MÅSTE man ovanpå all kamp ha ångest över att man inte skickar mensblod till Aten nu också!?

Jo jag tycker också att vi ska stötta varandra och inte döma de som inte orkar/ inte vill vända ut och in på sig själva. Jag tror att många vill hjälpa men att det blir fel ibland helt enkelt.
Men jag tror även att det är lätt att bli "fixerad" vid barnlösheten för det gör så ont och därför vill många försöka igen och igen och igen. Och jag tror att det är svårt att inte ge tips som man tror kanske skulle hjälpa.
Sen tror jag också att omgivningens syn på barnlösa kan göra att en del nästan inte "vågar" ge upp.....eller att man är så rädd för alternativet, att leva utan barn....
Många är kanske rädda för utanförskapet som det innebär att inte ha barn. För utanför gemenskapen som föräldrar har, det blir man som barnlös. Man räknas inte som lika intressant eller lika viktig som de som har barn. Man ses som en väääldigt konstig figur av de som har barn och det kan kännas otroligt jobbigt att behöva uppleva barnlöshetskrisen gång på gång på grund av fördomsfulla människor i ens omgivning. Och man kanske nästan vet att omgivningen skulle ha svårt att acceptera en om man gav upp...för som barnlös, speciellt som kvinna, blir man inte respekterad av samhället. Barnlösa kvinnor är liksom inte okej, det ses som väldigt suspekt i dagens samhälle. Barnlösa MÄN däremot har det inte riktigt lika svårt.
Folk dömer en väldigt väldigt väldigt hårt. Man blir kallad okvinnlig, känslokall, statusfixerad, ytlig, bekväm, lat, egoististisk, känslomässigt störd osv osv osv osv....och det tär så oerhört att inte bli accepterad och respekterad.

Upplevde aldrig riktigt det så som du beskriver, men så hängde jag inte så värst mycket i svårt att få barn forumet överlag. Dock har jag sett många  trådar där som pratar ner alla "vanliga metoder" osv och att vi är sååå dåliga i Sverige. Visst är vi inte de bästa men ändå....jag tror också mycket hänger på embryot faktiskt.

Det här med TSH, jag har definitivt inte haft under 1 nångång och blev tillsist gravid genom ivf ändå.

Hur som önskar jag dig lycka till ts och hoppas snart även ni lyckas eller hittar andra vägar till barn. Det finns ju inte bara en väg.

Inne i behandling just nu,men ligger lågt hädanefter om medicin och dos för jag får säkert bara höra att allt är fel eller för låg dos.... Skitkul när medicinerna är som de är ju! Frågar man alla som till slut lyckats få barn så tror jag långt ifrån ens hälften fått en massa mediciner. Proggisar typ efter IVF eller nåt mer,men alla dessa sjuttielva preparat man "måste" ta numer...Nä,man får lita lite mer på läkarna och klinikerna. Och sluta läsa överallt tror jag! Jag blir stressad bara av att läsa om allt de andra gör,tror inte det i sig är bra heller. Ska försöka fokusera på mig själv nu veckorna innan,strunta i alla råd-välmenta eller ej-och göra vad jag tror är bäst.

Vill bara skriva att jag känner igen mig i dina tankar. Jag hann dock bli gravid (efter 5,5 års försök) på det andra landstingsförsöket, så även om jag följde Aten-tråden och fick mycket griller i huvudet där så ställdes frågan aldrig på sin spets för oss. Tror helt och fullt att det var embryokvaliteten som ställde till det för oss, av 50+ utplockade ägg (fördelat på två IVF med överstimulering) har i slutändan sju befruktade varit tillräckligt bra för att frysa eller sätta tillbaka, och inte ens de var av toppkvalitet. Jag kan tycka att det vore bra om de svenska utredningarna blev lite mer grundliga så att färre behövde vara oförklarligt barnlösa som vi. Det är så svårt att sätta gränsen för när man ska gå vidare till adoption eller till att hantera sin situation som barnlös när man alltid får höra att allt ser bra ut och dessutom läser om en massa behandlingar utomlands utan att veta om de har nån relevans för de egna problemen.

Eller så gör man som en tidigare skrivit här och inte lyssnar på alla hobby barnmorskor och fertilitets läkare som finns på denna sida. Utan att man använder sitt sunda förnuft. Det gjorde jag och min fru nu 'r vi gravida.

Det ena behöver väl inte utesluta det andra?

Vi gick igenom en utredning och därefter 2 IVF och blev gravida på andra. Även om det tog några år (5,5 från att vi startade bebisverkstan) så är ju inte det någon resa jämfört med vad många andra går igenom. Jag kunde hela tiden förnuftigt tänka att vi inte hade provat allt för att få barn, och med "allt" menar jag då de tre landstingsförsöken, plus något eller några privata försök. Tack vare det kunde jag läsa mycket här på FL (bland annat www.familjeliv.se/Forum-7-134/m63072249.html ) utan att känna att vi borde söka oss till alternativ. Men om vi inte hade blivit gravida med de metoder som erbjuds i Sverige så skulle jag ju vara förberedd på att det finns mer att prova, och det tycker jag är positivt. Samtidigt önskar jag som jag skrev ovan att utredningen i Sverige blev lite mer avancerad, så att man i alla fall får ett hum om man kan bli hjälpt utomlands.

Näe det ena behöver inte utesluta det andra, man kan absolut tänka förnuftigt och ända ta till sig tips från andra och få reda på information tex här på FL.
Problemet är att ibland kan det upplevas som att man "måste" följa alla råd annars ses man som "konstig"eller som om att man "inte vill" tillräckligt mycket för att "få" tycka att barnlösheten är jobbig.
Det är ju så att "göra allt" betyder så olika saker för olika människor. För just er var det 3 landstingsförsök och något/några privata försök .... för andra kan "allt" vara fler eller färre försök, ÄD, embryoadoption, inseminationer eller fortsätta att försöka själva - alla får inte göra IVF via landstinget och kan av olika anledningar inte göra privata försök, andra väljer att göra några IVFer och försöker sedan få barn via adoption...och vissa går direkt till adoption osv osv osv. Vi väljer olika för att vi är olika individer med egna unika förutsättningar, det är så olika vad "göra allt" innebär för ett par/en individ och det är en så pass känslig sak så därför kan goda råd och tips ta så fel även om avsändare inte menar något illa.
Ibland upplever jag att andra barnlösa inte respekterar andras val när det gäller hur långt man är beredd att gå för att kanske bli gravid (det finns ju ingen garanti som säger att en viss behandling alltid resulterar i graviditet så det handlar ju om att "kanske bli gravid").

Precis! Och när folk har bestämt sig och valt sin metod/sin väg/sin klinik eller vad det nu gäller måste andra respektera det. Man kan tycka massor i det tysta,men mer eller mindre trycka ner folk för att de inte gör på ena eller andra viset,det blir ju alldeles fel. Där upplever jag en stor skillnad nu mot för flera år sen. Nu pressas det på mycket mer för att övertyga "tvivlarna" och det kan ju ge mer stress och ångest och det tror jag inte de menar,men det blir så ändå.

Det är precis så jag upplever det också.

Förstår så väl den stress du känner kring att vad man än gör så är det aldrig tillräckligt. Men som många andra redan skrivit bottnar nog den känslan främst i själva stressen och orättvisan i att inte kunna få barn på samma "enkla" och naturliga sätt som "alla" andra.

Jag personligen har aldrig kännt så mycket stöd och hopp som jag gör i trådarna om barnlöshet här på FL. När vår barnlöshetsutredning var klar och vi slängdes in i ivf-karusellen så varnade läkaren oss för att läsa på nätet och delta i forum, vilket jag gjorde det första halvåret. Men när känslan av att inte bli lyssnad på eller utredd ordentligt utan istället bortviftad med halvdana sanningar blev för outhärdlig var det just amh-tråden och aten-tråden som räddade mig från att ge upp. Genom att följa de som kämpar utan stöd från vår svenska sjukvård kunde jag äntligen känna hopp igen. De hål i informationen som jag hittills fått av läkarna fylldes nu med ny kunskap som bekräftade det jag upplevt under mina barnlösa år. Självklart har jag många gånger varit ledsen, arg och stressad över allt som man kan göra i sin önskan om att lyckas få barn; det vill säga om man hade all tid, pengar, styrka, och energi i världen. Det handlar alltså inte om vilja överhuvud taget. Någon stans måste man fråga sig själv vart den personliga gränsen går, och oavsett vart den går så kan ingen dömma än från de beslut man tar efter att gränsen är identifierad.

Framför allt får du inte döma dig själv för att du har en gräns för vad du orkar med! Vilket jag får känslan av att du gör, och då är det inte konstigt att du stressad och provocerad av alla andras till synes "outtröttliga" kamp. Så har i alla fall jag kännt, men självklart behöver det ju inte gälla dig. Du kan ju också ha haft oturen att verkligen stöta på personer som har ifrågasatt din "vilja att göra vad som helst", och det är självklart beklagligt då vi i samma situation bör stötta varandra.

Jag har sökt information, kontaktat kliniker, gått på dieter, tagit mediciner och kosttillskott som en besatt i min kamp för att bli gravid. Men när mitt kämpande höll på att driva iväg min partner var jag tvungen att tänka om. Hans gräns för vad han var villig att göra, eller snarare vilket liv han var villig att leva, för att få barn var redan nådd. Jag var då tvungen att se över mina prioriteringar och inse att jag inte var beredd att offra mitt förhållande för att bli med barn, åtminstone inte än. Således fick vi hitta en ny gemensam gräns, och den var paus från behandlingarna som slet på vårt förhållande men fokus på att boosta våra chanser naturligt. Denna gemensamma gräns var betydligt snävare än min personliga, men jag mådde mycket bra av tydligheten i vad vi som par orkade med. Nu blev vi gravida naturligt i denna nyfunna vardag, men tyvärr blev det återigen ett missfall. I den sorgen som följde efter miraklet som slutade med tragedi bara några veckor senare flyttades våran gemensamma gräns fram. Vi kunde inte längre leva lyckliga i den paus vi tidigare njöt av. Nu var vi båda beredda att göra mer för att ta reda på orsaken till missfallen, vilket resulterade i en utredning i Aten. Jag är fortfarande frustrerad över att det ska behövas att jag åker till Aten för att eventuellt uppnå min dröm att bli förälder, men det är något jag behövde göra för att orka leva varje dag. Bara det bemötande jag fick av läkaren i Aten var värt alla pengar och besväret. Nu känner både jag och min sambo oss nöjda med att ge immunbehandlingen en chans. Har vi inte lyckats inom ett år så får vi se vart vi står då. Kanske är gränsen återigen nådd då och äggdonation, adoption eller barnlöshet känns som rätt väg för oss., vem vet!? Min poäng är att gränsen för hur mycket tid, energi och pengar barnlnskan ska få ta i anspråk är högst individuell och dessutom ändras den varteftersom man utsätts för nya prövningar.

Så nej, du är inte dålig eller har mindre vilja att bli förälder än någon annan. Inte heller är de som är beredda att offra allt galna i deras jakt på lösningen. Vi är alla olika och kan bara fatra beslut utufrån våra egna erfarenheter. Du ska göra det som känns rätt för dig, och är det att inte följa forum som tipsar om utländska behandlingar så är det helt okej. Men det är du själv som måste ta det beslutet och känna dig nöjd, annars kommer du att proviceras av andras val av vägar. Jag beklagar de erfarenheter du har av dessa "råd & tips" men jag är för evigt tacksam att trådarna finns. Annars hade jag motvilligt låtit den svenska sjukvården få mig att överge mina egna ägg, och det är inte rätt för mig då jag inte nått min gräns än.

Önskar dig ett stort lycka till i valet av din väg :)