I ett våldsamt förhållande?

Vill bara säga att det är mycket möjligt att han inte förstår vad han faktiskt gör men att det inte bara går att arbeta bort som om det vore nagelbitning, Det här är mycket svårare. Jämför det med någon som brukat amfetamin i 10 år. Den svårighetsnivån är det. 

 

 

Hur menar du?

Precis! Jag bad t.o.m. Min egen mamma köra mig till mitt ex och vänta i bilen utanför så jag skulle avsluta eländet, 4 gånger! Varje gång föll han i gråt, sa så mycket fint och varje gång åkte min mamma hem utan mig.. Jag var fast i ett järngrepp.

Efter 5 år slutade det med att jag sjukanmälde mig en dag när han gått till jobbet. Packade alla saker och ringde min pappa och bad honom hämta mig och alla saker. Han hämtade mig men vägrade hjälpa mig att bära då han tyckte jag gjorde det på ett elakt sätt. Gråtande bar jag väska efter väska, kartong efter kartong ut i bilen. Det var det enda jag tordes göra. Jag lämnade ett brev på bordet med en förklaring.

Sen började det riktiga helvetet...

Jag menar att om han nu skulle komma till insikt av sitt beteende så är det lika svårt för honom att ändra sig som för någon att bli ren från amfetamin. Det är alltså riktigt riktigt svårt och om han har för många psykopatiska drag- han har redan vissa (jag har 15hp inom psykopoati så jag har lite kött på benen) kommer han aldrig att kunna ändra sig. 

Det finns mängder med snälla killar som visserligen kan ha hett temperament men som inte kommer att få dig att må dåligt i långa loppet. 

Men vilken pappa du har.. jag har aldrig kommit överens med min pappa (aldrig någonsin) men han kom och hämtadr mig när jag ringde, och såg till att jag tog mig ut (mitt ex hade låst in mig, i samma hus där hans tjejen han varit otrogen med VAR KVAR I) och sen när mitt ex inte lät mig fara och färsökte dra ut mih ur bilen, då tryckte han på gasen o prejade honom ner i diket! Haha, han blev ju inte skadad så jag skrattar ännu åt det!

Ja, jag kände mig inte direkt stöttad.

Men han hade helt enkelt ingen insikt i hur situationen eftersom jag varit isolerad från dem under så lång tid och det hela framstod ju som om det varit jag som frivilligt tagit avstånd. Mitt ex var faktiskt omtyckt av de flesta i min familj, de blev bländade precis som jag blev i början. De trodde på fullaste allvar att han var så snäll han utgav sig för att vara ochatt det var jag som själv stött bort dem. De hade ingen aning om smutskastningen och skitsnacket bakom stängda dörrar.

Idag vet min pappa hur det ligger till och har en helt annan uppfattning.

Då förstår jag ju att det kanske var svårare för honom att förstå allvaret :/ det var den kvällen som jag ringde och berättade allt, när jag satt låst in mig på toan för att vara säker. Jag trodde verkligen att han skulle slå ihjäl mig den kvällen, jag hade redan blivit nerputtad för trappan, nerputtad i snön, indragen till huset med strypgrepp.. enda anledningen till varför jag inte dog ute i snön den kvällen är tack vare att min mamma betalat mina lektioner i kampsport när jag var yngre.. lyckades andas lugnt och brotta honom på ett sätt så att HAN hamnade underst. Tror att min levnadsinstink satte fart då. Och jag var bara 18 år då.

Men jag tänkte på min dotter och det faktum att jag var den enda hon hade- och inte fan tänkte jag lämna livet för att ett rikspucko inte kan hantera sitt psyke..

 

Vad skönt att saker och ting kan redas ut med tiden

 

Det ger honom säkerligen ångest att han då inte hjälpte dig om han nu vet hur läget ligger till men hur dina föräldrar reagerar på situationen får mig att förstå lite mer varför du fastnade i den mannens grepp. 

(Om din mamma hade kämpat för att få med dig eller din pappa visat mer stöd kanske, och jag säger kanske för jag kan inte bedöma din historia på 10 rader tagna ur ditt liv, ja, kanske att du inte gått tillbaka vid första tillfället då du fick tillräckligt med stöd och kärlek för att stöta bort honom) 

 

 

Vad glad jag blir när jag läser om er som tog sig ur dessa hemska förhållanden. 

 

Jag var barn i ett sånt förhållande, med min pappa som "boven". Fan vad han knäckte min mamma. De hade säkert separerat 10-tal gånger när min mamma fick för sig att prova igen. (suck) Det tog henne 5 dagar och inse sitt misstag- jag var då 14 år och satte mig ner och talade vett med min mamma. Den vändan slutade med att vi flydde när min pappa sov och med kläderna i en svart soppåse! Hade han kommit på oss hade vi behövt slänga allt i kontainern. Trots att vi flyttade 100tals mil tog hon tillbaka honom flera ggr. Och fortfarande får jag påminna min mamma varför hon inte kan bo med min pappa (separerade helt sedan 2011) men hon hatar honom som pesten men hon är rädd för honom och tycker synd om honom. Min mamma flyttade t.o.m in med sin mamma så att hon slapp komma med ursäkter om varför hon inte kunde ha min pappa boende hos sig. Jag antar att jag inte behöver nämna att jag själv är jäkligt ärrad eller!? Banden till min pappa har lite blivit- "håll den opålitlige riktigt nära så att vi vet var vi har honom" Däremot är han en jättebra morfar. Det kan jag inte ta ifrån honom men det är för att han skärper sig och beter sig så som vi sagt att man bör bete sig och han skulle inte palla mer än ett par timmar/ gång. 

Jag flyttade när jag var 26! Pga att jag inte ville lämna min mamma med honom! Till slut fick det vara nog även för mig då han tyckte det var för sent om jag kom hem kl 21!!! Skönt att min man låter mig vara ute hur länge jag vill utan invändningar. 

Iaf, min mamma har många ggr pratat att om hon hade känt sig mer älskad och stöttad hemifrån kanske hon hade brutit upp tidigare men mamma kände inte att hon hade någonstans att ta vägen. Å andra sidan bodde mina morföräldrar över 300 mil ifrån så det var inte lätt att gissa sig till hur det låg till och min mormor kom från ett extremt kontrollerande hem så hon ville ge mamma massa frihet... Så det kan gå

 

 

Är de någon som kan berätta mer konkreta varningstecken på både verbal & psykiskt våld?