Hej alla härliga människor!
Jag hoppas att den här tråden kan vara ett ställe att ventilera med- och motgångar, peppa och stötta, eller bara skriva av sig om ofrivillig barnlöshet, utredning och vägen mot IVF. Vi är många i samma båt.
Skriv gärna och berätta om dig själv och var du/ni är i processen :)
Långa protokollet betyder att man (oftast) äter Provera först, börjar köra en nässpray som försätter en i klimakteriet, efter två veckor tar de ett blodprov och om alla hormoner är "borta" så får man köra sprutor. Så totalt brukar det gå åt fyra veckor från början till slut.
Vi fick reda på min pco i början av 2012. I slutet av det året började vi gå på utredning. Så vi är inne på andra året nu...
Jag är lite kluven till IVF. Dels känns det som att bara jag får ägglossning så KAN vi ju bli gravida. Men samtidigt vill jag inte heller dra ut på allt. Tyvärr har mannen lite mindre spermier än önskvärt också så det känns också som att skäl att snart gå vidare.
Grattis Moolie :)
Tack! :D
Smyger in här och läser i väntan på läkarbesök, som avgör om det blir ivf eller inte...
Nickiedocka: Dina ord värmer :) Hoppas hoppas.
Trina: Tack för förklaringen, nu hänger jag med :)
Förstår vilket dilemma det är med IVF. Jag försöker så gott det går att se det som att väntan blir kortare, men… det är klart, man vill väl alltid att det ska gå ändå. Fortsätt gärna skriva om du vill bolla lite fram och tillbaka :)
Välkommen Tiana :D
Helt ok att bara läsa om du vill, annars är det lika ok att ställa frågor eller bolla tankar kring det hela under tiden. Jag har inte heller gjort IVF, har bara blivit remitterad.
Nu är det inte roligt alls… Har idag köpt CB digital som jag ska göra imorgon. Tror inte alls att det kommer vara positivt, det har det aldrig någonsin varit för oss, och varför skulle det vara det nu… Ni andra känner säkert igen er, den där ångesten över att behöva få det svart på vitt att det inte blivit något den här gången heller.
Min man försökte trösta mig förut när jag var på mitt allra sämsta humör med att om jag inte vill testa så behöver jag inte det, men… det är ju inget val. Jag menar, ju fler dagar man skjuter upp det ju mer hinner förväntningarna och hoppet byggas upp och ju längre ner sjunker man när det går åt helvete.
Ska jobba första dagen på fyra veckor på måndag, och det ser jag inte alls fram emot. Dels är jag redan så efter på grund av den långa sjukskrivningen, dels vet jag av erfarenhet hur nere jag blir efter ett negativt test. Finns det något som suger så mycket energi och livskraft som sorgen över barnlöshet? Det är ingenting jag vill prata om heller med mina kollegor, så hur ska de kunna förstå att jag vill vara ifred och mår dåligt? Finns det ens någon som inte är i den situation vi alla är i som kan föreställa sig sorgen och frustrationen vi känner? Jag tror inte det.
Förlåt för mitt bittra inlägg, det är ju trots allt alla hjärtans dag. Men idag uppskattar jag er verkligen extra mycket, att vi är fler i samma situation och att det faktiskt finns andra människor som förstår vad det är jag går igenom. Stor kram till er allihop, hoppas er dag blir alldeles fantastisk <3
Nu är det inte roligt alls? Har idag köpt CB digital som jag ska göra imorgon. Tror inte alls att det kommer vara positivt, det har det aldrig någonsin varit för oss, och varför skulle det vara det nu? Ni andra känner säkert igen er, den där ångesten över att behöva få det svart på vitt att det inte blivit något den här gången heller.
Min man försökte trösta mig förut när jag var på mitt allra sämsta humör med att om jag inte vill testa så behöver jag inte det, men? det är ju inget val. Jag menar, ju fler dagar man skjuter upp det ju mer hinner förväntningarna och hoppet byggas upp och ju längre ner sjunker man när det går åt helvete.
Ska jobba första dagen på fyra veckor på måndag, och det ser jag inte alls fram emot. Dels är jag redan så efter på grund av den långa sjukskrivningen, dels vet jag av erfarenhet hur nere jag blir efter ett negativt test. Finns det något som suger så mycket energi och livskraft som sorgen över barnlöshet? Det är ingenting jag vill prata om heller med mina kollegor, så hur ska de kunna förstå att jag vill vara ifred och mår dåligt? Finns det ens någon som inte är i den situation vi alla är i som kan föreställa sig sorgen och frustrationen vi känner? Jag tror inte det.
Förlåt för mitt bittra inlägg, det är ju trots allt alla hjärtans dag. Men idag uppskattar jag er verkligen extra mycket, att vi är fler i samma situation och att det faktiskt finns andra människor som förstår vad det är jag går igenom. Stor kram till er allihop, hoppas er dag blir alldeles fantastisk <3
Naaw, Moolie :') <3
Hejsan!
Jag och min älskade sambo har sedan i mars -11 försökt att få barn utan något resultat.
Vi började en fertilitetsutredning i mars -13 och blev klar med den den 11/6 -13.
Så nu väntar vi bara på kallelse till Sahlgrenska, Göteborg för IVF. :)
Första besöket på Sahlgrenska den 8/10 -13.
Korta protokollet blev det.
Provera kur för att få ordning på mensen 21/11-30/11 -13.
Sprutstart med Purogon 8/11-16/11 -13.
Orgalutran sprutor mellan 12/11-16/11 -13.
Ägglossnings sprutan Orvitrelle 17/11 -13
Äggplock 19/11 -13.
Embryoåterföring var beräknad till den 21/11 -13 men fick ett samtal på morgonen att inget utav de 15 äggen vi fått ut hade blivit befruktade.
Andra försöket.
Startade med Suprecur nässpray 14/2 -14 på självaste alla hjärtansdag och vår förlovningsdag!
Troligtvis äggplock vecka 12. :)
Så vi får se om denna gång kanske lyckas bättre. :P