Skäms över mina tankar efter missfall

Jo, jag känner igen mig. Jag har känt mig lite halvt utbränd ganska länge pga höga krav på mig själv på jobbet. Att bli gravid var en enorm befrielse. Jag hade trötthet och illamående att skylla på om jag inte gjorde allt perfekt och jag såg verkligen fram emot mammaledigheten eftersom jag då skulle slippa alla krav ett tag. Visst, att ta hand om en bebis är också väldigt krävande, men inte på samma sätt. Sen fick jag missfall och då tänkte jag: "Fan! Nu har jag inget att skylla på och ingen ledighet att se fram emot, så nu måste jag kämpa vidare". Det hade jag dåligt samvete över. Nu är jag gravid igen och är rädd för att samma sak ska hända igen. Jag vill ju verkligen verkligen ha min bebis, men jag vill ha min paus från alla krav också.

Tror jag förstår hur du känner där, jag har något liknande. Vi har precis flyttat till en ny stad, pga av min mans jobb. Jag hade ett bra jobb tidigare och har ännu inte hittat något i nya staden (det är min man som är höginkomsttagaren i vår familj, så det får styra) När jag blev gravid, kände jag kraven släppa om att försöka hitta ett lika bra jobb som jag hade innan och jag kunde mer ta "vilket jobb som helst" eftersom jag ändå inte skulle jobba så länge. Nu är kraven tillbaka.
Grattis till din graviditet!

Jag tänker ganska lika. Det gör nog alla, mer eller mindre... Och eftersom alla planer går i krasch så måste man bygga nya, och det gör man ju såklart så som man tycker passa bäst. Jag tror inte man ska ha skuldkänslor, men det är svårt att låta bli. Jag får skuldkänslor när jag är skrattar eller pratar, för borde jag inte vara ledsen?

Samma här! Skrattar jag och har trevligt, kan jag få dåligt samvete. Och irriterad på mannen om han är glad. Men skönt att höra att jag inte är ensam om skuldkänslorna!

Ensam är du verkligen inte. ! :)

Känner precis samma sak! Skulle vara perfekt med en sommar bäbis då jag är livrädd för att min man ska vara borta med jobbet, och jag ska få föda ensam och att han inte hinner hem.. Sommar kan man ju ta semester i god tid,, samma sak med december bebis, eller vinter i överhuvud taget, har nämligen min aktivaste period vintertid, och skulle jag fått barn i sommar hade jag kunnat återhämta mig till vintern, istället för att eventuellt vara höggravid. Och ja, magen som tidigare var gullig blir nu en påminnelse. Så, så fort jag sörjt klart åker godiset bort och träningskläderna fram. Med det ville jag säga att du är absolut inte ensam! Dock känner jag mig inte så skamsen (än), utan är mer ledsen och upprörd och tycker livet är orättvist!

Jag känner likadant... Mår mest dåligt över att alla planer har grusats. Såg verkligen fram emot ledigheten och att börja ett helt nytt liv, för jag är så trött på min nuvarande.

Nu är jag i valet och kvalet... En del av mig vill köpa gymkort, fixa brösten, göra ögonfransförlängning och göra ljusa slingor i håret. Men en annan del vill inget hellre än att bli gravid så snart som möjligt...

Gjorde medicinsk abort i måndags (MA) och blöder fortfarande rikligt. Har redan köpt tester för att inte missa nästa ÄL. Har iaf tur att jag har lätt för att bli gravid men efter 2 MA på mindre än ett halvår så har man hunnit bli lite bitter ändå..

Jag fattar inte varför du skäms för att du känner att missfallet var orättvist och förstör dina planer. Missfall ÄR ju grymt orättvist och vänder verkligen upp och ner på de planer och drömmar man hade.

Jag grämer mig över allt möjligt efter mitt missfall, som t ex att det var onödigt att jag avstod från ostar och vin när vi var på semester, eller att jag nu inte får använda mamma-kläderna jag köpte alldeles för tidigt. Det pratar jag öppet om och det är ingen som har reagerat konstigt. 

Självklart måste man få sörja, och då kommer sådana tankar. Om ett halvår bryr jag mig förmodligen inte ett dugg om det längre.