• Nashico

    Du som fick barn innan 20- ångrar du dig?

    Det finns ett part trådar ute som rör ämnet och jag undrar hur ni som faktiskt fick barn tidigt känner nu med facit i hand. Var det rätt? Är ni fortfarande ihop med pappan? (svara gärna hur länge ni varit ihop/hur länge det höll efter barnets födelse) Var det dumt att önska sig barn när man själv var barn? Gick du klart gymnasiet? Skaffade du dig ett bra jobb/ utbildade dig vidare? 


     


    OCH SNÄLLA DELTAGARE, VAR ÄRLIGA!!! Jag undrar nämligen hur livet för mig och många andra som blev föräldrar runt 25-35 blev så himla svårt jämfört med alla unga mödrar som lever i en dans på rosor. Finns ni verkligen i den utsträckningen? 

    Jag själv har två gossar på 2 och 4 år. Varit ihop med min man i 8 år och vi hade inte klarat motgångarna som dykt upp under de senaste åren om vi inte innan hade haft en stabil grund att stå på.


     


     


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-01 23:12
    Jag vill inte skapa en aggressiv diskussion mot er, jag är bara nyfiken!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-01 23:45
    Det gick inte att starta en anonym omröstningstråd. Men det går att se lite statistik på det hela ändå.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-02 00:07
    www.familjeliv.se/Forum-4-288/m72400772.html

    För er som vill prata anonymt.
    Omröstning
    Du måste logga in för att rösta eller se resultatet av omröstningen.
  • Svar på tråden Du som fick barn innan 20- ångrar du dig?
  • Nashico

    Tack till alla er som svarat! Väldigt intressant faktiskt. Jag är inte här för att stå med pekpinne och säga att någon gjorde fel utan är bara nyfiken.


     


    Jag har haft en bild av att de flesta som får barn tidigt har ett liv som liknar svar #1, samt att livet blir lite mer som i  svar #4 om man gått färdigt gymnasiet innan. Men detta var mina förutfattade meningar vilket naturligtvis inte var rätt av mig. 

  • Nashico
    fluu skrev 2014-02-01 23:43:00 följande:
    Hur pass gammal måste man vara för att kunna se om man "lyckats" eller inte? 

    ...

    Förresten tror jag att du får fler svar och fler mindre positiva svar om man kunde vara anonym.

    Ja, om första barnet blivit tre år tror jag. De är ju ganska självständiga då och man har då haft tid att återgå till skola/arbete eller kanske skaffat ytterligare ett barn, vilket man oftast bara gör om dynamiken i familjen funkar. Men om man har en bebis på sex månader och samtidigt är klar med gymnasiet och läser en högskoleutbildning på distans skulle jag nog också se som lyckad. (Det är inte högskoleutbildningen i sig som jag tycker är att lyckas utan målmedvetenheten och ihärdigheten som mamman påvisar).

  • Nashico
    fluu skrev 2014-02-01 23:58:55 följande:
    Lägg tråden anonymt så tror jag att du även får sådana svar.
    Det finns nu en länk till en "ny" tråd där man diskuterar anonymt. Vet inte hur jag skulle gjort annars...
  • Nashico

    OJ! Två av er (hittills) ångrar barnen! Vi lyssnar gärna på varför i forumet där man kan vara anonym. Annars får man gärna PM:a mig. (Självklart håller jag tyst isf). Länk finns i trådstarten.


     


    Jag har nämligen stört mig lite på idealiseringen som verkar råda här på FL om hur allt är så bra... 

  • Nashico
    Kaa76 skrev 2014-02-02 14:18:16 följande:
    Om du ställde samma fråga men till alla, oavsett ålder, så kommer du få ungefär lika många som ångrar sina barn där med, i alla fall är det vad större undersökningar kommit fram till tidigare (mins att jag läste om det bla i Vi föräldrar då mellan dottern var liten.) Där fanns i alla fall inget samband alls med ålder på föräldrarna. 
    Intressant, minns du om anledningarna framgick? Eller är det ungefär av samma anledningar man ångrar barn oavsett ålder tro?
  • Nashico
    MammatillAlva skrev 2014-02-03 02:44:10 följande:
    Jag blev gravid samma år som jag skulle fylla 16, och jag gick således i grundskolan fortfarande och arbetade extra med att dela ut reklam under helger. Var tillsammans med dotterns pappa, som tråkigt nog lämnade mig i fjärde graviditetsmånaden för en annan tjej. 

    Fick sommarjobb som telefonförsäljare som senare utvecklades till en fast tjänst, och höjde min föräldrapenning. Var sedan föräldraledig i ett år och hade planer på att återgå till mitt arbete under en period, men tragiskt nog gick företaget i konkurs medan jag var hemma. I stället skolades dottern in på förskola medan jag började ett nytt arbete som telefonförsäljare på ett annat ställe. Arbetade i drygt 1,5 månad innan jag insåg att dottern var lite för liten och inte trivdes. Blev därför hemma ytterligare några månader med föräldrapenning tills mina gymnasiestudier kom i gång och dottern skolades in på en annan förskola.

    Gick sedan tre år på gymnasiet och tog studenten sommaren 2012. Under min studietid stötte jag på motgång efter motgång, och mina betyg blev där med inte helt fullständiga. Gjorde ett nytt försök och gick kvar ett så kallat fjärde år utan något vidare resultat på grund utav familjeomständigheter. Gav dock inte upp utan satsade på mitt andra försök och började Komvux för att plugga upp de sista betygen, det blev inte riktigt som planerat och nu i efterhand ångrar jag att jag inte tog den paus jag egentligen borde ha gjort. Det slutade nämligen med att jag blev avprickad ifrån mina kurser på grund utav för hög frånvaro. Det i sin tur gjordes att CSN drogs in och att livet vändes upp och ner.

    Det senaste åren har där med inte riktigt varit som jag hade hoppats, ibland annat då min bror försökte ta livet av sig och tände eld på sin lägenhet medan han fortfarande var kvar där inne. Han åkte in och ut på psyk ett flertal gånger vilket påverkade familjen enormt. Samtidigt skaffade dotterns frånvarande pappa nya tjejer stup i ett som blev på smällen, vilket i dag har lett till att han har barn med tre olika tjejer (mig inräknat) och nu väntar barn med hans fjärde tjej som även har ett barn sedan tidigare. Detta påverkade/påverkar både mig och dottern mycket negativt.

    Men trots allt som varit har jag även hunnit med att arbeta extra som krönikor, startat upp en hemsida för unga föräldrar och startat upp ett årligt event för mammor med ett 70 tal besökare. Har där med kommit många steg närmare mina drömmar och ångrar inte för en sekund att jag valde att behålla min dotter. 

    Försök att beskriva för csn vad som hände och grundligt så kanske csn inte räknar på vad du är skyldig i pengar eller studieresultat.


     


    Jag skulle tipsa dig att du tar och läser EN timme varje dag och tentar av kanske 1-2 kurser/termin. Under tiden kanske du hittar studiero igen men om inte så har du säkert inom några år åtminstone gjort klart din gymnasieutbildning. Därefter när din dotter blir stor kanske du kan plugga på högskola om du skulle vilja det.

  • Nashico
    MammatillAlva skrev 2014-02-03 02:56:15 följande:
    Övervägde att berätta för CSN kring min situation, men kände att det var lönlöst eftersom jag inte har gått till någon psykolog/kurator och pratat vilket jag kanske borde ha gjort. Tror du inte att det kräver detta som bevis för att jag hade för hög frånvaro? Eller tror du det skulle finnas någon chans att det skulle ge mig uppskov ändå?

    Just nu sedan i början av januari är jag arbetslös, och lever för första gången på ekonomiskt bistånd samtidigt som jag planerar/tänker/drömmer om att ta min hemsida och mitt event vidare till ett riktigt företag. Men samtidigt vill jag fortsätta studera och få klart mina betyg så velar väldigt vilket i vilken ordning jag borde satsa och vad jag egentligen borde göra.

    Om din historia är tillräckligt tung så lyssnar csn. Du kan ju också gå till en läkare/kurator och få ett intyg utfärdat i efterhand. Min sambo gick till läkaren för att få ett csnbeslut upprivet. Då fick han ett intyg om att hans historia lät väldigt trolig och en sjukskrivning... ÅTTA år bakåt i tiden. Samtidigt skickade vi världens brev till CSN (jag har nog aldrig skrivit så bra i mitt liv!) men det var inga problem. Min man fick studiemedel/bidrag bara någon dag efter att brevet kommit in till CSN. 


    Om du är arbetslös och har tid (utöver då du söker jobb) så försök plugga så mkt du kan och gör hemsidan till en hobby till att börja med. Märker du att du kanske klarar dig utan ekonomiskt bistånd pga hemsidan samt eventet, ja då kanske du ska satsa om, men det är bara så jag tänker. 

  • Nashico
    MammatillAlva skrev 2014-02-03 03:09:12 följande:
    Skrev ett mejl till CSN nu och berättade lite kort kring min historia, får se om det återkopplar och vad som sker. Ska kolla upp möjligheterna till att gå till en kurator nu i efterhand för ett intyg. 

    Både hemsidan och eventet har varit en hobby länge, och vi tjänar en del framförallt på eventen vi arrangerar. Det är dock i skrivande stund en engångssumma då vi arrangerar våra event 1 gång/år, men har planer på att vidareutveckla det hela. 
    Var inne och kikade lite på hemsidan Men det låter som om dina drömmar ändå är i behov av att gå klart gymnasiet... Sedan kan iofs drömmar och mål ändras
  • Nashico
    Diao skrev 2014-02-04 11:05:15 följande:
    Jag var 17 när jag fick min dotter, och 19 när jag fick min son. Självklart älskar jag dem över allt annat på jorden, och jag ångrar inte dem. Men ja, livet hade nog blivit betydligt enklare om jag hade väntat. 
    Jag var inte tillsammans med dotterns pappa när jag blev gravid, men pga saker som skedde i livet just då blev jag "tvungen" att flytta in hos honom och hans familj. Vi blev tillsammans i samma veva, och flyttade efter ett par månader till vår egna lägenhet. När dottern väl var född så insåg vi båda att vi var för olika för att fungera tillsammans. Det var för mycket tjafs, olika tankar och värderingar etc. Så vi separerade och jag träffade ganska snart sonen pappa. Efter ett tag började vi planera syskon och vips så var jag tvåbarnsmamma. Jag har hela tiden varit fast besluten om att gå klart min utbildning, vilken jag fortfarande kämpar mig igenom. Men nu är det inte långt kvar!

    Hade jag väntat med att skaffa barn hade saker och ting förmodligen varit enklare. Bättre ekonomi, stabilare förhållande, bättre utbildning etc. Jag visste att det skulle bli tufft att vara mamma vilket det även har varit. Men trots att det har varit tufft och många motgångar, så har jag fått otroligt mycket tillbaka utav barnen också. 
    Den som investerar i sina barn får även tillbaka en hel del, det kan jag skriva under på
  • Nashico
    MammatillAlva skrev 2014-02-09 03:07:07 följande:
    Tack! Den inställningen har jag vanligtvis också, men på sistone har jag inte känt av det lika starkt men jag hoppas du har rätt.
    Belöningen kommer när motståndet är borta. När man vunnit =)
  • Nashico
    myperfectlife skrev 2014-04-10 17:28:21 följande:
    Jag var 19 när jag blev gravid med våran äldsta son, men de var efter studenten så jag har gått klart gymnasiet. Jag ångrar absolut inte de att vi behöll Leo, han är de finaste jag kunde ha fått då. Visst man var ung och man såg på barnet på ett helt annat sätt än man gör med de andra. Jag och min man har vart gifta sedan 2003 och ytligare 3 barn och väntar en till. Jack är manen i mitt liv helt klart.

    Oj! EN näve full med barn. Ni har att göra mao  


     


     


    sarrrran skrev 2014-04-20 23:03:37 följande:
    jag va 18 när jag blev gravid med första, Träffade pappan när jag va 15 och har varit tillsammans i tio år i år. Vi har haft våra motgångar men tycker vi löst allt bra och vi har en bra förhållande. Vi har även fått en dotter efter.

    Jag har läst klart gymnasiet och utbildat mig till förskollärare efter på högskola, jobbar nu inom det och har en fast tjänst :) så jag är glad och lycklig och ångrar absolut inte det.

    Ska jag komma på något jag skulle velat gjort innan jag skaffade barn så skulle det vara att resa runt i världen med min kille. men annars inget :P vi reser med barnen istället och det går lika bra :)

    Fast å andra sidan säg att ni börjar resa mer när du är 35. Du kommer fortfarande vara ung och din äldste så stor att kommer att kunna ha riktigt bra upplevelser av resorna. =)

Svar på tråden Du som fick barn innan 20- ångrar du dig?