Villrådig och modstulen..

Hej hej, ny här. 

Egentligen är jag inte styvförälder, ännu. Min käraste har barn varannan vecka, vi har varit ett par i 4 månader nu, och än så länge är jag bara "den nya" tanten för barnen. Jag ska försöka förklara utan att svamla ihop det för mycket.

Mitt bekymmer är att barnen för det mesta totalt ignorerar mig, eller medvetet visar avståndstagande. Jag är helt ny, medveten om att de behöver tid, men vid det här laget borde de ju iaf vara ganska så vana vid mig. Jag spenderar mycket tid hos honom när dom är där, men han har även ensamdagar med dom då det bara är dom. Jag lägger mig sällan i deras konflikter, men säger också ifrån ibland. Försöker att vara en vänlig vuxen och inte en vuxen med fostrande roll. En typisk situation kan se ut så här:

Han hämtar mig efter jobbet, vi stannar på vägen och hämtar barnen (6 & 7 år gamla), när de stiger in i bilen vänder jag mig om och säger hej med ett leende, jag får sällan eller aldrig ett spontant svar, pappa säger: ska ni inte svara när hon säger hej, ibland kommer ett dovt heej...ibland inget, oftast så säger pappan då : jaa så kan det gå, å liksom småskrattar. Så kommer vi hem till honom, då är det lugnt och barnen är på sina rum för det mesta, eller ser på tv. Så kommer middan, då sitter de å var sida om pappan på ena sidan, och jag sitter ensam på den andra. Jag kan inte beskriva hur det känns, jag blir nog lite ledsen men försöker att inte ta det personligt. Ibland råkar dom i luven på varandra rejält, och då inte pappan ser eller hör så brukar jag försöka att rättvist sluta fred mellan dom, ingen skuldbeläggning eller partitagande. I 4 fall av 5 så ignorerar dom mig totalt och fortsätter som att jag inte fanns. Lite har jag pratat med honom om det här, och han gör små försök att råda bot på det, men lite känns det som halvhjärtat. Jag spekulerar inte i varför eller varför inte, utan tänker mig att tala med honom igen om det här. Det känns ohållbart, och jag vill inte känna mig som om jag är en utböling, för så känns det. Det är bara det att jag inte riktigt vet vad eller hur jag ska säga för att det inte ska låta som att jag klagar, eller kritiserar hans roll som pappa. Jag vill försöka säga saker som han kan ta till sig utan att känna sig påhoppad eller kritiserad. Tar tacksamt emot reflekteringar, råd och tips. 

Tack på förhand.