Tack för alla svar och stöd! Då vet man att man inte är ensam och kämpar mot sockermonstret. Jag ska prova båda tesorterna, men känns som att efter man provat både den ena metoden efter den andra så är det något mer som ligger bakom när sockerbegäret fortsätter att dyka upp.
Det känns sjukt att säga det men jag känner mig verkligen som en narkoman, eller en alkoholist. En nykter alkoholist dras ju med risken att falla dit hela sitt liv efter att han/hon varit beroende. Är det samma sak med sockret?! Vi som gått upp i vikt, av sockret bl.a. och sedan lyckats gå ner i vikt, hålla det några år och sedan gått upp igen pga sockret, är vi dömda för livet och måste avstå allt socker livet ut för att undvika den här risken att bli "sockerister"!
För mig känns det lite så i alla fall. Det känns som att jag efter att ha gått ner all de där kilona och lyckats hålla det i några år, sedan utvecklat ett sådan stort sockerberoende till den grad att den styr mig, är lite av en sockerist. Sockerbegäret är okontrollerbart, likt en alkoholists eller narkomans begär som bara måste ha ett glas vin / ett fix för att orka med vardagen. Sockret styr mig, även om jag inte är sugen, som du säger Joelina. Jag måste ha det, även om jag inte har ett sug efter det. Jag bara måste fylla kvoten och tomrummet som jag har när jag inte får i mig det, vilket är ett sorts sug, men inte det sug som man vill ha: att man vill ha något gott eller något uppfriskande. Nej, det här suget är mer, jag bara måste få i mig något som piggar upp mig, som dövar smärtan, som får mig att tänka på något annat, som får det onda att försvinna.
Är inte detta samma typ av beteenden som en erkänd narkomans eller alkoholists beteenden?
Är jag en nykterist från sockerberoendet, som fallit dit igen?
En alkoholist är ju alltid en alkoholist, hen kommer ju alltid kämpa mot det där beroendet. Är sockret ännu en sådan drog? Man dras ju till sockret pga av alla känslor och allt i vardagen man inte kan hanter; stressen, ångesten, förhållanderna, pressen. Vi som faller för sockret, kanske inte tyckte om alkoholen lika mycket, och blev därför offer för sockret? Eller så visste vi väl att alkoholen/narkotikan var ett stort "NEJ", medan sockret inte var en lika uttalad och kontroversiell drog? Så vi föll för den utan att veta bättre?
Sockret är än idag lite hysch, hysch. I princip all proccesserad mat innehåller socker om man kollar på innehållsförteckningarna. Så för att det ska bli accepterat som en drog i samhället så måste nog hela den kemiska matindustrin tänkas om... och ja vem orkar göra det?! Tobaken är ju en drog men vem förbjuder den?! Hur skulle det vara om man hällde en skvätt alkohol i alla våra livsmedel? Läste någonstans att om socker hade varit ett helt nytt ämne idag, så skulle den inte klassas som livsmedel, just pga av den beroendefaktorn som den har.
Ja, jag kanske besvarar min egen fråga lite grann här... men faktorn återstår:
Jag är rädd och förvirrad....
Jag är väldigt, väldigt rädd för det här greppet den har om mig. Känns som att släpper jag taget om den för snabbt, så kommer jag bli vilsen och förvirrad och få ångest över det. Släpper jag inte taget så känner jag mig trygg, men då mår jag dåligt över att jag håller grepp om en sak som får mig att må ännu sämre. Jag vill släppa taget helt om den, men vet inte hur jag ska göra det stegvis så att det sker på ett hälsosamt vis. Just nu är det lite kaotiskt och panikartat och allt jag vill är att bli frisk från det!
Någon läkare eller psykolog som har tankar om saken?
