Oplanerat bonusföräldraskap på heltid

Men hur kan man komma överens om något som innebär att man inte kalkylerar med att ha sina barn på heltid? Det låter otroligt märkligt i mina öron. 

Retar det dig att din ekonomi försämras av hennes tonåringar så är det kanske dags att omförhandla den gemensamma ekonomin och ha separata sådana istället. 

Fast det är väl inte konstigt att man har invändningar mot en sådan gigantisk förändring av sin livssituation? Klart du kan prata med din sambo! En tillfällig lösning är väl ok, men om tre (tre!!!) personer till ska bo på heltid i ens hem har man banne mig rätt att bli tiifrågad..! TS hade kanske inte valt att bo ihop med sambon under de förutsättningarna. Personligen hade jag hellre varit särbo då - och jag har bara EN bonus!

dom flesta tonåringar gillar inte att flytta mellan två hem, många bor på ett hem när dom blir äldre. det är ju nåt man måste räkna med. eftersom hon inte orkar bråka med exet så ta underhåll genom fk då får ni det ni ska ha.

bli särbo, så kan ni träffas hemma hos dig, ungdomarna är ju så stora att de bör kunna rå sig själva när hon är hemma hos dig

Det är väl okej att du tar upp det nu. Ni måste ju åtminstone prata om vad som hänt, är inte samma sak som att sparka ut dom, men nånstans har er överenskommelse brustit, eller något som har skett över huvudet på dig.

Den där ensamma känslan är du inte ensam om att känna, det är inte lätt att leva med några som har sina invanda mönster och ofta förstår de inte ens själva att det är så. Inte alls samma sak att bygga ett hem med bara två vuxna och hitta sina rutiner gemensamt.

Varför flyttade de in temporärt? Fanns det ingen tidsplan?

Påven Johanna: Hehe, ja, det är ju det jag frågar mig själv faktiskt. Jag borde kanske ha kalkylerat med det.

Kanske skulle inte känslan komma upp om även min grabb kunde bo hos oss på heltid - då kanske jag skulle känna mig mer ok med upplägget. Nu är dock rummen slut, kvar finns bara en Harry-Potter-skrubb under trappan.

Det var så mycket enklare när de var mindre. ; -)

Tack för kommentarer, roligt att läsa hur ni tänker!

Hej . Jag blev sambo efter skilsmässa och jag och min nya sambo kom överrens om att ha det lite grann som du beskriver det. Efter 2 år så ändrade hon på vår överrenskommelse utan att tala med mig. Vi fick då mindre tid för varandra vilket för mig var negativt för vår relation. Jag tog upp det hon lyssnade inte. Tiden gick. En dag flyttade jag från henne. Då ville hon lösa alla problem. Hoppas din sambo fattar allvaret.

Nej, det där är inte okej nånstans. Man måste kommunicera kontinuerligt. Det är tufft på många sätt att leva i bonusfamilj och det krävs (självklart) om möjligt mer samtal och lyhördhet än i en kärnfamilj. I mitt eget fall är det inte tjusigare än att barnen tvingas "stå ut" med vv-boende. Biomamman vill ha sina fria veckor (det var hon som lämnade pappan) och jag som bonusmamma behöver ha ledigt från bonusarna. Jag har varit helt tydlig mot min man att tyvärr är det så det ser ut. Okej om han vill ha sina barn på heltid eller vill låta dem komma och gå som de vill. Men då pallar inte jag, då får vi leva som särbos tills de har flyttat hemifrån. Där går min gräns. Och den har han valt att respektera. Det funkar. Och barnen lever, trots det.

Låter bedrövligt att du inte kan ha din 7-åring mer! Tycker att ett litet barn behöver sin pappa mycket mer och på en kontinuerlig basis än vad halvvuxna tonåringar behöver. Han borde absolut få ha ett eget rum och känna att han är supervälkommen till er. Gör ont i hjärtat att läsa! Vill du inte göra något åt det?