berätta om er igångsättning!

Jag ville läsa om andras upplevelser av igångsättning / förlossning när jag i v 38 fick veta att bebisen var för stor och därför skulle lockas ut i vecka 39. Detta var första barnet. Superspännande, läskigt. Men lite tacksamt att få en ?lugn och planerad? början istället för stress och oro. Lite otacksamt veta att det kunde göra mer ont. Började käka dadlar . Mådde prima första tiden gravid, hade kringresande bäckensmärta under senare delen av graviditeten. Blev sjukskriven. Kände av den här smärtan under förlossningen - när jag skulle sitta på pilatesbollen med knäna brett isär och när jag skulle få massage på ryggen med knäna brett isär.
I vecka 30 var jag med om en sån olycka som får andra att skicka blommor till en, men bebisen klarade sig fint, det var fyra veckor efter det som bäckensmärtan kom och ja, det är inga vackra bilder som dyker upp, satt i duschen på natten och grät. Kommer ihåg att det som hjälpte mest var att göra enkel yoga och enkla styrkeövningar. Hade en TENSapparat men kan inte påstå att den gjorde så stor skillnad och avstod den under förlossningen. Hade gravidkudde, hjälpte inte sömnen. Hade vetekudde, kändes lite skönt ibland sätta på onda stället. Kanske påverkade olyckan min smärta, kanske inte.
Vi hade väntat ganska länge på att de skulle ringa in oss. Väl där i v 39, öppen 1 cm.

Fick cytotec kl 18 och ganska snart efteråt kom skakningar. Jag har aldrig haft skakningar förr. Smärtan var obefintlig de första fyra timmarna, hanterbar fram till midnatt, sedan vankade jag av och an i rummet och gnydde utan att kunna ta tankarna från smärtan. Gav upp, tyckte det var lite pinsamt. Fick en spruta morfin i sidan som var smärtsam minst sagt då, men alla smärtor försvann och det var skönt ända tills de tvingade mig att ligga enbart på ena sidan för att ctgvärdet sjönk när det sattes på andra sidan. Sängen stenhård och natten lång, lång.

Följande dag är tämligen oskarp. Minns att jag blev frustrerad över hur långsamt det gick, att jag ville ha epidural men fick vänta till öppen 4 cm, att jag först fick testa lustgas men grät i den för att det gjorde mig illamående (jag testade aldrig öka på styrkan, missade att det var möjligt). Och jag minns att jag skrek en himla massa och skämdes. Skakningarna kom tillbaka och blev värre. Och sen gick det fortare och fortare. Epiduralen minns jag för lättnaden när narkosläkaren kom in på rummet var så stor. Kände inget av nålen. Och när jag sedan skulle ligga stilla på sängen i 30 minuter var det till en början ganska skönt, men smärta kom tillbaka i det ena benet och den blev värre och värre med varje värk. Jag somnade och snarkade mellan värkarna och vaknade upp till varje och skrek om ont i benet. De testade sätta om nålen men det hjälpte inte, kändes som om de aldrig varit med om detta förut. Blev skraj när de sa att de skulle ta hål på fosterhinnorna för hur skulle smärtan nu bli? Och samma igen när de sa att jag skulle få dropp.
Under ganska lång tid kände jag hur det rann därnere, det var obehagligt, hade noll kontroll över det och de bytte underlaget flera gånger. Pinsamt igen. Min bäckensmärta kom tillbaka in i leken då jag tvingades ligga i gynposition, en mardröm för höfterna, kunde inte krysta genom smärtan. En annan bm kom in i rummet och lutade sig över sängen, tittade mig i ögonen och sa "Det gör ont att föda barn!". EH? Hon tog fram ett lakan och så hade vi dragkamp i gynposition. Det gjorde stor skillnad. En undersköterska vid min sida strök min arm hela tiden och det var lugnande. Hade till en början svårt att förstå hur jag skulle göra. Fick bäckenbottenbedövning någon gång då utan att jag hade sagt nåt om det, och tidigare sa de till mig att inte skrika så högt utan skrika "mörkt", och då hittade jag rätt krafter. Genom att få upp huvudet från sängen, ta tag i sängens handtag, ha dragkamp och skrika mörkt, och känslan av ett helt rum som står och gapar på en att fortsätta. Jag andades knappt under slutet men jag lyckades andas genom smärtan lite men blev tydligen alldeles lila i ansiktet. Fick även känna bebisens huvud då han var på väg.. sjukt konstig upplevelse men säkert motiverande, de frågade tydligen en gång till men då röt jag bara ifrån att det ville jag inte (minns inte detta). De sista minuterna gick så fort. Han hade navelsträngen runt halsen. Då kände jag mig för en gångs skull stark. Det hade varit tal om sugklocka, själv var jag helt övertygad om att jag behövde ett kejsarsnitt fram till dess att bm med lakanet kom. Smärtan tillsammans med utmattningen gjorde förlossningen till något jag inte vet om jag klarar av att gå igenom igen. Jag minns inte smärtan i sig men jag minns paniken och den oerhörda tröttheten och att jag ville att de skulle kapa av mig benet. 26 h tog det från första cytoteken. Läkte helt bra efteråt.

On a side note, det hjälpte lite att titta på ?Men try real labor pain simulation? på youtube efteråt, skönt att kunna skratta åt det. BM som förlöste ringde aldrig efteråt, tydligen ska de göra det. Har ett luddigt minne av att hon bad mig ringa. Sedan skulle jag kunna skriva en bok om tiden efteråt för bebisen orkade inte amma och ville bara sova, viktuppgången blev skakig, och herregud vilka upplevelser som följde.