Får så dåligt samvete :(

Vi har umgåtts en aning på egen hand, inte så mycket men jag hoppas att det blir mer. Vi har ett problem som ställer till det ibland och det är att vi inte talar samma språk, men oftast går det bra med att peka och visa med kroppsspråk vad som händer och gäller. Jag ska prata med min pojkvän och se om jag kan få ta hans son till parken eller något någon dag här i framtiden. Sonen är mycket fäst vid sin pappa då de ses så sällan så att slita dom två ifrån varandra känns lite fel, men det är väl sådant man får ta. Nu senaste tiden har vi haft sonen ganska mycket för mamman är på gud vet vad med sin nya pojkvän och det har varit riktigt roligt att se min pojkvän med sin son på grund av att man kan se kärleken mellan dom :) 

Ibland vill jag bara skälla ut hans mamma för jag känner att hon försummar honom och inte ger honom speciellt mycket uppmärksamhet. Jag vill inte känna agg mot henne, men jag gör det för jag tror på fasta rutiner för att han ska känna sig trygg och bekväm och slippa bli förvirrad. Jag kan ha helt fel men jag tror inte det gör honom gott att få göra som han vill hela tiden, hon ger dessutom med sig så fort han tjatar även om hon sagt nej från början, något som jag inte gör. Inte för att gnälla (fast jag gör det för idag är jag vansinnig på henne) men jag tycker INTE att man låter ett barn slå på andra barn och sedan skratta, jag tycker man ska prata med barnet och förklara varför det är fel. Mamman ringde till min pojkvän igår vid 11.30 och det kom fram att sonen satt i soffan och åt godis framför tvn för att hon inte orkade sätta honom i säng. 
Han går på dagis så han har rutiner där som inte är som hemma, vilket jag tycker är bra. Han är lite sen i språkutvecklingen och jag hoppas att han kommer igång med den med hjälp av att leka med sina kompisar. 
Min pojkvän vill uppfostra sin son till en bättre man än han själv är (hans ord) och ge pojken en trygg tillvaro och få honom att känna att han alltid kan vända sig till honom och mig och att vi är trygga och lyssnar på honom. Pojkvännen är mycket mån om att jag och sonen ska kunna kommunicera, även om vi inte pratar samma språk som jag nämnde i en tidigare kommentar, och att sonen ska kunna se mig som en trygg vuxen. Därför har jag inte sagt något om att jag känner mig obekväm med vissa saker.
Vi har en ganska lika syn på uppfostran och tror båda två att gränssättning och kommunikation är viktigt i ett barns utveckling och vi vill ge honom möjlighet att fundera ut saker själv och låta honom vara nyfiken. Jag blandar mig inte i överdrivet mycket i hur han väljer att uppfostra sonen, jag säger ifrån ibland men inte så att sonen hör ifall han skulle snappa upp vad jag säger. Vi kan kompromissa om regler och sådant hos mig men jag sätter inte upp någon form av regler som min pojkvän "måste" följa eftersom det är hans barn och i slutändan han som bestämmer (om man kan använda det ordet) om sonens regler. 

Rutiner i all ära men har man bra kommunikation behöver man inte vara benhård, om mamman har barnet mer än pappan kan hon säkert ha det så men jag reagerar också på de saker du tar upp, men det kanske var undantagsfall

Om ni flyttar ihop ska du ha lika mycket att säga till om i det som påverkar dig och ert gemensamma hushåll, resten beror på vad ni själva kommer fram till. Det kommer säkert gå bra.

Jag undrar om du känner pojkens mamma, och om ni ofta är där? Det är bra att du hejdat dig och inte skällt ut henne. Det skulle nog inte vara så lyckat. Jag förstår att du kan irritera dig på vissa saker, men här ska du nog välja att hålla en låg profil och inte läxa upp henne för hennes sätt att fostra sonen. Det måste du överlåta åt föräldrarna. Sen bestämmer givetvis du vilka regler som gäller i ditt hem.

Håller med. 
Kan också vara bra för ts att hålla i minnet att barnet bara är 2 år. 

Ni har inte haft pojken så mycket, skriver du ts. Och pojken pratar ett annat språk än vad du gör. Hur upplever du att mamman försummar sitt barn? Hur vet du det? Varför är det viktigt att pojken sitter i sin säng klockan 11:30 på dagen? Han kan väl precis lika gärna sova förmiddag (om det är vad det rör sig om) på soffan. Eller?

Fast du, bara för att du känner och tänker på ett annat sätt så innebär det inte att det mamman gör automatiskt är dåligt eller sämre än det du gör. Rent krasst har heller varken du eller din sambo något att göra med vad hon gör på sin umgängestid lika lite som hon får lov att bestämma vad ni skall göra på eran.

Jag tog för givet att det var på kvällen.

Det är ju 23:30? 

Jaja. Ungar kan behöva sitta en stund i soffan då också. Han kan ha vaknat, han kanske aldrig somnade. Alla tycker inte att det är hela världen om barnen är uppe sent. 

Jag tycker hur som helst att ts ska vara försiktig med att kritisera mammans föräldrainsats på det här stadiet. Hon är själv 22 år och har ingen eller väldigt liten erfarenhet av barn. Hon känner sig obekväm runt pojken, och jag föreslår att hon lägger energi på att förändra den situationen snarare än att använda energi på att odla tankar (och aggressioner) på att det finns behov av att uppfostra biomamman (hon kan ju för all del vara helt olämplig, det vet inte jag men då undrar jag ju varför inte pappan aktivt arbetat för att ha pojken på halv- eller heltid). 

Efter två år som sammanboende så börjar det äntligen kännas rätt så bekvämt med makens barn. Det tar sin tid, särskilt om man inte har barnen så ofta, om man inte gillar mamman eller om barnet är avigt mot en. Ni talar inte samma språk tyckte jag mig se, då är ju det ytterligare en aspekt.

Jag har hållit mig utanför deras relation så mycket som möjligt, han får ta hand om det och lösa det med henne. Jag ser dock att det tar på honom när hon inte ger sonen uppmärksamhet och det är mest det som gör att jag blir sur på henne. Låg profil är som sagt det jag kör på, för jag tror alla vinner på det i slutändan.