men med honom så fick jag sätta stopp för han kunde ta sig alldeles för högt på tok för tidigt. Det medför ju också att de når allt det där som man trodde låg utom räckhåll. 

Ja det är ju det oxå. De kan komma åt sånt som kan vara farligt för ett litet barn.. Min son gillar att klättra upp på stolen, ställa sig upp och dra till sig förlängninssladden som har en knapp och stå o trycka på den.. Han klättrar oxå upp i soffan och tar tag i läslampan på vår uplight och drar i den. Om den är tänd är den ju varm.. osv....

Min tvåa klättrade en del och då köpte vi en stor plastrutschbana och ställde mitt i vardagsrummet, en sån som är tänkt att ha ute i trädgården egentligen (man kan bl a koppla en vattenslang till den sommartid). Sen stoppade vi såna här stora pusselmattor på golvet. Skumgummipusselbitar med siffror och bokstäver som man kan bygga ihop i olika former. Dessa är lite småmjuka.

Det kan vara den bästa investeringen vi gjort under småbarnsåren, för när han fick någon han faktiskt fick klättra på så minskade resten av klättrandet rejält och visst ramlade han även där men dels var ju golvet lite mjukare och iaf inga vassa hörn i närheten.

Min trea har varit helt klättergalen, han klättrade upp i våningssängar innan han gick och där har vi fått vakta till förbannelse. Vågade inte ha honom på övervåningen själv innan han var 3.5 år då han klättrade på trappräcket. Även för honom har den där rutschbanan varit en räddning. Nu som snart 6-åring är han extremt omdömmesfull så sent om sider fick han en djäkla respekt för att ramla och slå sig. Han klättrar såklart fortfarande men nu är jag aldrig rädd längre.

Låt dem klättra där det är okej. Alla andra ställen ber man dem gå ner och lyft inte ner för då är de snart uppe igen. Vår äldsta var 1,5 när vi var i en gympasal med höga ribbstolar hon klättra högst upp kvickt som attan, jag bad henne klättra ner igen och ner kom hon på rätt sätt, sen bestämde vi hur högt hon fick klättra tillsammans och det höll hon (fast jag övervaka helatiden). Så jag tror på att låta dem klättra på tillåtna ställen alla andra är förbjudna. Det har iallafall fungerat bra hemma hos oss med 5 klättergalna barn.

Det låter som min dotter. En riktig klätterapa, både hemma och på förskolan. Jag pratade med henne och satte tydliga gränser & berättade vrf hon inte fick klättra. Det hjälpte sådär... & hon blev vansinnig ibland. Aktivera & stimulera till annan lek & få ut mycket energi av annat så som utelek fungerade ganska bra. Jag kan säga att jag förstår din oro!

Sen som ngn annan skrev. Vissa saker fick hon klättra på, för det gynnade hennes utveckling att ta sig upp på tex stolar & liknande, men att sedan gå upp på bordet & försöka ta sig till hyllorna, va inte ok!

Vi hade en klätterställning hemma när jag var liten (en sån som man sätter på väggen och sen kan ha en madrass under). En sån kanske hade passat? Att visa på ställen ute där man får klättra, lekparker, stenar osv men att man inte får göra det inne. Det tar ju en del nötning men till slut går det förmodligen in
Min sambo var inte mer än tre, fyra år gammal när han lärde sig klättra upp på hustaket hemma, villa i två våningar där han klättrade upp på stupröret vidare upp på balkongen och så upp på räcket och vidare upp på taket. Han blev fort klätterspecialist och var långt upp i åren. Men gjorde väldigt sällan sig illa, inte värre än en bruten arm en gång.

Beror på höjden. Inser jag att hon kommer trilla och kan göra sig ordentligt illa är det nej och plocka ner tills budskapet går in, all annan aktivitet avstannar. Förklara att hon kan slå sig och är allvarlig och "tråkig" när hon skrattar på trots.
Ser jag att hon kommer stå på näsan lite grann får hon hållas och lära sig att det gör ont, hur man klättrar bättre och att det inte är farligt att slå sig lite.

Ja kanske en liten klätterställning eller liknande hade funkat. Eller så hade det blivit tvärtom. Att han klättrar på allt annat utom just det eftersom det inte är lika spännande då. Då FÅR han ju klättra .

Köp en sådan där mjukhjälm. Sådan har min lilla unge, för han vill klättra och det blir så himla mycket nej till en 16 månaders ändå. Så när han är som mest klättrig så åker hjälmen på så får han klättra bäst han vill. Så stilla mammahjärtat och pojken får leva ut och utforska världen både uppe och på golvet.