• Miando

    Villrådig och modstulen..

    Hej hej, ny här. 


     


    Egentligen är jag inte styvförälder, ännu. Min käraste har barn varannan vecka, vi har varit ett par i 4 månader nu, och än så länge är jag bara "den nya" tanten för barnen. Jag ska försöka förklara utan att svamla ihop det för mycket.

    Mitt bekymmer är att barnen för det mesta totalt ignorerar mig, eller medvetet visar avståndstagande. Jag är helt ny, medveten om att de behöver tid, men vid det här laget borde de ju iaf vara ganska så vana vid mig. Jag spenderar mycket tid hos honom när dom är där, men han har även ensamdagar med dom då det bara är dom. Jag lägger mig sällan i deras konflikter, men säger också ifrån ibland. Försöker att vara en vänlig vuxen och inte en vuxen med fostrande roll. En typisk situation kan se ut så här:

    Han hämtar mig efter jobbet, vi stannar på vägen och hämtar barnen (6 & 7 år gamla), när de stiger in i bilen vänder jag mig om och säger hej med ett leende, jag får sällan eller aldrig ett spontant svar, pappa säger: ska ni inte svara när hon säger hej, ibland kommer ett dovt heej...ibland inget, oftast så säger pappan då : jaa så kan det gå, å liksom småskrattar. Så kommer vi hem till honom, då är det lugnt och barnen är på sina rum för det mesta, eller ser på tv. Så kommer middan, då sitter de å var sida om pappan på ena sidan, och jag sitter ensam på den andra. Jag kan inte beskriva hur det känns, jag blir nog lite ledsen men försöker att inte ta det personligt. Ibland råkar dom i luven på varandra rejält, och då inte pappan ser eller hör så brukar jag försöka att rättvist sluta fred mellan dom, ingen skuldbeläggning eller partitagande. I 4 fall av 5 så ignorerar dom mig totalt och fortsätter som att jag inte fanns. Lite har jag pratat med honom om det här, och han gör små försök att råda bot på det, men lite känns det som halvhjärtat. Jag spekulerar inte i varför eller varför inte, utan tänker mig att tala med honom igen om det här. Det känns ohållbart, och jag vill inte känna mig som om jag är en utböling, för så känns det. Det är bara det att jag inte riktigt vet vad eller hur jag ska säga för att det inte ska låta som att jag klagar, eller kritiserar hans roll som pappa. Jag vill försöka säga saker som han kan ta till sig utan att känna sig påhoppad eller kritiserad. Tar tacksamt emot reflekteringar, råd och tips. 

    Tack på förhand.


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-02-17 18:04
    Tillägg till det om utböling, jag ÄR ju en utböling, men jag tycker inte det borde vara så tydligt att det behandlar mig så vid det här laget.
  • Svar på tråden Villrådig och modstulen..
  • viskeslopme

    Se till att göra aktiviteter tillsammans (vilket alla familjer borde göra flera gånger i vecken).

    Beroende på intresse: gå o se sport, föreställning, bibliotek, åk pulka, se film hemma o bio, laga deras favoriträtter, baka, lekland, planera roliga saker etc.

  • Miando
    viskeslopme skrev 2014-02-17 18:07:59 följande:
    Se till att göra aktiviteter tillsammans (vilket alla familjer borde göra flera gånger i vecken).
    Beroende på intresse: gå o se sport, föreställning, bibliotek, åk pulka, se film hemma o bio, laga deras favoriträtter, baka, lekland, planera roliga saker etc.
    Hej. Tack för ditt svar. :) Okej, menar du att jag ska göra det med dom, eller vi alla tillsammans? Det är ju tyvärr oftast så att det finns dåligt med tid, barnen är trötta efter dagen i skolan och fritte. Helgen spenderar han oftast ensam med dom, iaf en dag och jag vet att de gör saker tillsammans då. 
  • Anonym (mien)

    Hej. Först och främst vill jag säga att utanförfenomenet är väldigt vanligt för många av oss s k styvföräldrar. Sen är det nog tyvärr så att pappan behöver bli bättre på att ställa krav på sin uppfostran av sina barn. Jag undrar, när det gäller att säga hej, hur gör han när det är någon annan än du? Jag undrar om han sänker kraven inför dig för att man har nån slags inneboende förväntan att det ska bli problem när pappa träffat en ny och om han då låter gå för det? Eller är det nåt annat han är rädd för? För man vill väl att ens barn ska klara av att hälsa ordentligt... Du gör ju i alla fall så gott du kan men det kanske är bra för dig att veta hur han tänker om du ska orka fortsätta hälsa och vara vänlig.

  • Anonym (MM)

    Känner igen känslan av utanförskap och partners oförmåga att säga till barnen när det gäller behandlingen av mig. Jag kände mig konstant ovälkommen och utanför vilket gör att jag idag inte längre vill vara hos dem. Jag träffar honom endast de gånger han inte har dem och det är inte ofta..... 

  • Miando
    Anonym (mien) skrev 2014-02-17 19:04:53 följande:
    Hej. Först och främst vill jag säga att utanförfenomenet är väldigt vanligt för många av oss s k styvföräldrar. Sen är det nog tyvärr så att pappan behöver bli bättre på att ställa krav på sin uppfostran av sina barn. Jag undrar, när det gäller att säga hej, hur gör han när det är någon annan än du? Jag undrar om han sänker kraven inför dig för att man har nån slags inneboende förväntan att det ska bli problem när pappa träffat en ny och om han då låter gå för det? Eller är det nåt annat han är rädd för? För man vill väl att ens barn ska klara av att hälsa ordentligt... Du gör ju i alla fall så gott du kan men det kanske är bra för dig att veta hur han tänker om du ska orka fortsätta hälsa och vara vänlig.
    Jag vet att han är mån om att det ska bli så bra som möjligt mellan mig och barnen, det har vi pratat om ofta iom att vi panerar att flytta ihop i framtiden. Men som sagt, det blir halvhjärtat. Han är något konflikträdd när det gäller barnen, det är han fullt medveten om. Vi har haft dialog runt det och han har kunnat ta råd från mig någon gång. 
    Hej. Ja du har rätt, han behöver bli bättre och jag ska nog försöka prata med honom om det...frågan är bara hur...? Har du nått bra råd? 

    Jag har faktiskt inte tänkt på hur det är när de ska hälsa på andra, jag ska tänka på det nästa gång. 

    Tack för ditt svar
  • Miando
    Anonym (MM) skrev 2014-02-17 19:54:21 följande:
    Känner igen känslan av utanförskap och partners oförmåga att säga till barnen när det gäller behandlingen av mig. Jag kände mig konstant ovälkommen och utanför vilket gör att jag idag inte längre vill vara hos dem. Jag träffar honom endast de gånger han inte har dem och det är inte ofta..... 
    Jo det är ju lite så jag har börjat känna också, och det är ingen rolig känsla då jag är otroligt förälskad fortfarande och gärna vill spendera tid med honom OCH barnen. Jag vill att de ska kunna känna att det är ok att jag är där, de behöver ju inte älska mig...men iaf acceptera och framför allt respektera mig. 

    Ibland känns det som att de kämpar emot liksom, kämpar för att inte tycka om mig...och de pratar ibland om när pappan och deras mamma var kära. Jag vet att den tanken och drömmen om att mamma och pappa ska blir tillsammans igen aldrig riktigt försvinner. Men, borde vi prata med dom gemensamt tro..? Att det är såhär det är nu och de får tycka det är ok...?
  • Miando
    Anonym (MM) skrev 2014-02-17 19:54:21 följande:
    Känner igen känslan av utanförskap och partners oförmåga att säga till barnen när det gäller behandlingen av mig. Jag kände mig konstant ovälkommen och utanför vilket gör att jag idag inte längre vill vara hos dem. Jag träffar honom endast de gånger han inte har dem och det är inte ofta..... 
    Tack också till dig för ditt svar.
  • nymedlem
    Miando skrev 2014-02-17 20:54:26 följande:
    Jo det är ju lite så jag har börjat känna också, och det är ingen rolig känsla då jag är otroligt förälskad fortfarande och gärna vill spendera tid med honom OCH barnen. Jag vill att de ska kunna känna att det är ok att jag är där, de behöver ju inte älska mig...men iaf acceptera och framför allt respektera mig. 

    Ibland känns det som att de kämpar emot liksom, kämpar för att inte tycka om mig...och de pratar ibland om när pappan och deras mamma var kära. Jag vet att den tanken och drömmen om att mamma och pappa ska blir tillsammans igen aldrig riktigt försvinner. Men, borde vi prata med dom gemensamt tro..? Att det är såhär det är nu och de får tycka det är ok...?
    För hur länge sedan separerade föräldrarna? Har pappan haft någon annan flickvän i barnens liv efter mamman?

    Det där med matbordet låter helsjukt, det borde ni verkligen ändra på. Låt barnen sitta bredvid varandra, sen sitter du och pappan bredvid varandra mitt emot.
  • Ess
    Miando skrev 2014-02-17 20:54:26 följande:
    Ibland känns det som att de kämpar emot liksom, kämpar för att inte tycka om mig...och de pratar ibland om när pappan och deras mamma var kära. Jag vet att den tanken och drömmen om att mamma och pappa ska blir tillsammans igen aldrig riktigt försvinner. Men, borde vi prata med dom gemensamt tro..? Att det är såhär det är nu och de får tycka det är ok...?
    Jag tycker inte att det är något ni ska prata gemensamt med dem om, inte nu i början i alla fall.
    Det ligger helt på pappan att prata mycket med sina barn och besvara deras frågor, och va tydlig och inte va rädd för att säga åt dem att han och deras mamma aldrig någonsin kommer att bli ihop igen. Oavsett om han väljer att bo med dig, någon annan, eller ensam.

    Sen undrar jag hur de föräldrar är funtade som låter det passera att barnen inte hälsar och låtsas att du inte finns.

    När det gäller att sätta stopp för bråk och gnabb, när dom inte lyssnar på dig. Höj rösten rejält och smäll näven i bordet!
  • Ess
    nymedlem skrev 2014-02-17 21:06:08 följande:
    Det där med matbordet låter helsjukt, det borde ni verkligen ändra på. Låt barnen sitta bredvid varandra, sen sitter du och pappan bredvid varandra mitt emot.
    Det håller jag med om. Vi har våra egna platser vid matbordet, annars hade det blivit myteri varje gång vi skulle äta.
Svar på tråden Villrådig och modstulen..