Hur släpper man taget...

Förstår att det är jobbigt. Men du behöver inte aktivt släppa taget så att det försvinner, slutar göra ont fortare. Det tar tid och du kommer släppa lite i taget, även om det inte går att se till en början. Tänk dig kärlek och ert förhållande som en stor resväska ni båda delar på och tar med er tillsammans. Ni fyller den med upplevelser och minnen. Men med tiden har den blivit så stor och tung att inte bara en kan bära den. Så du får välja: antingen plockar du ur de vackraste och mysigaste minnena ur väskan, behåller dem och lämnar resten, eller så kämpar och sliter du dig helt förstörd med resultatet att väskan (allt ni haft tillsammans alltså) blir förstörd, innehållet värdelöst och du alltför upptagen för att se det andra runt dig som är sevärt. Det är alltid svårt med vad som är vad när man är kär. Att älska någon innebär att vilja sätta dennes lycka främst. Så ett uttryck för att du älskar honom innerligt är att du släpper honom. Välj!

Tack för ditt svar! Det är vackert och klokt. Men en del ( om inte hela) av mig går verkligen förlorad om jag släpper honom. Och han vill ju fortsätta träffa mig, på hans villkor men ändå. En del av mig vill träffa honom igen men en annan kan inte - det är ständigt kamp. Jag kan helt enkelt inte, bara tanken om att aldrig få se honom, gå veta hur det hår får honom gör mig sjuk. Aldrig har haft nåt liknande i hela mitt liv och jag är nu 37 år. Kommer aldrig heller ha, jag vet det exakt. Jag önskar honom bara väl, han är en fin människa det är bara att jag inte är den rätte eller ende kvinna (då skulle han struntat i att han är rädd för relationer och inte tror på det traditionella relation) i hans liv och det kan inte tvinga fram, jag försåt honom på alla plan. Jag vill hoppas ATG nån dag inser han att han vill ha bara mig. Eller är det dumt av mig? Jag nämnde inte att när vi träffades första gången för 1,5 år sen vi båda var överens att det är bara sex det handlar om men sen blev en slags relation, ganska varm men under hela tiden fortsatte han att träffa andra, det fick jag veta när vi åkte på semester . Det kan jag inte förlåta mig själv att jag inte frågade om det innan semester men jag var nog rädd för hans svar .

Svårt att säga om det är dumt att vänta och hoppas, det vet man ju först med facit i hand. Men det innebär alltid en risk att vänta. Dels för att du under själva väntan utsätter dig för massa plågsamt lidande och dels inför vad som så småningom kommer. Du kommer kanske lägga år bara på att hoppas på nåt som aldrig blir mer än förhoppningar. Den tiden kan du ha nytta av att lägga på dig själv, men allt detta blir ju bara gissningar och spekulationer, fundera på vad som är värst: att du bryter upp och går vidare eller att du lever vidare i den situation han vill - vilken kretsar kring hans behov, inte dina - och väntar.

Så sant och facit finns ju inte annars det vore så mycket enklare att leva. Jag slösar min tid nu också genom att må så dåligt som jag mår. Det är dilemma: jag mår dåligt av att träffa honom (fast det vet jag inte än, jag har inte träffar honom på länge) och jag mår dåligt av att inte träffa honom. Jag gillade det vi hade och den tiden har vi passerat . Vad som kommer nu (hur kommer situationen se ut) vet jag först då om jag träffar honom. Det kan bli bättre eller också sämre, det vet jag inte om jag inte provar . Och som sagt, jag har aldrig älskat så starkt nån människa och jag är helt övertygad om att det fanns nåt speciellt mellan mig och honom, nåt alldeles eget. Det räckte inte hela vägen, då han gillar även en annan tjej som han haft kontakt till och från i många år. Jag kan förstå även det, han är som han är och jag tror han har ett egenskap att inte vill förlora några personer i sitt liv. Det förstår jag. Problemet är jag att jag älskar honom men man kan inte välja vem man blir kär i. Jag uppskattade tom när han sa: " jag gillar henne" och han var uppriktig. Nu blev det som det blev och något manual har jag inte att sluta älska! Jag vet bara att jag tinnar bort, det säger även mina kollegor och är lite oroliga. Vet verkligen inte hur jag ska göra eller hur jag tar mig ur detta. Visst läker tiden alla sår men kan inte låta bli att tänka att om jag förlorar honom går jag miste om nåt viktigt i mitt liv! Det är jag rädd för! För att jag älskar honom med nåt konstigt kärlek, varje cell i min kropp känner det och tro mig det är inte sex, jag har inte lust att ha nåt sexuellt med honom just nu utan det är hela han och hans personlighet. Jag vill bara veta hur han mår och tom kan vara bara vän, dvs inte nån tjej-kille relation utan en nära vän. Han säger också att han vill ha mig kvar i sitt liv på nåt sätt. Vi kanske har passerat sexuell plan och vill bara vara vänner. Jag vet inte , jag är så förvirrad , jag förstår ingenting.

Jag vill skriva ett Tack till dig "anonym" för att du inte dömer mig eller kommer med råd " det är klart du ska avsluta sådan relation ! Han utnyttjar dig!" Som oftast får vi höra (alla som är i min situation, och tyvärr sådana som jag är många) det är inte det vi vill höra när vi har jobbigast. Och det hjälper inte om att höra hur personen i fråga är elak mot oss och är en idiot och inte är värt våra tårar. Vad vet man om mina känslor? All kritik gör att man trycker sig själv ytterligare och man mår ännu sämre, man blir mindre och mindre. Tack att du är så objektiv och resonerar vettigt! Ingen vet ju exakt vad som händer och då tycker jag att man ska undvika spekulera. Jag mår bättre idag, det betyder inte att nu ska jag bygga en framtid med honom för det tänker jag inte göra men att jag mår bättre för stunden hjälper mig att fungera bättre både på jobbet och hemma. Jag behöver stöd och förståelse, sen får tiden avgöra. Jag har ingen makt över situationen, jag måste se till att må bra. Tanken att någon gång kommer jag att träffa honom får mig må bra. Och då får jag leka med tanken. Alla andra tankar gör att jag inte orkar leva. Tack en gång till!

Tack! Det uppskattar jag verkligen och jag vill fortsätta. Kram