Behöver verkligen råd!

Var vill ni bo då, på sikt? Kan inte barnen flytta till er? Hur långt är det mellan städerna? Ålder på barnen? Hur mkt är de hos er? Finns det styvsyskon?

Går det inte bara att flytta till en stad närmre? ni måste ju inte bo i just den staden.

Jag själv hade aldrig flyttat efter. Min styvsons mamma flyttar hejvilt så jag skulle inte riskera att flytta till en ny stad ifrån allt.  Hur gamla är barnen?  Tänker på om dom är stora nog för att välja att bo hos er istället?

Kan inte ge så många tips, men kan berätta hur vi tänkte... Vi var för många år sedan i samma sits. Vi valde att inte flytta till hans dotter. Vi hade all släkt och alla vänner i vår stad och det fanns ju ingen som helst garanti för att mamman inte skulle flytta vidare igen. Skulle vi då igen packa ihop och flytta efter? Vi skulle ju skaffa gemensamma barn också, inte vore det rätt mot dem att dra upp dem från dagis och kompisar heller för att bonusens mamma skulle få lust att flytta. Och skulle det hända så skulle vi ju då vara fast på en ort ingen av oss egentligen ville bo på. Dessutom visste vi ju att våra kommande gemensamma barn skulle ha alla mor- och farföräldrar i "vår" stad. Låter kanske som att vi satte oss och våra gemensamma före bonusen, och på sätt och vis kanske vi gjorde det, men det kändes verkligen helt orimligt att i 15 år minst bo på biomammas premisser och tvingas byta jobb, förskola, skola, kompisar o.s.v. om hon skulle välja att flytta. Om hon hade valt att flytta "hem" igen, skulle vi då sagt nej och hållit bonusen på en ort vi egentligen inte ville bo på för de yngre barnens skull? Nä alla scenarion blev bara så fel, så vi beslöt oss för att inte flytta. Vi har haft vh och lov. Inte idealiskt, men det bästa i en skitdålig situation...

Inser att jag nog var lite för otydlig i min TS så jag ska försöka utveckla mig.

Barnen går idag i sexan och sjuan. Det tar drygt 6 timmar att ta sig mellan städerna. Umgänget ser ut som sådant idag att vi pratar i telefon och via nätet och träffar barnen så ofta vi får, vilket är ca 1 gång i halvåret.

Vi har inga gemensamma barn. Barnen kan inte flytta till oss, dels så vill de inte flytta från staden de bor, dels skulle mamman aldrig gå med på det och då skulle bryta ner de totalt. Inget skulle bli bättre av att de flyttade till oss.

Den stad barnen bor i är den enda större staden i området, sen finns flertalet småstäder runtomkring. Ska vi lyckas få några jobb i området, så är det i den större staden som jobben finns. Vi har dock funderat på att titta på hus utanför staden, i en grannkommun, men fortfarande är det staden där barnen bor som man jobbar i, handlar i etc.

Att barnens mamma skulle flytta från orten tror jag inte är något vi behöver oroa oss för.

Vi har också hela tiden tänkt att eftersom jag har min familj här så ska vi bo kvar här, men just nu känns det som att det skulle vara läge att flytta, för barnens skull. Vi klarar väl oss alltid, vi har det väl egentligen ganska bra här, men klart vi saknar barnen när de inte är här.

Det som är det kritiska med barnen är som sagt deras mående som gått så långt att den ena skadar sig själv och inte vill leva längre. Situationen är svår och mitt hjärta blöder för dessa barn som mår så fruktansvärt dåligt. Vad ska det bli av de i framtiden när de redan idag inte klarar skolan och har anpassad skolgång för att över huvud taget klara av vardagen? De skulle verkligen behöva en vuxen i närheten som finns där för dem. En vuxen som inte är iväg på egna aktiviteter på kvällarna och helgerna. En vuxen som sätter sig ner och hjälper barnen med läxor, skjutsar till aktiviteter, etc.

Det skulle alltså för oss handla om kanske 5-10 år av våra liv. Även om barnen skulle välja att inte vara hos oss, så skulle de iaf ha oss nära och möjligheten att vara hos oss.

Jag känner mig dock väldigt kluven, vill så gärna hjälpa barnen, men hittar ingen lösning. Att flytta dit är en ren chansning som kan slå väl ut, men kan lika gärna bli så att vi sitter i ett hus själva utan att se barnen oftare än vad vi gör idag och vad skulle det då hjälpa?

Om inte din man vill flytta egentligen (vilket det verkat som), skulle det verkligen hjälpa att han finns där och har sina barn? Vore det ett äkta engagemang eller skulle det lysa igenom att det är du som drivit på? Är soc inblandade? Om det verkligen är så att det är mammans föräldraskap som helt eller delvis orsakar barnens dåliga mående, kanske det ändå i det långa loppet vore bättre om barnen flyttade till er? Lite av en nystart tänker jag. Känner ju varken till hela situationen eller barnen, men om ena barnet har självmordstankar eller inte vill leva längre så tror jag det krävs lite mer än ökat umgänge med pappan (även om det såklart kan få barnet att till viss mån må bättre). Vad för hjälp får barnet i fråga?

Hur ofta har ni barnen nu? Jag tänker att man kanske kunde trycka på om mer umgänge istället för att flytta. Många VH barn är ju hos umgängesföräldern på nästan alla lov, flera veckor under sommarlovet, klämdagar osv.

Nu är ju barnen såpass stora att de väljer mer själva hur de vill göra också.

Vi jobbar på att utöka umgänget, men är inte så lätt när mamman sätter sig på tvären.

Nja, både och faktiskt, de är glada när de är här, men ledsna när de kommer hem igen.