berätta om er igångsättning!
Jag blev igångsatt 9 dagar innan BF pga. havandeskapsförgiftning. Min kropp var inte redo för förlossning så det tog lång tid. Bedrövligt lång tid.
Vi åkte in till förlossningen en fredagskväll på koll då jag hade mått dåligt hela dagen. På plats och när alla tester var kollade såg dem att det hade blivit illa. På måndagen samma vecka hade jag en 2a i protein i urinet och på fredagen var det 5+, deras mätare kunde inte läsa det exakta värdet för det var så högt. CTG och ultraljud visade att dottern fortfarande mådde bra dock.
De hade ingen plats på förlossningen för omgående igångsättning så jag blev inlagd på antenatalavdelningen intill i väntan på ett rum på förlossningen. Sjukt kul, spendera helgen på sjukhuset. Fredagskvällen gick åt pipsvängen. Jag var inte alls sugen på att bli kvar, sambon var ju ledig på helgen och kunde hålla koll på mig hemma istället liksom?? Men nej, jag fick inte åka den kvarten hem. Det var för långt. Jag var arg.
Vid lunchtid på lördag när mina föräldrar och min bror hade varit på besök så kom de in och sa att ett rum snart skulle bli ledigt på förlossningen så vi skulle packa iordning våra saker och göra oss beredda. Vi fick ett rum och sen vid 15-tiden började igångsättningen.
Jag var öppen ca en centimeter, men de valde ändå att använda ett hormonbehandlat "snöre" för att mjuka upp tappen lite till. Kommer inte ihåg vad det hette, Cervidil eller någonting sådant. Snöret satt kvar fram till midnatt då de väckte mig och ville ta ut den. När de gjorde det följde mycket av slemproppen med ut och vattnet började gå. Sakta men säkert i omgångar.
På söndagsmorgonen konstaterade de att jag hade öppnat mig till 3 cm och de kunde föra upp en ballong med koksaltlösning som skulle få mig att öppna mig mer. Det var en märklig känsla, inte smärtsam utan bara märklig. Framtill denna punkten hade jag inga värkar eller nåt.
Jag hade ballongen i några timmar och sen tog de ut den och satte igång dropp. Då började värkarna komma. Allting flöt på, värkarna kom och gick. Obehagligt och ont, men fullt hanterbart. (Jag hanterar dock smärta riktigt bra så jag ger nog inte en ärlig bild av det hela.) Sambon låg och spelade spel på extrabädden, hjälpte mig om jag behövde hjälp med nåt. Framåt eftermiddagen på söndagen började jag bli trött och när det blivit mörkt ute (tidsbegreppet var sen länge helt väck) fick jag epidural för att kunna slappna av mer. Tidigare hade jag fått morfin men den försvann snabbt, men varade tillräckligt länge för att jag skulle kunna sova lite. Epiduralen gjorde att värkarbetet stannade upp såklart, men det var himmelriket att få en paus verkligen. När epiduralen började ge sig började värkarna igen. Nu starkare. 8 cm öppen, men barnet hade inte trängt ned i bäckenet. De ökade droppet mer och det var bara att stå ut lite till.
Sen helt plötsligt kom det tryckvärkar. Hela kroppen ville trycka på allt vad den kunde. Jag förklarade för sköterskorna som var inne ibland men fick inget direkt svar om vad jag skulle göra. Så jag låg där och kämpade emot ett tag, jag fick ju inte något svar på vad jag skulle göra! Hemskt!
Tiden gick, sköterskorna trodde barnet skulle vara ute innan midnatt, men icke. Vid fyra-tiden på måndag morgon började de prata om kejsarsnitt för att det gått så lång tid och de kunde se hur trött jag var. De avvaktade lite. Då beslutade jag mig för att bara trycka på helt enkelt, för jag orkade inte hålla emot mer. Så när en sköterska kom in såg hon att jag tryckte på och blev nästan förfärad över att vi inte sagt till. (Men hallåååå, jag gjorde ju det!!)
De undersökte mig och jag hade tryckt ner barnet i bäckenet och lite till, så snitt blev det inte ändå utan nu var det bara att få upp mig i bra position (jag hade legat på sidan och tryckt på) och börja krysta. Värkarna kändes, men själva utdrivningen kände jag inte alls. Till sista krystningen kändes lite, då satt axlarna fast precis i öppningen. Det sved som attan!
6:32 på måndag morgon kom hon ut efter en skitjobbig igångsättning på närmare 40 timmar. Det var rörigt under hela vägen och som förstföderska tyckte jag inte att jag fick den information och hjälp jag ville ha. Ett barn till ska jag ha, det har jag bestämt. Men då har jag mer skinn på näsan och vet hur det går till, och kan i värsta fall be dem att fara o flyga om de inte tänker göra det på rätt sätt.
I min journal står det att jag har krystat och tryckt på i 50 minuter, men det är bara snack. De 50 minutrarna är när de har varit med. Jag höll säkert på i minst 50 minuter på egen hand med sambon innan de kom in.
Hoppas du slipper igångsättning, det är inte att rekommendera någonstans. Jag var tvungen pga. havandeskapsförgiftningen. Hoppas jag slipper det med nummer två när det blir dags.