Vad ÄR det egentligen som är så jobbigt med två barn?

Jag väntar också på tvåbarnschocken. Den borde ha varit här nu. Det är fyra år sedan andra barnet föddes.

inget speciellt tycker jag.. därför skaffar jag en 3:e 

Ända som jag kan känna är väl att man inte alltid räcker till, jag har i stort sett alltid varit ensam med mina barn.. fram tills för  6mån sen....och det är 19mån mellan dom, så det har varit svårt ibland med tiden, ständigt dåligt samvete

Jag fick ingen tvåbarnschock, förstabarnschocken var däremot stor, hela omställningen att få barn gigantisk.

Men, jag tror att det helt handlar om ålderskillnaden mellan barnen och hur väl den store hanterar att få syskon som avgör. Ditt stora barn var 3 år och det är stor skillnad mot de som får andra när äldsta är 1,5-2 år. En treåring kanske ändå börjar förstå att någon annan har behov och man kan åtminstone någon gång resonera med barnet. En treåring kan också sysselsätta sig själv ganska bra i många fall och kan också uttrycka sig verbalt.

Det svåra med två barn är om de har rätt så liknande behov (båda är väldig små) och man måste välja vem man ska prioritera först. Det svåra är också kanske om de har för totalt olika behov, då blir det också svårt att veta hur man ska prioritera.

Sen har det också med sömn att göra, det är tufft att vara vaken en hel del på nätterna och sen bli väckt 5-6 av storasyskonet.

Jag har två år mellan mina barn och tyckte inte det var kaotiskt men det här ovan är vad jag läst och hört och dragit slutsatser av. Min äldsta var omöjlig att sysselsätta och otroligt sen både språkligt och socialt så utan tid på förskolan för henne hade jag gått under men tack vare att hon fick gå där så klarade jag av det när hon var hemma.

Jag fick en förskräcklig tvåbarnschock. Jag tyckte allt blev otroligt mycket jobbigare. Tvåan sov extremt dåligt och ettan vaknade väldigt tidigt vilket innebar väldigt få timmars sömn.Ettan blev supertrotsig så fort tvåan föddes och hittade på massor av bus så fort jag var upptagen med bebisen. Tvåan ville aldrig ligga en minut ensam som bebis och ettan fick därmed alldeles för lite tid med mig och mitt samvete gnagde ständigt. Jag blev deprimerad och på gränsen till utbränd av sömnbristen och stressen av att känna mig så otillräcklig jämt. Det var ju alltid någon som var missnöjd hur jag än gjorde. Kan väl tillägga att min man är borta minst 12 h per dag och att vi inte har någon släkt i närheten. Noll avlastning eller hjälp/sällskap alltså.

Ettan är nu snart 4 år och tvåan 11 månader och först nu börjar det kännas uthärdligt med 2 barn.

Någon trea blir det inte...!

Jag hoppas jag inte får uppleva nån tvåbarnschock. Jag har bf 14/3 och börjar få panik över det kaos jag förväntar mig. Nej fy! Jag fasar, framförallt över sömnbristen.