Nu lyssnar du på mig!
Vad fan är det med karlar? Mesiga som fan mot sina ex även fast de betett sig som skit och lurat till sig barn. MUPPAR! Phu, så nu fick jag ur mig det. Och innan någon säger något om att luras, jo man luras om man slutar med p piller i ett förhållande utan att säga till sin partner.
Iaf, nu har jag ledsnat. Antingen lyssnar han på mig och jobbar med mig i detta, eller så kommer jag strunta i hans barn, jag kommer leva mitt liv med mina barn oavsett om hans barn är här eller inte. Jag vill inte, jag vill att vi ska vara som en familj men det går inte längre.
Dock, eftersom det gått en tid nu utan att han har lyssnat så finns ju en jäkla massa känslor med, så jag vill bolla här och kolla av om kraven jag ställer är rimliga.
Kraven är:
Han måste vara tydlig med sitt ex om att det inte är ok att ringa 6 ggr om dagen, inte ens när det är umgängesdags, det räcker att stämma av hämtning lämning etc samt ev saker som påverkar umgänget. Ibland ringer hon 4 ggr på en timme vilket är jäkligt enerverande eftersom han dessutom blir en surkuk efteråt. (Hon ringer oftast för att skälla på honom om en eller annan sak) Ringer hon när han är på jobbet skiter jag i det, så läge han inte är grinig när han kommer hem, vilket han alltid är om hon har ringt.
Han måste säga ifrån när hon ringer om sånt som inte har med barnet att göra. Vill han lyssna på hennes eskapader med andra karlar är det ok med mig, men jag vill inte höra hans gnäll sen om att hon ringer om ointressanta saker.
Jag vill inte heller att han tar sådana samtal när vi gör saker ihop, då får han lägga på, jag kommer inte längre sitta och vänta på att hon ska säga sitt och sen lyssna på honom när han gnäller över att hon ringt om skit, igen. Jag kommer helt enkelt gå min väg och göra något annat. Om vi tex ska ha en romantisk middag, då får han stänga av ljudet om så är.
Han måste också säga ifrån att vi som har jobb faktiskt sover på nätterna och bara för att hon vänder på dygnet så är det bara ok att ringa efter 22 om det har hänt något med barnet som kräver akutvård. Alltså inte att barnet vägrar sova, har trillat och fått ett skrubbsår etc. Vi kan inget göra åt saken, han kommer inte åka 1½ tim enkel resväg för att blåsa på barnets knä.
Hon måste sluta tigga pengar hela tiden, hon har underhåll (barnet är 3) vi köper vinterkläder och skor och oftast också regnkläder, pulka tex och lite annat säsongsbetonade leksaker samt en bilbarnstol, hon får faktiskt betala resten. Att hon sen inte har råd att gå ut och festa när hon är barnfri är inte vårt fel, hon har lyckats få sparken i ett yrke där det är brist på utbildad personal. Inte en gång, utan två.
Han måste inse att om jag diskuterar uppfostring med honom, är det inte för att förringa hans insats utan för att vi ska ha samma förhållningssätt. Hans sätt är att ryta i och tro att barnet lyder ögonblickligen och aldrig gör så igen. Mammans sätt är att låta barnet få som han vill så han blir tyst. (Hennes egna ord när vi frågade hur hon hanterade hans utbrott för att göra likadant, vi kommer inte göra likadant)
Om vi kommer överens om ett sätt att hantera barnets utbrott så måste han hålla sig till det.
Händer inget på ovanstående punkter så ger jag upp. Då får de uppfostra sitt barn bäst de gitter men jag kommer inte finnas med vid umgängestillfällena, jag kommer kräva enskild ekonomi och så bidrar vi till det gemensamma. Då får jag och mina barn råd att vistas på hotell eller så varje gång barnet är här. Detta kommer dock att leda till separation om jag känner mig själv rätt, jag vill må bra i mitt liv och det gör jag inte om vi delar upp familjen på det här viset.
Har jag helt galna krav eller är det sunt förnuft?
