Vill bli gravid efter avbruten graviditet
Tack alla ni som delat med er av era berättelser! Önskar såklart ingen att gå igenom dessa helveten, men ensamheten känns mindre svår när vi delar den.
För två veckor sedan avbröt jag min graviditet i v 19 efter att RUL visat vattenskalle, förstorat hjärta och att bebis hade betydligt mindre kropp än han borde. Vi hade fått några extra UL tidigare under graviditeten eftersom vi i höstas hade ett tidigt missfall. Ultraljuden fick vi för att lugna oss, för att vi skulle se att det fanns en liten där inne med ett tickande hjärta. För varje gång vågade vi tro lite mer att denna gången var det vår tur och när vecka 12 hade passerat vågade vi mer och mer slappna av, glädjas och planera för framtiden som en liten familj. Vi såg fram emot RUL en smula nervösa, men eftersom allt verkat så bra hittills så låg fokus mycket på att det skulle bli roligt att få en bild på bebis och kanske få reda på kön.
Att livet gjorde en sån helomvändning den dagen känns så grymt! Tack och lov slapp vi vänta nån längre tid på att få avbryta. Fick komma tillbaka dagen efter för ytterligare ett UL som flera läkare medverkade på och samma dag fick jag de första tabletterna. Har i efterhand förstått att man ska ha socialstyrelsens godkännande när graviditeten gått så här långt, men tror att läkaren gick på storleken på fostret?
De försökte göra ett fostervattenprov, men lyckades inte. De sa att det inte fanns så mycket fostervatten och att man istället kunde försöka göra en kromosomodling på fostret efteråt. Allt kändes kaos den dagen och vi tyckte att informationen var dålig. Jag och min man kunde tydligt se på skärmen de allt för stora mörka områdena i hjärnan och jag med min nålrädsla kände mig inte alls motiverad till något fostervattenprov. Vi såg ju att bebisen inte var stark nog att överleva ändå (när avbrytandet var över förstod jag att en tydlig diagnos kan vara bra att ha för framtida försök, men det var det ju ingen som förklarade då)!
Jag kände mig så utlämnad där på britsen i rummet bland alla vita rockar. Den första läkaren ringde efter både den ena och andra kollegan och mumlade att detta ju faktiskt också kunde ses som ett lärotillfälle. Visst, välkomna att titta på vår missbildade bebis, på vår utfläkta olycka och sorg...
Jag har varit sjukskriven sedan dess, men ska gå tillbaka till jobbet på måndag. Tror inte att jag blir bättre av att gå hemma längre än såhär, utan behöver nog komma tillbaka till en vardag. Men visst känns det tufft, framförallt att ställa om sig... jag ska inte längre gå hem på graviditetspenning i juli och föda mitt första barn i september...
Vi kommer att försöka igen. Vi längtar båda två tillsammans mer än någonsin efter en liten bebis. Läkaren rådde oss dock att vänta med att ha sex till jag haft två helt blödningsfria veckor, pga infektionsrisken.
Hoppashoppas att vår tur kommer!
