Får så dåligt samvete :(

Hur länge har ni varit ihop och hur länge har du känt sonen?

Kan bero på att du inte valt barnet som person, utan att han kommit med på köpet sas. 
Men jag tror att det kan jämna ut sig eftersom han är så pass liten ännu, så ni har chansen att få gemensamma vanor osv. 

Vi har varit tillsammans i drygt ett år och jag träffade sonen tidigt i vårat förhållande. Borde inte känslan gått över vid det här laget? 

Det låter vettigt. Känner mig så hemsk bara, för jag vill inte vara obekväm runt honom, är så rädd att han ska bli osäker på mig. Men som du säger, han är ung ännu så förhoppningsvis med tiden så kanske känslan försvinner. Jag kanske bara är nervös för att jag inte har speciellt stor vana vid barn sen innan, men å andra sidan kanske man borde vant sig på ett år? 

Jag undrar om du känner dig lite obekväm med barn i den åldern öht, eller om det bara är med den här lille killen?

Du älskar hans son och ni har en jättefin relation. Då utgår jag från att ert förhållande inte är direkt pinfärskt, utan ni har haft tid att lära känna varandra ordentligt. Du känner dig heller inte utanför när ni är tillsammans alla tre. Vad kan det då vara som får dig att känna dig obekväm och att det känns "konstigt", trots att det inte finns några problem?

Känner du svartsjuka över mannens tidigare liv? Märker pappan att du känner dig obekväm med hans son? Är det vid specifika tillfällen du känner så, eller är det känslor som är ständigt närvarande? Jag rekommenderar inte att flytta ihop så länge du känner som du gör, och tro att det skulle bli bättre bara ni kom under samma tak.. Bäst är att reda ut vad som känns fel innan man slår ihop sina påsar, och kanske skaffar ett gemensamt barn.

Jag tycker inte att du ska vara orolig. Det har gått så kort tid. Det kan vara svårt att knyta an så fort till ett barn även om det är ens eget men det talas inte så mycket öppet om det. Jag har alltid tyckt om mitt barn men det kändes lite awkward tills barnet var 2 år eller så, det är ju så pass stor omställning och att lära känna någon på djupet tar tid. Ett år är ingenting utan räkna med minst tre då det inte är ditt barn från början. Jag tycker det låter som en väldigt fin början mellan er iaf och det kommer bli bättre och bättre med tiden

Jag har alltid varit lite tafatt runt barn, men aldrig haft dom så nära på samma sätt som jag har nu. Jag vet inte varför det känns så konstigt eller obekvämt, jag har försökt rannsaka mig själv massor med gånger men får inte fingret på det. 
Att min pojkvän har haft ett tidigare liv har jag inga problem med, han är trots allt med mig nu :) 
Han har inte märkt att jag är obekväm med sonen för jag har försökt göra allt för att inte visa det eftersom jag inte själv vet vad det beror på. Känslorna kommer och går så jag kan inte koppla det till specifika situationer. En sak som jag stör mig vansinnigt på är på hur hans mor beter sig mot sonen. För henne så får han springa runt och äta maten var han vill, hon bryr sig inte ens om han står på huvudet i soffan och äter. När vi är hos mig är det annorlunda, jag vill att han sitter vid bordet och äter maten i lugn och ro med mig och min pojkvän. Min pojkvän backar alltid upp mig och spelar inte ut mig när det kommer till det, vi båda brottas med beteendet som sonen har när han kommer från sin mamma. 
Vi har inga planer på att flytta ihop i nuläget, vi tar vardagen lite som den kommer men vi har pratat om att någon gång i framtiden kommer vi bo tillsammans. Om vi skaffar gemensamma barn vet jag inte, jag är inte helt bekväm med den iden och han säger att han gärna skulle ha en liten plutt med mig i framtiden men om jag inte vill så är han okej med det, för det är inte på grund av att ha barn som han är med mig. 

Så, det är inget fel på våran relation eller på sonen. Då återstår ju bara att felet ligger någonstans i mitt huvud. Är så vansinnigt rädd att den här känslan aldrig ska gå över!

Det där stillade mitt sinne en aning. Jag tänkte inte så mycket på det här innan med att känna mig obekväm, men när det inte hade gått över för ca en månad sedan började jag fundera på om det någonsin skulle göra det. Vi har det mycket bra och är starka tillsammans, vill jag tro i alla fall :) 
Tack för svaret, jag ska ge det mer tid och se hur det känns! :) 

Jag skulle inte oroa mig så mycket om jag var du. Du verkar vara en klok människa, och jag tror nog att tiden arbetar för att dina tankar och känslor kommer att mattas av för att sen försvinna. Var glad för att han är så liten! Det är i regel lättare att knyta an till mindre barn än till äldre.

Har du prövat på att umgås med honom lite mer på tu man hand? Det gjorde jag med mina bonusbarn i början när vi lärde känna varandra. De tyckte att det var jätteroligt att få umgås med mig, utan att pappa alltid var med, och det stärkte våra band till varandra. Det har vi haft stor nytta och glädje av. Min man gjorde också detsamma med mina barn.

Jag tycker inte det är fel i huvudet på dig. Det där med att nån annan har så stor del av uppfostran upplever jag som en av de saker som är mest frustrerande och har stor del i att jag känner mig obekväm men du har en stor fördel i att ditt bonusbarn är så liten, du är med från tidig ålder. Går pojken på förskola? Isåfall är han väl redan bekant med att det finns olika regler i olika sammanhang. Vad vill din pojkvän ha för uppfostran? Om ni tänker lika så har du större utrymme att sätta dina gränser och få det som du vill.