Min deprimerade make vill skiljas

Är han i sina sinnes fulla bruk och fungerande ( jobbar osv )  eller är han rejält svårt deprimerad ? 
Vet du varför vad som utlöst det ? 

Han är medelsvårt deprimerad skulle jag säga. Han har återkommande depressioner och det hela har nu förvärrats av en mycket svår situation med en familjemedlem (mer eller mindre en uppbruten relation till ena föräldern).

Mina omsorger når inte fram. Allt jag gör vänds till min nackdel. När jag igår bröt ihop för att han varit snäsig hela kvällen och sagt att han var "trött på mig" lät han mig gråta mig till sömns på soffan utan att visa någon som helst medkänsla eller ansats att trösta mig. Känner mig fullkomligt tom.

Jag har själv varit deprimerad en gång. Det var ett par år sedan nu och jag minns att det är svårt att engagera sig jättemycket i andra, men det känns så magstarkt att verkligen förlora all förmåga till omsorg av andra. Jag vet varken ut eller in...

Sök stöd för din egen del , hos familjerådgivning , kyrkan , psykatrin , vänner , företagshälsovård  eller vad som helst. Precis som du själv säger kommer du inte att få det av din man just nu.

Kan han tänka sig att ni tillsammans går på familjerådgivning?

Har han liksom grepp om verkligheten i övrigt? Jag tänker om det är så att han tycker att han vill skydda er från sig själv - att det är det som ligger bakom skilsmässo- tankarna! Om depressionen övergår i psykos, man kan reagera så på antidepressiv medicinering.

Har du någon som kan stötta dig rent praktiskt så att livet fungerar för er? Det är ju en första förutsättning för att man ska ha ork och möjlighet att tänka klart , på andra saker - att livet för dig och barnet fungerar vad gäller det dagliga.

Hoppas det löser sig för er - alla inblandade. Kram!

Har han brutit med familjemedlemmen pga dig?

Jag tycker du ska kräva att ni går i par terapi så ni kan prata ut om problemet. Det är det minsta han kan göra om han har gift sig med dig, skaffat barn och vill skiljas efter bara 1år.

Nej. Hur skulle det påverka?

Jo, vi behöver säkert gå och prata med någon som kan hjälpa oss att reda ut problemen.

Han har grepp om verkligheten och sköter jobb, hygien och hem exemplariskt. Med det sagt bör jag lägga till att han har en personlighet som gör att han handlar utifrån plikt i mångt och mycket. Kanske även det var därför han gifte sig med mig.

Jag känner inte att jag har nån som jag kan dela detta med i dagens läge eftersom jag inte vill hänga ut honom och hans depression, det är säkert därför jag skriver här. Om jag börjar prata med andra om hur han är, så känns det som om jag stänger dörren till att gå vidare i framtiden eftersom jag är en sån stark och kapabel person som verkligen bara skulle få uppmaningen att skaka av mig honom och gå vidare själv.

Var nu kall, agera förnuftigt. Har du inget arbete, så sök nu (varför är det så många, främst kvinnor, som inte ser om sitt hus och har en egen inkomst, svara mig snälla, TS varför har du inget arbete? )
För det andra, säg till honom att du inte kommer flytta, vill han inte leva med dig, så är det han som får agera och leta efter ett annat boende
Om du verkligen vill leva ihop med din man, så gör inget överilat, utan avvakta och se om det är en tillfällig sak.

Men det viktigaste är att, om han vill lämna, så är han också den som ska lämna, dvs du ska inte flytta, utan han får köra det tuffa arbetet med att leta efter boende och så.

Hur var er relation innan denna depression? Du skriver att han har dessa återkommande,hur har ni pratat om det under de bra perioderna? Har det alls funnits kommunikation om hans mående och hur ni tillsammans ska agera under hans skov? 

Varför tror du att ni gifte er av plikt och inte kärlek?

Hur reagerar ert barn på dessa perioder med pappa? Orkar han engagera sig som pappa?

Varför har jag inte något arbete? Jo, för att jag för två veckor sedan tog examen efter 5,5 år studier, men jag har sprungit på intervjuer, så det är verkligen inte något jag skäms över!

Tänker du att han kanske ångrar sig för att det är jobbigt att hitta ny bostad?

Jag vill leva med honom, men jag vet inte hur illa man kan låta sig bli behandlad. Ofta är det nog depressionen som talar, men jag känner ändå nån sorts brist på respekt som är svår att möta.

OK, då finns det en vettig förklaring. Men man har läst så många trådar om kvinnor som lever i en hemmafrububbla och varken har utbildning eller arbete.

Lycka till med arbetssökande (och var noga med att säga att du är gift med barnets pappa på intervjuer så du inte är ensam i det hela)

Jag vet att det låter naivt, men när relationen är bra, så funderar jag inte så mycket på hur den är. Den sköter sig själv liksom. Dock har jag ibland talat om vissa relativt oförlåtliga saker som han gjort och sagt som deprimerad, vilket får honom att känna sig angripen naturligtvis. Jag å min sida menar att man även som deprimerad har ett ansvar att uppföra sig som en anständig människa.

Det har alltid varit känsligt att prata om hur han mår och varför. Jag skulle säga att han otroligt svårt att nå sina känslor och ännu svårare att verbalisera dem. Jag står utanför glasbubblan så att säga.

Vi fick barn och rent rationellt är det klokast att vara gift resonerade vi. Ett storartat strålande bröllop som vi både knappt orkade genomföra och bara önskade få överståndet även om ingen fattade detta då vi naturligtvis är det perfekta paret utåt.

Han tar han om barnet rent praktiskt och leker med det, men helt utan passion och känsla. Jag tror att barnet uppfattar att något är på tok då det blivit ytterst mammigt på senare tid utan att ha varit det förr.

Jo, det har du rätt i. Förlåt om jag brusade upp, men det är en av få saker jag är stolt över i mitt liv, att jag har pluggat klart trots bebis och sargad relation.

Jag kommer köra stenhårt på att jag är gift i alla ansökningar, tack för tips, om än OT.

Nu har jag själv inte levt med en deprimerad person men depression finns i familjen flertalet av mina syskon är drabbade så jag har varit drabbad i förlängningen  s a s..

Tyvärr är det ju så att många deprimerade blir otroligt egocentrerade och saknar till stor del självinsikt. Även om man ofta är medveten om att man sårat någon genom sitt agerande så har man inte riktigt kapacitet att trösta eller kanske ens be om ursäkt. De allra flesta vill gärna släppa in sina nära men man är så uppslukade av sig själva att det bara inte tycks möjligt. Det är dessvärre mycket vanligt att relationer går i stöpet under sådana perioder, inte bara kärleksrelationer utan även vänner och andra nära försvinner. Det är inte ovanligt att den som kommer ur en deprimerad period upptäcker att man plötsligt står ensam. Har man tur så är människorna som lämnat ens sida villiga att förlåta och gå vidare men så är inte alltid fallet, särskilt inte om man, som din make, agerar så egoistiskt.

Det råd jag kan ge dig är att försöka ge dig själv och ditt barn så mycket utrymme som möjligt. Har du och din man möjlighet att separera under denna jobbiga period så hade det kunnat vara bra för er alla. Nu menar jag inte att ni ska skriva på skilsmässopapper, precis som du säger är det inte klokt att fatta sådana beslut i stadiet han befinner sig en kanske få lite distans till varandra. För din egen skulle kan det vara bra, man dras lätt ner själv när man lever med någon som ser så dystert på tillvaron. Du behöver lägga all fokus på dig själv och ditt barn och se till att ert liv förblir så lite påverkat som möjligt av din makes sjukdom.

Lite distans gör ju också att risken att hans agerande förstör det som finns kvar av relationen och framförallt dina känslor för honom minskar. Förhoppningsvis kommer han komma ur den här depressionen och inse vad han varit på väg att förlora och vara beredd att kämpa för att inte förlora er.

I övrigt är det som många andra sagt en bra idé om ni kan gå i terapi tillsammans under tiden, om inte annat så för att ni ska kunna samarbeta och samexistera som föräldrar fram tills ni har bestämt er för hur framtiden ska se ut. Framförallt kanske han kan få en och annan insikt om hur illa han just nu behandlar sin familj.
Förlåt för det långa och förvirrade inlägget. Förhoppningsvis kan det vara till lite hjälp iaf.

Har råkat ut för samma sak. Efter 2 år med antidepressiva mediciner vill nu frugan skilja sig. Inget känsloliv på dessa 2 år. 7 barn och får höra att detta är det bästa. Tror ej hon är i sina sinnes fulla bruk just nu.

Men nej! Låt honom gå! Släpp. Vad ska du med det där till? Skilj dig. Ta hand om dig själv, sluta vara en slagpåse/dörrmatta och kämpa emot.

Hade en tjej som var deprimerad som åt antidepressiva. Vi gick isär trots att hon egentligen inte ville, vi var menade för varandra, det var hennes antidepressiva som fick henne att vilja gå isär. Hennes depressioner orsakade ett egoistiskt beteende, ett lojt nihilistiskt beteende. Hon har en ny relation med barn, som hon lever i dagsläget, men hon är inte speciellt lycklig.

Får också känslan av att ni kanske inte ska leva ihop. Förstår öht inte varför du inte anser dig vara värd lycka o kärlek, varför köra ett race som andra förväntar sig, för att det "ska vara så"? Det slutar aldrig bra, ingen kommer må bra o allra minst ert barn. Kan mycket väl vara orsaken till mannens depressioner, han försöker leva upp till idealet, som den perfekta familjefadern. Tänkt på det? Varför vill ni inte hitta lyckan o leva lyckliga?

Jag har varit i den situationen. Inte helt och hållet, då han inte ville skiljas, men det var inte långt ifrån heller. Jag ringde till mobila psykteamet (för att någon hade rekommenderat det) och de blev också lite osäkra när jag på ena sidan sa att han var så deprimerad att han var helt personlighetsförändrad och inte sig själv, men att han själv påstod att det inte alls var så utan att det bara var relationsproblem. Då visste de inte heller vem som hade rätt eller vem som var konstig.

Men jag hade några vänner och bekanta som sa att jag inte fick ta åt mig vad han säger nu, för att han inte är sig själv. Och när jag senare pratade igen med nån från psykvården, sa de också att det inte är så ovanligt att folk som är deprimerade kan vara paranoida eller ha kontrolltvång (det hade han nämligen, och jag var rädd att det är nåt värre än depression). Han gjorde tokiga saker som att hota att säga upp sig om han inte får mer lön på sitt jobb. Och han kopplade in  soc med påståendet att jag ställer för låga krav på äldste sonen. Det tyckte inte soc.

Jag kan bara råda dig att påminna dig själv om att han inte är sig själv. Och jag tycker du kan säga till honom att man kan fundera på det där med skilsmässa men att gärna vill att han kollar upp det där med depressionen först. Försök få andra som han lita på att påverka honom så att han söker hjälp. T.ex. hans föräldrar, syskon, vänner. Och försök kolla att han inte är självmordsbenägen. Det där med att lämna sin partner kan också vara dålig självkänsla, att man tycker att partnern har det bättre utan en. Folk kan få mycket sämre självförtroende ganska plötsligt vid depression.

Sorry, jag missade att han har sökt hjälp och tar medicin. Om han inte längre är deprimerad, så borde han ju kunna förklara för dig varför han vill det, vad som ligger bakom. Har du inte fått förklaringar om det?

Verkar han "normal" igen då? Eller är han "konstig" på något sätt ändå? Kanske tål han inte den medicinen? Han är inte för "hyper"?  Man kan ju bli manisk av medicin också. Min numera ex-man var helt sig själv igen efter 3 veckor på medicin. Helt plötsligt släppte det.