Jag har genomfört en två stegs abort. Fråga om ni undrar något.

Vänligen TS beskriv en tvåstegsabort till att börja med?

I vilket vecka var du? Och varför valde du abort?

"Mellan vecka 13 och 18 görs aborten i två steg. Görs i princip på samma sätt som tidig medicinsk abort. Först får du ett läkemedel som gör att graviditeten avstannar. Efter några dygn är det dags för återbesök då får du ett läkemedel som sätter igång livmodersammandragningar. Fostret stöts därefter ut ur kroppen. Detta kan ta mellan 6 timmar och två dygn. Om det behövs finns det möjlighet till smärtlindring. Om rester av moderkakan finns kvar behövs en skrapning av livmodern. Efter aborten behövs ibland ett återbesök."

Källa: rfsu.se

Det var liknande process jag genomförde. Först bokade jag tid hos danderyds sjukhus för VUL på en fredag. Detta för att fastställa hur långt gånger jag var, var på fredagen i vecka 14+3 (om jag minns rätt), sedan pratade jag med sköterskan om varför jag ville genomföra aborten och vilka preventivmedel jag skulle använda efter aborten var genomförd. Fyllde i ett formulär om sjukdomar och liknande. 

På måndagen veckan därpå åkte jag tillbaka till danderyd. Lämnade blodprov, som behövs innan aborten genomförs, och sedan fick jag ta läkemedlet som då stoppar själva graviditeten. Efter att man tagit läkemedlet så finns det ingen återvändo. Efter att jag svalt tabletten så fick jag befinna mig i området kring sjukhuset den närmaste timmen för att vara säker på att jag inte skulle kräkas upp tabletten då bieffekter kunde vara illamående. Allt gick som det skulle och jag åkte hem.

På onsdagen samma vecka, klockan 8 på morgonen, skrevs jag in på avdelning 14 på danderyds sjukhus. Fick ett eget rum med tillhörande toalett. Det första jag fick göra var att föra upp 4 st tabletter vaginalt som då skulle börja stöta ut fostret. Jag kunde inte äta eller dricka något då jag kräktes av allting, så jag fick dropp hela dagen. Jag fick även svälja en tablett, varannan timme tror jag att det var om jag minns rätt. Minnet är lite luddigt då jag blev lite väck av medicinerna. Jag fick smärtstillande under tiden som aborten genomfördes både oralt och analt. Själva förlossningsprocessen av fostret gick till på samma sätt som en vanlig förlossning. Vattnet går och sedan får man krysta ut fostret. 

Jag var inskriven på avdelningen från 08.00 - 17.00. 

Den dagen som jag utförde själva "förlossnings processen" av aborten så var jag i vecka 15+1 cirka. Jag var i början av vecka 16 alltså. 

Jag och min partner ville från början behålla barnet. Men saker och ting kom i våran väg. Ingen av oss har en ekonomi som håller. Pojkvännen är arbetslös och jag studerar på komvux. Båda bor hemma. Pojkvännen har ett barn sedan tidigare också.

Mina föräldrar gick emot mig och det val jag ville göra och sa att jag och pojkvännen inte kommer få något stöd av dom över huvud taget om vi väljer att behålla. Jag var inte välkommen om jag inte tog bort det helt enkelt. Fick ingen hjälp av socialen heller. 

Det kändes inte rättvist mot mitt barn att födas till världen med sådana förutsättningar. Min pojkvän väntade på en rättegång också som åtalad och vi visste inte hur straffet skulle bli där. Aborten tog hårt på mig, då det inte var min vilja till 100% men jag kände mig kluven då jag inte hade kunnat ge barnet eller oss en stabil grund. 

Usch då, det här måste ha varit lite tufft för dig då det börjat bli ett foster, kan som man inte föreställa mig känslan att få detta "ur" sig och hur det känns. Bara processen i sig känns jobbig att gå igenom. Men hur har det tagit dig emesionellt ?

Har du fått samtalsstöd för att gå igenom detta?

Det var extremt jobbigt. Själva krystningsprocessen blev för mycket. Allt som skedde gjordes i toaletten då dom satt över ett bäcken över sittsen. Det är som en plast stekpanna (djup) som fångar upp det som kommer ut. Det var extremt påfrestande att behöva sitta där inne ensam och genomgå processen då jag heller inte gjorde det med 100% vilja. Jag satt där inne och grät samtidigt som jag försökte krysta ut mitt egna barn, som jag hade ihjäl... det tar hårt på en. Jag känner mig ångestfull och skamlig som haft ihjäl mitt egna barn. Det är svårt att beskriva hur man mår med sådana känslor. 

Jag har blivit rejält jävla ledsen emellanåt för att vara ärlig. Det tar hårt också eftersom jag är bonus mamma redan och så gärna vill ha egna barn med mannen jag älskar. Att min graviditet kom i sånt fel tillfälle knäckte mig. Jag blir ledsen ibland än idag. Jag blir dock inte påverkad av att se andra med barn eller så, det är mer när jag umgås med bonus barnet som verkligheten kan hinna ifatt. Jag var beräknad den 10 april i år så det hade ju inte varit så lång tid kvar vid det här laget. 

Jag blev erbjuden att prata med psykolog hos danderyd men jag avböjde det. Har haft en gles kontakt med en barnmorska som jag har god kemi med på um i orten där jag bor. Men jag har inte gått regelbundet och bearbetet det här hos någon professionell. 

Hur är personalen vid en abort, fick du fin kontakt? Jag menar att om du får en illasinnad person till hjälp på sjukhuset så kan bara det väl ge "extra" psykiska men.... Är de omhändertagande?
Detta är väl en av de svårare problemen för en kvinna att behöva gå igenom, missfall är väl kanske värre då man tänkt behålla medan naturen hade en annan agenda.

Personalen som jag hade kontakt med var extremt trevliga och betedde sig professionellt men även med sympati (eller empati, vet inte skillnaden riktigt på dom där). Dom förstod att det var en jobbig process att gå igenom om man säger så. Jag hade en sköterska som var "min" sköterska och sedan var det en ung tjej som kom till mig när jag ringde på klockan, varje gång jag hade gjort något på toa t ex som när vattnet gick och bäckenet skulle tömmas. Hon som var "min" sköterska tog besluten gällande vilka mediciner jag skulle få och liknande och hon den yngre var mer som hjälp med det praktiska som behövde göras kring min process. Sedan fick jag även träffa undersköterska efter aborten som gjorde ultraljud för att se om det fanns några rester kvar i livmodern. Även hon var jätte trevlig.  Jag kände mig trygg med den personal jag träffade på den avdelningen. 

Missfall är något jag fick år 2012 också. Dock var det ett väldigt tidigt missfall och det påverkade mig inte på samma sätt då jag och pojkvännen inte var på samma plats i livet tillsammans som vi var nu under den här händelsen. Men jag förstår hur du menar kring skillnaden känslomässigt mellan abort och missfall, det är såklart en skillnad. 

Upplever man någon slags tomhet efter en abort?

Hur reagerar kroppen efteråt?

Hur ser smärtbilden ut efter ingreppet?

Ursäkta om det kan verka okänsligt men var detta ett misstag själva befruktningen/oplanerat gravid. Eller missade piller. En del tjejer funkar Implanon bra för, en sådan där liten stav under huden på armen typ som tips.

Jag var extremt tom. Jag var varken lättad eller ledsen efteråt. Det var lite som att det kändes overkligt på något sätt. Händelsen var för sjuk och otrolig i mina ögon för att jag skulle kunna se den som verklig. 

Som sagt så kan man ha rester kvar i livmodern efteråt. Dom tog bort det mesta som fanns kvar och undersköterskan såg inga tydliga rester som satt kvar på livmoderväggen så jag fick åka hem. Sedan hade jag återbesök för nytt VUL exakt en vecka efteråt för att se om allting hade blödit ut på egen hand. Det hade det gjort så jag slapp skrapa, vilket man får göra om rester finns kvar. Jag blödde i 2 veckor efter aborten och hade en vecka med bruna flytningar. Så det tog nästan exakt 3 veckor för mig att återställas i livmordern om man säger så. Min mjölkproduktion i brösten försvann efter cirka 1 - 2 månader efter aborten (vet inte exakt, men det var då som dom gick tillbaka från att vara spända)

Smärtligt så var det ingenting speciellt. Jag hade dock mensvärk under tiden som jag blödde efteråt vilket jag aldrig har annars. Mitt underliv är även förändrat innuti då det känns annorlunda under samlag. Är lite känsligare än tidigare vid djup penetrering, men jag har inte förändrats på något negativt sätt. 

Den där frågan blir svår att svara på. Graviditeten var inte planerad, men jag hade heller inte tagit mina p piller på ett tag pga slarv och lathet vilket är en grymt egoistisk handling att göra! Det insåg jag först nu i efterhand. Idag använder jag p ring istället för piller då jag inte kan sköta dom som jag ska göra uppenbarligen.