Vill ta mig ur min depression och känna glädje igen

Börja med att inse att det du upplever är helt normalt, nästan alla människor upplever samma sak. Sen nästa steg: Det går över, även om det inte känns så nu så går det faktiskt över.

Sen är det klart att du ska söka hjälp men den bästa hjälpen är du själv, försök att skratta åt eländet det brukar faktiskt hjälpa.

Du verkar ha gå genom en livskris efter din farfars bortgång. Om du känner att du är i akut behov av hjälp så tycker jag inte att du ska tveka att gå till akutpsykiatrin. Det är sätt att snabbt få hjälp eftersom det  annars kan ta väldigt lång tid inom psykiatrin. Om du har självmordstankar så är det ju allvarligt. Du behöver en ordentlig samtalskontakt och eventuellt medicinering. Det du kan göra själv är att försöka leva så hälosamt som möjligt. Inte isolera dig för mycket, ät nyttig mat och motionera.

Livet känns skit i perioder, och man måste ha verktyg för att kunna hantera dessa perioder. Försök ha i åtanke att du inte mått så här alltid, och att det kan vända till det bättre när du minst anar det.

Tack för tipsen

Jag har försökt att inte isolera mig men det är svårt, eftersom jag har väldigt svårt att lita på folk. Efter en händelse för ca 4 år sen då en nära vän inte kunde hålla en hemlis. Detta har lett till att jag säger inte så mycket, eftersom jag är rädd för att samma sak ska hända igen.  Med de vill jag säga att jag har svårt att skaffa mig nya vänner. Jag spelar fotboll men har tappat suget för det lite granna p ga allt som har hänt på sistone. 

Som sak glädjen är borta och får försöka att hitta tillbaka till den men det är allt annat än lätt alltså :(

Jag är likadan när det gäller vänner. Jag har kommit fram till att jag kan ha vänner utan att anförtro dom privata saker. Då blir det "säkra" vänskaper där jag inte kan bli sårad. För alla människor behöver sociala relationer.

Det har du helt rätt i. Men om jag frågar om något annat nu. De flesta ser mig som en tråkigt typ eftersom jag är tillbaka dragen, och säger inte så mycket osv. Hur ändrar man på det liksom jag menar. Jag vill kunna känna att folk vill umgås med en, och inte att de typ struntar i en för man framstår som tråkig. 

De jag har snackat med tidigare säger bara försök att ta för dig mer och vissa vem du är, men det är inte lätt eftersom man har fått sin "roll" eller vad man ska kalla det i skolan liksom. Och den är svår att ta sig ur :( 

Jag var och är nog fortfarande ganska blyg, så jag förstår ditt problem. Det är inte heller meningen att du ska behöva vara någon annan än den du är för att duga. Det är ok att vara tillakadragen. Om du är det pga osäkerhet så tycker jag att du ska försöka stärka din självkänsla. Då kommer du att vara mer social när du är tryggare med dig själv. Men om det bara är sån du är så måste du acceptera den delen av dig och känna att det är ok. Som ung skämdes jag över att jag var sådan, men nu när jag är vuxen så skäms jag inte. Jag är öppen med att jag är blyg och tystlåten, och då känns det bättre.

Sen gäller det att hitta rätt folk att hänga med. Om man är tystlåten och är nöjd med det så passar man kanske bra med personer som är mer öppna och pratglada. De brukar uppskatta att vara runt personer som är bra lyssnare, och de tycker kanske om att stå i centrum och det får de ju göra med en tystlåten person. Jag passar inte alls bra med andra tystlåtna personer, utan håller mig till utåtriktade människor. Sen underlättar det att hitta nya vänner genom en gemensam hobby för då har man ett givet samtalsämne och något som man redan vet att båda tycker om att göra.

Och du... Din roll är bara en fasad, man bytar roller många gånger i livet och du är fri att vara den person du vill vara.

Jag vet ingenting om dig som person, hur du va som tonåring, om du har gått igenom samma sak eller så men det du kommer med låter bra måste jag säga. Det gäller att stå ut om jag fattar dig rätt. Men om jag ska va helt ärlig vet jag inte hur mycket mer jag orkar. Har liksom 1,5 år kvar i den är hålan innan jag tar studenten och kan flytta här ifrån och börja om får det är så mina tankar går. Jag känner att de ända jag har är min familj (som bråkar) några "gamla" vänner sen mellanstadiet och några fotbollskompisar som är mellan 5-15 år äldre än mig. 

Jag längtar tills jag fyller 18 för då kan man iallafall gå ut på krogen med förhoppningar att träffa på nya goa människor. Men om det kommer att hjälpa det vet jag inte. Jag sitter fast för stunden och kommer ingenstans. 

En del kompisar säger att jag tänker för mycket, och det tror jag stämmer. Men hur liksom slutar man att tänka då? har inte hittat den lösningen. Som du kanske hör så finns det en hel del jag vill fixa men inte lyckas med. Det hela blir ju som en ond cirkel om du förstår mig rätt :( 

Jag är oxå i en slags depression nu, men de är av att jag varit superstressad det senaste året. Men jag sätter upp mål, du kanske borde göra det du med?:) Ett sätt för dig att få en väg att må bättre på är kanske att skapa mål att göra varje dag. T.ex promenader? Det har jag, jag har mål som jag fokuserar på så jag tänker på annat än att hamna i de jobbiga negativa tankarna. Det är viktigt att komma ut, även om det känns segt i början, så mår du och din kropp bättre efter hand. Självklart är det bra att prata med någon, att kunna få älta något som man tycker är jobbigt är viktigt att få prata om. Prata om sina känslor och att bli hörd. Jag har några tips som funkar lite för mig, jag delar med mig av dom till dig. :) 1) ut och promenera minst 15 minuter varje dag. Det är viktigt med frisk luft. 2) ät bra; frukost, lunch, middag, kvällsmat och drick bra med. 3) försök att inte sätta dig ner och tänka på negativa tankar, även om det är extremt svårt att inte göra det i din situation just nu. Men om du försöker göra saker istället, fokusera positivt så blir du mer positiv oxå. 4) gör saker du tycker är kul. Vad gillar du att göra? Spela tv-data-spel? Kanske det finns någon spelserie du är intresserad av som du kan börja spela, då fokuserar du på annat ett tag. Läsa bok? Aktiviteter? Som sagt, gör saker som du tycker är kul så du håller dig sysselsatt. Då minskar du fokus på de negativa tankarna. 5) får du en panikkänsla som du inte riktigt kan styra, du vet inte vart du ska ta vagnen. Då är ett tips att ut och gå eller ta en avslappnande dusch och bara fokusera på nuet för ett tag. Låt kroppen slappna av för en stund. Försök att släppa alla tankar för en kort stund och bara var. 6) ser du film, se roliga komedier som man mår bra av. 7) umgås med vänner, även om du inte litar på dem, så försök ge en chans. Man behöver umgås med folk. Det är sunt för dig, även där när du lärt känna dina nya vänner bra så kanske du blir redo att prata med dem om saker du vill prata om. Sen ser jag att du säger att du vill ändra ditt sätt att vara tillbakadragen. Folk får acceptera dig, du är bra som du är. Alla är inte utåtriktade. Har folk sagt att dom ser dig som tråkig, eller är det du själv som ser dig som tråkig? För om det är du själv så kan det hända att du utstrålar din osäkerhet på det viset. Försök se dig som rolig, försök se dig som en glad och positiv person, då kommer du utstråla så med. Titta dig i spegeln varje dag då du vaknar och säg högt till dig själv " jag är rolig, jag är bra, jag duger som jag är." Efter en tid kommer du känna mer så. Det sätt för dig att börja ta mer plats är att om du under en situation i skolan känner dig obekväm, tänk istället " vad är det värsta som kan hända?" Oftast är det inget direkt stort. Ta små steg varje dag, helt enkelt. :) hoppas några sv tipsen kan hjälpa dig på fötter igen. Lycka till!:)

Det är konstigt att människor som man aldrig tidigare pratat med bryr sig och inte de som vet att man mår piss, det är jag jätte tacksam för :) Att du tar dig tid att skriva det du har skrivit vissa vilken super snäll person du är ;) 

Promenera det gör jag, har 10 min till bussen och sen har man ju hund också du det blir en del promenader :) Och din andra punkt tycker jag ändå jag sköter rätt okej. Men sen till problemen. Jag har negativa tankar i skallen hela tiden och får inte den dem. Och göra något roligt nej alltså i dagsläget kan jag inte säga att någonting är roligt. Jag älskar att träna och spela fotboll men har tappat suget för det nu den senaste tiden :( Har även försökt att spela ps3 och visst det hjälper men bara för stunden för när man stänger av så är man tillbaka till shiten igen :( 

Har verkligen försökt att bara slappna av och strunta i allting ett tag men då för jag ångest över att jag inte tar tag i problemen. T ex behöver ta tag i körkortet, söka sommar jobb, skolan och sen ska vi flytta (3 km) men ändå. Vill vara med vänner men ingen vill va med mig eftersom jag är negativ och tråkig. Nej de har inte sagt de rätt ut men de svara inte när jag vill de något och det är väldigt sällan som någon vill mig någonting, med andra ord de bara struntar i mig. Det finns några få som bryr sig men vi har inte samma intresse så vi kan inte prata om så mycket. 

Som jag har sagt tidigare, jag är tacksam över att det finns folk där ute som bryr sig. Och ska göra mitt bästa för att ta mig ur shiten det blir inte lätt, men ska i alla fall försöka. Om inte annat så får väl självmord bli den sista utposten liksom men det är inget jag vill göra utan, det är sista utvägen bort från denna värld.

Hej!

Du har förlorat din farfar nyligen. Hemma är det bråkigt, du känner inte någon gemenskap med kompisar just nu och du är olyckligt kär. Du har sorg och känner dig ensam. Du är i en ålder då många mår dåligt, mycket händer i livet, man står på gränsen till vuxenvärlden och känner krav på sig att "bli något", att välja väg, man ska studera, klara anställningsintervjuer, börja fundera så smått på om man ska flytta hemifrån, man vill ta körkort, man vill försöka etablera en kärleksrelation. Kort sagt - det är nästan mer normalt att må dåligt en period i din ålder än att inte göra det. Om man dessutom har sorg - vilket är svårt när man är ung eftersom man är ovan vid det - det är kanske första gången du förlorat någon - så är det inte alls konstigt att du är i en svacka.

Självmord är ingen lösning. Du har ett långt liv framför dig och såhär som det känns nu kommer det inte kännas för evigt, hur svårt det än är att tro det. Livet förändras hela tiden och det enda man kan vara säker på är att allting har ett slut, även jobbiga tider.

Mina råd till dig:
Ta ditt behov av någon att prata med på allvar. Sök hjälp idag. Psykakuten eller vårdcentralen eller närmaste öppenpsykiatriska mottagning.

Se till att sköta kroppens behov av sömn på regelbundna tider, bra mat och motion.

Ang negativa tankar så brukar det hjälpa att göra någonting för andra. Engagera dig för något välgörande ändamål och börja jobba ideellt för att hjälpa andra. Det kommer även att hjälpa dig själv.

Kram