Jag har ett barn på 13 månader och börjar längta galet mycket efter ett till barn. Problemet är bara att min man inte gör det och jag har ingen aning om ifall han kommer bli sugen om ett halvår eller om 5 år.
Så hur stor åldersskillnad är det mellan dina barn och vad är det för fördelar och nackdelar med det?
Jag har 2 år mellan 1:an och 2:an.
3 år och 10 månader mellan 2:an och 3:an.
2,1/2 år mellan 3:an och 4:an.
6 år och 10 månader mellan 4:an och 5:an
4 år och 2 månader mellan 5:an och 6:an som är beräknad i sommar.
Alla åldrar har varit perfekta
16 månader mellan mina äldsta. Fördelar? De är varandras stora trygghet i livet. Går knappt en meter från varandra. Alltid någon att leka med och som alltid finns där....på alla sätt. Nackdelar? Mycket konflikter (små) om allt och inget. Ett himla liv 
. 4 respektive 5,5 år till yngsta. Fördelar: De stora är just "stora". De är storebröder i dess rätta bemärkelse. Visar väldig omsorg och kärlek. Har förståelse för att en bebis har mer direkta behov. De väntar tålmodigt. Tar försiktigt undan hand som drar hårt i håret och spri ger och tröstar när jag sitter på toa. Nackdelar? Vet inte ännu. Minsta är bara 7 månader. Jag tror alla åldersskillnader har olika för- och nackdelar. Det ena är inte bättre eller sämre än det andra.....bara olika 
.
Mellan mitt första barn och mitt sista är det 22 år, och det är bara fördelar med den ålderskillnaden. 
Jag har två barn som det skiljer två år emellan och det har jag upplevt som ganska jobbigt. Två blöjbarn osv.
Tre av barnen har fyra års ålderskillnad. Jag tycker att det är ganska perfekt. Förutom att en del fyraåringar är ganska trotsiga, så är de stora nog att förstå att man inte kan sitta på en bebis. 
Det finns nog för-och nackdelar med alla åldrar.
De första 4 barnen kom vartannat år. Perfekt åldersskillnad både tyckte och tycker jag. Sedan blev det 4 och 5 år mellan, och det blev för stort glapp. Babygrejorna hann försvinna i något svart hål och åldersskillnaden gjorde att barnen inte lekte med varandra på samma sätt. Det blev mer att det äldre syskonet tog rollen av att vara barnvakt, och så var det ju inte meningen att bli ...
. Kan inte instämma mer.
Jag tror att två år är lagom, har alltid sagt att jag vill ha två år mellan mina och det kommer det bli :) har en liten på snart 15 månader och nästa är beräknad i september :)
Det är två år mellan alla mina syskon och det har för det mesta varit fördelar tycker jag iaf :) visst min mamma hade det nog ganska svårt med 5 täta barn men vi har alltid haft varandra :) och sen min yngsta syster blev 16 ungefär så är vi alla tajtare än någonsin :) Jag har älskat att växa upp i en stor familj med jämnåriga syskon, även om det varit lite små bråk om skit saker :)
. Med äldsta hade det gått bra när som . Mellansonen är en ömsint storebror nu som 4-åring så ingen missförstår. Han är liksom mer i balans med sig själv numera .
Vi tyckte det var dags att skaffa ny när den första var blöjfri. Skiljer tre årskurser innebär att de troligtvis får samma lärare i lågstadiet.
Jag har 18 månader mellan mina.
Hos mig var det fruktansvärt att få barnen så tätt. Min första var en underbar kille, jag älskade nästa varje dag med honom och njöt. Jag tänkte att eftersom jag ändå vill ha en till, så kan vi få det överstökat så snart som möjligt. Hur jobbigt kunde det vara med en till, liksom. Jag ville kunna komma i form så snabbt som möjligt och jag visste att jag nog bara ville ha två barn.
Sen kom tvåan och på ett sätt började helvetet. Ettan tog det VÄLDIGT hårt, jag kände inte igen honom alls. Han förändrades på en natt, trots att vi gjorde allt "enligt boken" och det var jättejobbigt och smärtsamt att se. Jag brottas fortfarande med det dåliga samvetet gentemot dem båda. Jag tog det väldigt hårt både psykiskt och fysiskt och har nu, 3 år senare nästan återhämtat mig. Jag önskar att vi hade en lugn liten familj, men lugn är något som vi nästan aldrig har. De bråkar om ALLT, slåss, skriker så det skär i öronen, etc. De har sina bra stunder också, men det bråkiga överväger när de är tillsammans. Är de var för sig är de fantastiska, lugna, tålmodiga och förstående - att vara med dem var för sig på tumanhand ger mig energi att orka med allt det andra.
Jag älskar dem båda så otroligt mycket och jag skulle inte byta bort dem för någonting i hela världen. Jag ångrar inte någon av dem och jag skulle inte vilja få något ogjort. MEN jag visste inte vilken påfrestning det skulle bli för mig och för vårt första barn att utöka familjen. Jag hade inte en aning. Det kan man inte ha. Man kan bara hoppas på det bästa och göra det bästa man kan av situationen.
Helt ärligt så tror jag inte att man kan rada upp för- och nackdelar och sen ta beslutet utifrån det. Alla barn är individer och bara för att det har funkat med barn tätt i en familj behöver det inte funka i en annan. Allt beror på hur barnen är/mår och hur ni, föräldrar är och mår och det där kan man inte alltid förutse tyvärr. Jag vet familjer där föräldrarna knappt klarar ett barn och jag vet familjer som har 5 barn och har det hur bra som helst. Det viktigaste är nog att man är säker på sitt beslut, så att man kan återgå till den känslan när man tror att man håller på att bli vansinnig och bara vill kasta in handduken ifall det skulle bli så att det inte blir så fantastiskt som man föreställde sig det.
. Med äldsta hade det gått bra när som 
. Mellansonen är en ömsint storebror nu som 4-åring så ingen missförstår. Han är liksom mer i balans med sig själv numera .