Vad kan man förvänta sig från bonusbarn vid sorg?

Men vad du kan förvänta dig av dem är ju relativt ointressant. De vet ju ändå inget alls om dina förväntningar om du inte förmedlar dem på ett sätt som gör dem tydliga och förståeliga för människorna du har i din närhet. 

Tänk om du istället haft en tyst ställd förväntan på dina bonusbarn om att de inte skulle nämna något om din döda pappa och din sorg. Ja, då hade de ju - utan att veta det - levt upp till din förväntan. 

Varför är du inte bara som du är? Du känner dig utanför, skriver du. Men där har du ju ställt dig själv. Du kunde ju ha valt att berätta för den hemvändande tonåringen om hur du har det. Sagt något om begravningen, delat med dig av att du känner dig ledsen och lite hit och dit i dina känslor. Det där med att du blir irriterad över att du tror att du måste spela teater är ju en konstruktion i ditt eget huvud. Eller har något av barnen talat om för dig att du inte får visa känslor av sorg när de är hemma? 

Tycker du inte själv att det är märkligt att ansvaret att fråga hur du mår ska ligga på tonåringar snarare än att du som väl är något äldre tar ansvaret för att berätta hur du mår?

När jag är ledsen så säger jag det här hemma. "Usch, så ledsen och eländig jag känner mig", säger jag. Och så talar jag om vad jag behöver. "Kan inte du laga maten idag? Jag vill bara sitta i soffan och se på tv-serier, kanske lipar jag en skvätt också, då säger jag inte nej till en kram om du har en till övers."

Beklagar sorgen.