• Äldre 11 Feb 15:40
    6294 visningar
    23 svar
    23
    6294

    Är det ens möjligt för oss att adoptera?

    Here we go again. Adoption/barnlängtan börjar igen. För två år sedan besökte vi soc men började ingen utredning eftersom maken är osäker (han vill helst ha bio barn. Vi har två sådana). Nu kan jag inte släppa tanken. Vet att jag kan få med honom på tåget och att han skulle längta och älska barnet oavsett hur det kom till oss. 

    Innan vi börjar om. Med soctanter, val av byrå, land, special needs och Gud vet allt vad vi höll på med, så måste jag fråga er erfarna. Är det ens möjligt för oss?

    Jag: 41. Inget fast jobb, hattar runt på vik, har två högskoleutbildningar (varav den ena skulle ge mig fast jobb i morgon om jag vill). 

    Han 44. Fast jobb. Bra inkomst osv. 

    Är vi för gamla? Hur ser länderna på mig som har ett yrke där "fast jobb" knappt existerar? 

    Tack på förhand!

  • Svar på tråden Är det ens möjligt för oss att adoptera?
  • Äldre 11 Feb 15:47
    #1

    Jag vet inte mer än att det kan vara svårt att få adoptera små barn om man är lite äldre.

    Jag vill bara tipsa om möjligheten till embryodonation utomlands som ett alternativ! Det kostar från ca 15000 kr för ett försök och har ca 40% chans vid ett fryst försök (färska kostar lite mer och man måste synka sin menscykel med donatorns). Det verkar bra och billigt i Tjeckien och jag var nära att åka innan jag blev gravid spontant.

    På många kliniker är det ingen kö men på andra kan det vara några månaders kötid. Jag kan rekommendera Reprogenesis, Reprofit, Gennet och Unica i Tjeckien.

    Chansen att bli gravid är lika stor som de unga donatorerna som också ska vara "proven donators" dvs dom ska ha fått barn tidigare!

    Här är en jättebra tråd om man vill veta mer: www.familjeliv.se/Forum-7-147/m64244223.html


    Luck is what happens when preparation meets opportunity
  • Äldre 11 Feb 15:49
    #2

    Jag vill tillägga att det kallas både embryodonation och embryoadoption men se alltid till att spermier och ägg doneras separat, i annat fall kan det vara föräldrars överblivna IVF-embryon och de medför nog en högre risk eftersom de donerande föräldrarna har svårt att få barn.


    Luck is what happens when preparation meets opportunity
  • Äldre 11 Feb 16:06
    #3
    Fiamedbarn skrev 2014-02-11 15:47:50 följande:
    Jag vet inte mer än att det kan vara svårt att få adoptera små barn om man är lite äldre.

    Jag vill bara tipsa om möjligheten till embryodonation utomlands som ett alternativ! Det kostar från ca 15000 kr för ett försök och har ca 40% chans vid ett fryst försök (färska kostar lite mer och man måste synka sin menscykel med donatorns). Det verkar bra och billigt i Tjeckien och jag var nära att åka innan jag blev gravid spontant.

    På många kliniker är det ingen kö men på andra kan det vara några månaders kötid. Jag kan rekommendera Reprogenesis, Reprofit, Gennet och Unica i Tjeckien.

    Chansen att bli gravid är lika stor som de unga donatorerna som också ska vara "proven donators" dvs dom ska ha fått barn tidigare!

    Här är en jättebra tråd om man vill veta mer: www.familjeliv.se/Forum-7-147/m64244223.html
    Tack för tips! Jag har inte problem med att bli gravid, däremot att bära barn. Jag tror att embryodonation går bort då (för visst ska jag isåfall bäta barnet)? Däremot skulle surrogatmamma passa oss, men det verkar vara en infekterad värld där etik och motal ställs på sin spets. Ingen svensk "byrå" som vägleder heller, vad jag vet. 
  • Äldre 11 Feb 16:12
    #4
    Pyspunkan skrev 2014-02-11 16:06:19 följande:
    Tack för tips! Jag har inte problem med att bli gravid, däremot att bära barn. Jag tror att embryodonation går bort då (för visst ska jag isåfall bäta barnet)? Däremot skulle surrogatmamma passa oss, men det verkar vara en infekterad värld där etik och motal ställs på sin spets. Ingen svensk "byrå" som vägleder heller, vad jag vet. 
    Jaha, vad tråkigt! Har du ett konstaterat medicinskt problem eller vet du inte varför? Jag har haft flera missfall men har nu kommit till vecka 17 när jag fått progesteron (som ju sjunker med åldern) och trombyl och dessutom tar levaxin för att se till att min TSH-nivå inte ska ligga för högt.

    När man är lite äldre (jag är 43) kan ju också äggkvalitén vara lite sämre och DHEA kan förbättra den.

    Tyvärr kan jag inte bidra med kunskap om adoptioner dock. Jag tittade lite på det häromåret och det verkade svårt vid min ålder...
    Luck is what happens when preparation meets opportunity
  • Äldre 11 Feb 16:13
    #5

    Och ja, vid embryodonation så sätter de ju in embryot precis som vid en IVF så då får man bära det själv.


    Luck is what happens when preparation meets opportunity
  • Äldre 11 Feb 16:50
    #6

    Er första problem kan uppstå redan här i Sverige. Vissa kommuner är stenhårda på att inte lämna medgivande om inte ansökan för medgivande utredning är inlämnad INNAN man fyller 43. Ni måste också gå en obligatorisk föräldrautbildning som er kommun ska hänsvisa er till. Under den utbildningen tror jag att din man kommer att antingen känna mer för att Adoption är det sätt han vill utöka familjen på eller tvärt om, detta vill jag inte.

  • Äldre 11 Feb 17:13
    #7
    Fiamedbarn skrev 2014-02-11 16:12:45 följande:
    Jaha, vad tråkigt! Har du ett konstaterat medicinskt problem eller vet du inte varför? Jag har haft flera missfall men har nu kommit till vecka 17 när jag fått progesteron (som ju sjunker med åldern) och trombyl och dessutom tar levaxin för att se till att min TSH-nivå inte ska ligga för högt.

    När man är lite äldre (jag är 43) kan ju också äggkvalitén vara lite sämre och DHEA kan förbättra den.

    Tyvärr kan jag inte bidra med kunskap om adoptioner dock. Jag tittade lite på det häromåret och det verkade svårt vid min ålder...
    Grattis till graviditeten- vad roligt! Jag har inga papper på medicinska hinder att bära barn, men är avrådd pga två svåra graviditeter. Vi kan ju chansa på biobarn, men jag tycker att adoption är minst lika bra som bio. Mannnen är dock mer fundersam. 
    fabbemam skrev 2014-02-11 16:50:58 följande:
    Er första problem kan uppstå redan här i Sverige. Vissa kommuner är stenhårda på att inte lämna medgivande om inte ansökan för medgivande utredning är inlämnad INNAN man fyller 43. Ni måste också gå en obligatorisk föräldrautbildning som er kommun ska hänsvisa er till. Under den utbildningen tror jag att din man kommer att antingen känna mer för att Adoption är det sätt han vill utöka familjen på eller tvärt om, detta vill jag inte.
    Vi får kolla hur vår kommun ser på åldern. Om det är mannen eller kvinnan, eller någon av oss, som inte ska ha fyllt 43. Vi gick aldrig f-utbildningen då vi funderade som mest. Det låter kanske konstigt, men vi tyckte att de dryga sex tusen som utbildningen skulle kosta var för mycket med tanke på att mannen var osäker. 6 000 för att  testa liksom. Då tänkte vi att sex tusen kunde ta oss till ett varmt resmål, där vi i lugn och ro kunde fundera på om vi kan/vill och klarar av att gå igenom en adoptionsprocess och i slutänden adoptera. 
    Vi är lite mer åt andra hållet. Vi bestämmer oss och kör. Hoppar inte av på vägen. Om vi börjar f-utbildning kör vi- mest troligt- hela utredningen. 
    Det är kanske dumsnålt att tänka så. Men jag vill inte lägga ner tid och pengar på en f-utbildning om mannen är osäker. 

    Tänker jag galet? Hur har ni andra gjort när ni har börjat f-utbildningen, var ni 100 på att ni ville då eller gjorde nu kursen som ett "test"? Någon som rentav struntade i att adoptera efter kursen?
  • Äldre 11 Feb 17:16
    #8
    Pyspunkan skrev 2014-02-11 17:13:18 följande:
    Grattis till graviditeten- vad roligt! Jag har inga papper på medicinska hinder att bära barn, men är avrådd pga två svåra graviditeter. Vi kan ju chansa på biobarn, men jag tycker att adoption är minst lika bra som bio. Mannnen är dock mer fundersam. 
    Vi får kolla hur vår kommun ser på åldern. Om det är mannen eller kvinnan, eller någon av oss, som inte ska ha fyllt 43. Vi gick aldrig f-utbildningen då vi funderade som mest. Det låter kanske konstigt, men vi tyckte att de dryga sex tusen som utbildningen skulle kosta var för mycket med tanke på att mannen var osäker. 6 000 för att  testa liksom. Då tänkte vi att sex tusen kunde ta oss till ett varmt resmål, där vi i lugn och ro kunde fundera på om vi kan/vill och klarar av att gå igenom en adoptionsprocess och i slutänden adoptera. 
    Vi är lite mer åt andra hållet. Vi bestämmer oss och kör. Hoppar inte av på vägen. Om vi börjar f-utbildning kör vi- mest troligt- hela utredningen. 
    Det är kanske dumsnålt att tänka så. Men jag vill inte lägga ner tid och pengar på en f-utbildning om mannen är osäker. 

    Tänker jag galet? Hur har ni andra gjort när ni har börjat f-utbildningen, var ni 100 på att ni ville då eller gjorde nu kursen som ett "test"? Någon som rentav struntade i att adoptera efter kursen?
    Vi har bekanta som adopterat och de kostade dom ungefär 500 000 kronor sammanlagt.

    Vill du verkligen det så kör!! Vad var det för svårigheter i graviditeterna?
    Luck is what happens when preparation meets opportunity
  • Äldre 11 Feb 17:29
    #9
    Fiamedbarn skrev 2014-02-11 17:16:38 följande:
    Vi har bekanta som adopterat och de kostade dom ungefär 500 000 kronor sammanlagt.

    Vill du verkligen det så kör!! Vad var det för svårigheter i graviditeterna?
    Det låter kanske lite konstigt att säga att man avstår en utbildning på 6 papp när hela processen kostar 500 000, men det kändes så dumt eftersom mannen var osäker. Som 6 000 i sjön om han inte fick adoptionslängtan på kursen. Och man kan ju inte tvinga honom att gå igenom hela processen

    Jag hade alla krämpor man kan tänka sig. Svår illamående/kräkningar/yrsel i början. Foglossning med rullstol från vecka 20. Svår havandeskapsförgiftning med risk för både mitt och fostrens liv båda gångerna. Ena barnet svårt sjuk och alldeles för tidigt född. Kanske ska jag nöja mig såhär. Att vi klarade oss. Men jag tänker alltid att jag vill ha ett barn till och att adoptera verkar vara ett härligt sätt att få barn på. 
  • Äldre 11 Feb 17:59
    #10

    Vi gick ställde oss i kö på Adoptionscentrum, gifte oss, gick utbildningen, sen gjorde vi fem ivf:er och nu håller vi på med medgivandeutredningen och ska adoptera. De flesta som gick utbildningen var fortfarande osäkra på om de skulle adoptera och vill göra någon ivf till innan de satte igång. Jag har alltid velat adoptera innan ivf men min man ville testa ivf först, det är något med män och deras rädsla för att inte ha biologiska barn, men nu är han med på tåget...

    500 000:- låter ganska mycket för en adoption, vi har räknat på runt 200 000:-, inklusive resan.

Svar på tråden Är det ens möjligt för oss att adoptera?