Att göra rätt är ändå inte rätt...

Hur man än gör verkar det ändå vara fel..

Ett barn uttalar sig om att det ska ha skett sexuella saker när den varit hos uf, både för vänner och sedan för bf när dene frågat om det som sagts till vännerna. Eftersom barnet har adhd och vissa störningar inom autismspektrumet, väljer bf att lyfta detta med bup och soc för att de ska kunna prata med barnet och försöka ta reda på vad som ska ha skett. Att bf gör så är för att de är ju professionella och för att det inte ska verka som att bf har påverkat barnet, men också för att om det inte visar sig stämma, kan ju även bup hjälpa till med att kunna förklara allvaret för barnet i en sådan anklagelse. Redan från start så har bf och soc varit överens i samtal om att det ska gås försiktigt fram, så det inte blir fel och någons liv blir förstört.
Att det även varit dåligt samarbete mellan föräldrarna och bf ville inte förvärra det, var ju också en orsak till att bf ville vara försiktig i det som sades och gjordes.
Bup som är väldigt överbelastade och svårt att kunna avsätta den tid de kände att de behövde gjorde därför enligt rutin en orosanmälan till soc. Bup gjorde ju bara sitt jobb och eftersom en orosanmälan nu kommit in var ju soc enligt sina rutiner tvungen att upprätta en polisanmälan.
I detta läget så får bf direkt höra att: bf är ju skyldig att skydda sitt barn ifall det ev far illa. Detta vet ju bf men får ändå känslan av att de egentligen vill säga att: Om du inte hindrar umgänge så blir det illa. Bf upplever även fast soc pushar till att hålla kvar så stöttar de inte bf mot uf i detta.
Att åklagaren efter en viss utredningen lägger ned det hela, var något som bf redan räknat på p.g.a att ytters få fall går till domstol. I detta läget börja uf ligga på soc om att de ska väl också lägga ned sin utredning eftersom åklagaren gjort det. Soc förklarar till uf att deras fortsätterr och att de ej rekommenderar uf att försöka ta kontakt med barnet. Kort efter tar uf det till tinget för att få umgänge enligt tidigare dom. Bf bestrider, för annat går ju inte göra. Att låta det ske, vore ju som att säga att bf inte tror på sitt barn. Soc har under hela tiden frågat bf om och om igen om bf ska försöka få ev och hur vida umgänge skall se ut framöver. Bf har hela tiden svarat att allt är ju beroende på vad som kommit fram i utredningen. Bf med sin partner har flera ggr fått höra soc säga att barnet ska inte behöva dit, utan de anser att bf ska ha hela vårdnaden och inget umgänge med uf för barnet. De har även sagt att det ska tydligt stå med att det är barnets egna vilja att ej träffa uf. När de väl är klar med utredningen kort efter så står det bara att de ej vet hurvida det skett eller ej men att de tar allvarligt på det som sagts och att barnet vill ej träffa uf. I tvisten om verkställighet så upplever nu bf att soc verkar anse att man ska tvinga barnet till ett umgänge om så blir sagt, även fast barnet är över 10 år och bf upplever även antydningar av att de nu anser bf göra fel som skyddar sitt barn som uttrycker stark ovilja och rädsla för att ha umgänge/kontakt med uf.

Så hur bf egentligen än gör så gör bf fel...

Är det bara jag som tycker det verkar konstigt.
Att jag vet allt är för jag varit involverad i hela utredningen som stöd och hjälp till bf och för att bf ska ha vittne på vad som sägs på möten med soc m.m