jag hatar barn.

Hata skulle jag väl inte säga, men jag tycker verkligen inte om barn jag heller. Stått starkt vid att jag aldrig ska ha barn sen jag själv var barn och det sitter i än, precis lika starkt. De är äckliga, pillar i näsan och sen ska de klättra på en o sprida skiten, de spyr, skriker, tjuter för skitsaker, tar evigheter att gå nånstanns så man blir precis genomfrusen vid kalla årstider, blöjor och amning är jag totalt allergisk emot, de är fula, spädbarn luktar illa... etc.
Jag har sluppit detta sen jag blev vuxen men nu har jag en vän som har barn och ungen är asjobbig, men jag får ju spela trevlig och gillandes mot henne (och konstigt nog tycker ungen jättemycket om mig). Däremot har jag varit öppen om att jag inte tycker om barn i allmänhet o aldrig ska skaffa. Tur att ungen lämnat blöj-och-amningstiden. Ja just det, barn är super-äckliga vid matbordet också. Tappar aptiten när de halvt spottar ut skiten, kladdar och viftar med besticken fulla med mat, ansiktet full med gammal mat...

Folk, som min pappa, hoppas ju på att jag ska ändra mig sen jag blev vuxen men nu när jag är vuxen börjar han inse att jag faktiskt inte vill ha barn och att det inte bara var en idé jag hade som yngre. Det jobbiga är väl att man förväntas tycka om barn, man förväntas säga grattis när nån fått unge/blivit gravid och får man ett sms från bästisen där hon säger att åh hon gosar med en nyfödd så tänker jag "uh okej... du vet att jag inte tycker om barn, vad förväntar du dig att jag ska säga egentligen?"

Jag ser inte fram emot när man inte kan träffa en vän utan att det kommer en unge i släptåg, o ingen kan göra något kul för den inte har barnvakt etc.

Bra det för jag kommer inte ändra mig ;) Bortsett från det jag redan skrivit så har jag inget intresse för att ta hand om barn, orkar inte med dom och kan inte tänka mig som mamma. Det går emot allt jag är typ... pedant och renlig, mycket egentid och lugn o ro t.ex. Lite självisk också. Haft många småsyskon och aldrig gått i närheten av deras blöjor och sånt, jag har aldrig bytt en blöja och kommer aldrig göra det. Många verkar tro att jag ska ha gjort såna grejer bara för att jag haft småsyskon under hela min uppväxt.

 

Ja det är väl inte så konstigt o tycka det är äckligt även om man själv vill ha barn. Hade jag velat ha barn hade jag också legat på hårt om såna saker.

Naturligtvis tröttnar man och får en tråkig attityd mot barnföräldrar när jag dagligen utsätts för deras hänsynslöshet i vardagen. Inte nog med detta, ifrågasättandet av föräldrar när jag inte vill ha barn (de säger att de bara är en fas, jag kommer över det osv osv) Bara titta på vadn de flesta skrivit här "jag kände som du ......" Det är precis som att det är svårt att acceptera för många att jag väljer ett liv i frihet där jag är huvudpersonen i mitt liv. 
Eller en sån trisst attityd jag möts av mina vänner som har barn, de är gulliga när de är barnfria men om vi ska typ luncha o ungen skall med får jaghöra något spydigt som "jag kanske ska sätta han i andra delen av restaurangen eftersom du ej tycker om barn" fast jag inte sagt ett ljud utan följer med för jag vill träffa min vän och kan absolut umgås med hennes barn. 
Eller de gånger man behövt säga åt andras barn att inte ha sina leriga skor på sätena eller sluta sparka fotbollar inne i tunnelbanan/bussen medan föräldrarna bara sitter och inte bryr sig, så säger man åt ungen och föräldrarna blir arga? 
Varför skall många behöva utstå sådan attityd i vardagen?