Ni som har barn med AST/ADHD, hur var de vid 1 års ålder? Varning! Långt inlägg.

Jag orkar läsa.

Jag tror du måste försöka slappna av. Har en 5-årig dotter nu. Hon har ADHD, språkförsening och bristande ögonkontakt och är lågbegåvad, dock ej utvecklingsstörd.

Hög aktivitetsnivå märkte vi nog först vid 1.5 år. Den har hon kvar, hon behöver dagligen komma ut för att inte bli totalt odräglig, men i övrigt är bristande uppmärksamhet och konsentrationsförmåga de stora problemen inom det området. Vick diagnos vid 5 år.
Språkförseningen märkte vi föräldrar innan 1 år. Fick komma till logoped vid knappa 2 år och är kvar där än.
Bristande ögonkontakten har vi inte tänkt på så mycket, den är inte alarmerande. Det är mest ett problem ihop med konsentrationsförmågan.
Lågbegåvningen har vi väl haft på känn sen iallafall 2-års åldern.

Att hon inte är intresserad av er kan vara uppmärksamhetsproblem snarare än ointresse. Hon ser er men en gul lastbil den ser man minsann inte varje dag... Jag nog försöka fundera närmare till varför hon inte reagerar, i vilka situationer osv.
Samtidigt måste jag säga att jag har en kavat tjej här hemma som vågar prova på nya situationer och nya människor utan att vara alltför oförsiktig. Hon har alltid varit lätt att lämna, svår att hämta men fungerar väldigt bra socialt.   

Hej!

Tack så mycket för att du tog dig tid att läsa och svara. Jag tror du har rätt, att jag behöver strunta i det och bara njuta av min dotter. Egentligen gör jag nog oftast det också, men så händer nåt som gör att jag påminns om att det känns "annorlunda" i kontakten och då kommer ofta grubblerier sen på kvällen.

Det låter som att du har en jättefin dotter. Och jag har nog också undrat om det inte kan vara så att hon inte "har tid" att titta på oss som finns där hela tiden. Samtidigt känns det som att det finns flera AST-tecken och ytterligare sådana jag inte nämnt (flaxande med armar, märkliga kroppsställningar etc).

Tiden får utvisa! Men det var ett bra råd att fundera på i vilka situationer detta förekommer. Ska fundera på det.

Tack igen och allt gott till er!

Hur var den första tiden efter förlossningen? De första månaderna? Inte så mycket hur hon uppfattades av er utan hur fungerade det för er i stort?

Min äldsta dotter misstänkte specialpedagog mfl. att hon hade ADHD då hon var mellan ett och två år gammal. När hon fyllde sex var alla sådana indikationer borta.
Min näst äldsta dotter betedde sig väldigt likt din dotter de första tre, fyra åren. När hon var 9 fick hon sin "diagnos" ;"särbegåvad", hon beter sig helt enkelt inte som andra barn för att hon förstår sin omvärld på ett sätt barn i hennes ålder normalt sätt inte gör. Hon är 15 i dag och hennes begåvning är både en tillgång och ett jätte problem ibland. 

Jag tror man skall akta sig lite för att försöka diagnostisera sina barn, är något fel lär andra också reagera förr eller senare. Är allt bra finns en risk att man med sin egen oro och beteende skapar distans mellan sig själv och barnet.  Din dotter är ju som hon är, oavsett varför. Blir hennes beteende en belastning för henne själv i framtiden kan man arbeta med det då, men just nu verkar hon väl rätt nöjd själv med hur livet är? 

Nyfiken- Vad var det som mynnade ut i att din näst äldsta dotter utreddes? Hur var hon som fem- sexåring?

Hon fick en hjärnblödning när hon var 8 och ett år efter det gjordes en mycket omfattande nevroupsykologisk utredning för att ta reda på vilka av hennes problem som var rent fysiska och vilka som även påverkade henne psykiskt, så det var inget man aktivt letade efter eller misstänkte. 

Som fem-sex åring var hon väldigt mainpulativ på ett lite farligt sätt, hon kunde tänka ut hur hon skulle få vuxna runt henne (tex på förskolan och senare fritids) att göra som hon ville men saknade mognaden att förstå vilka långtgående konsekvenser det fick. Vilket skapade en hel del problem, special pedagoger osv påstod att det var omöjligt för ett så litet barn att bete sig på det viset, personalen både på förskolan och i skolan hade svårt att hantera henne och var ofta frustrerade (hon var alltså inte alls utåtagerande och var populär bland de andra barnen och en del i personalen, men hon var expert på att hitta vuxnas svagheter och utnyttja dem.
När hon började på fritids som sex åring fans där en konflikt inom personal gruppen som hon utnyttjade till max, hon fick folk att bli ännu mer ovänner och styrde och ställde fullständigt med hela avdelningen. Hon bråkade aldrig, skrek aldrig, lät alltid snäll och tillmötesgående men lyckades ändå bestämma när de skulle gå på utflykt, vilka aktiviteter det skulle finnas att välja på, vem som skulle hålla i samlingar osv. 

Hon hade då, och har alltid haft, ett väldigt starkt rättstänkande, men har samtidigt varit mogen i många situationer. Tex om hon och hennes syster ville sitta på samma plats i bilen kunde stora syster bråka ordentligt om detta, mellan tjejen stod alltid på sig om det var hennes tur att sitta just där, men om stora syster eller jag bekräftade detta "ja, det är din tur, men kan du vara snäll och låta din syster sitta där i stället idag?" så gav hon med sig direkt. 

Hon har alltid haft en god förmåga att sätta sig in i andras situationer och på att se saker ur flera synvinklar. Vi bor nära ett fängelse, förklarade vad det var för henne och hennes syster när hon var runt 3½ år. Sa något i stil med att det var där tjuvar får bo ett tag. Genast kom hon med följande fundering " Men tänk om man tar något kanske för att man inte har mat, skall man sitta i fängelse då med? Eller om man har barn, då blir det ju synd om barnen, inte tjuven?"  Inte helt lätt att diskutera kriminalpolitik med ett förskolebarn

Hon har alltid vägrat att träna på saker, hatar att inte kunna. Läsa lärde hon sig själv, samma sak med att cykla, har aldrig sätt henne öva på det, men en dag kunde hon. Är så fortfarande, hon har tex lärt sig Japanska och Italienska på egen hand och utan att jag vetat om att det är något hon försökt lära sig. 

Uj, detta blev långt! Ursäkta TS för kapningen :(

Oj- spännande berättelse! Jag beklagar hjärnblödningen- det måste varit väldigt tufft. Men du beskriver ju en otroligt intressant flicka och jag känner delvis igen mig beträffande mitt egna barn. Tack för att du tog dig tid! Och förlåt TS att vi kapade din tråd.

Jag tror oftast att en mammas misstankar är rätt, hade en mkt aktiv bebis som aldrig satt i knät och avvek på öppna förskolan. Gillade bara att åka vagn framåtvänd och svår att få att lystra till sitt namn. Följde inte med blicken när man peka på ett flygplan, en fågel etc. Anhöriga misstrodde odds och våra misstankar men vår känsla var rätt. Men mitt råd till dig är att se framstegen och uppmuntra dottern till kommunikation och så får ni se hur läget är vid 2,5 års kontrollen. Det var först då vi fick gehör av Bvc. Var inte orolig för att dottern verkar avvika mot andra barn, hon är ju en egen individ som liksom alla har sitt sätt att vara. Vad jag menar är att behövs det stöd och hjälp / utredning så småningom så är det ok. Och är det så att det inte behövs så är det ju bra det med. Min dotter har flera Npf diagnoser men är alldeles underbar ändå

Jag skrev ihop ett inlägg för rätt länge sen, om första tiden med vår minsta (atypisk autism och det lär bli ADHD längre fram). Om vad vi såg, hur vi gjorde osv. Jag vet inte om du har sett det eller om du är intresserad av att läsa, men jag ger dig länken i alla fall. Är inte inne här så ofta numer, men brinner lite för det här med de allra minsta (och för barn med autism och annan problematik överlag...).

www.unikfamilj.se/autism/ibt/ibt-och-sensomotorisk-anpassning-del-5-spraklig-uttrycksformaga-c-2/

Först och främst; STORT tack till er alla som läst och svarat. Det betyder mycket (vilket jag tror att ni förstår som kanske varit i en liknande sits). 

En fråga; hur är er dotter socialt idag? Och på vilket sätt tycker du att den flyktiga ögonkontakten ihop med uppmärksamhetssvårigheterna ställer till problem? Kanske är svårt att svara på med tanke på att det finns annat med i bilden.Hmm. Det fungerade nog på det stora hela ganska bra. Jag och min sambo har en bra relation och det kändes som att vi jobbade bra ihop. Jag tyckte att det var ensamt ibland som mammaledig och kunde känna att det var svårt att inte riktigt få kontakt med min dotter så som jag fick med andra bebisar, det var liksom "inte så jag hade föreställt mig". Men jag förstod också tidigt att jag måste hålla mig lugn i det och och ändå fortsätta söka kontakt med henne. Det känns också som att vi har en bra anknytning även om jag nog fick jobba lite extra för det.Tack för att du delade med dig av er historia (ni kapade inte alls!). Otroligt tufft att råka ut för en hjärnblödning i så unga år. Jag tar också verkligen till mig det du och någon annan så klokt skriver om att det viktiga är hur hon mår. Hon verkar trots allt vara en väldigt nöjd liten tjej nu och får hon det jobbigt framöver i något avseende så hjälper vi henne så gott vi kan då. På vilket sätt tycker du att din dotter får problem pga av sin begåvning, dvs socialt?Tack. Jag känner igen mig så i det du skriver. Jag har inte nämnt det mer för BVC då de avfärdar det hela. Dock har jag faktiskt igår fått träffa en MBH-psykolog som bekräftade min upplevelse av att vissa saker är  aningen avvikande men, som du, menade att vi gör bäst i avvakta till 2,5 mån kontrollen eftersom mycket också fungerar bra. Det kändes dock skönt att känna att det inte bara var inbillning. Och jag blir på något sätt rörd av det det du skriver med att det blir bra oavsett på något sätt.  För precis så är det ju. Vad för diagnoser (OBS! om du vill dela med dig!) har din dotter och hur mycket påverkar det henne/er idag?Tusen tack! Jag hade inte läst och när jag gjorde det blev jag ganska tagen. Det var i mycket som att läsa om min egen upplevelse. Även jag har försökt att använda en del IBT-tekniker då jag vet att ju tidigare intervention desto bättre utfall, och det skadar ju aldrig. Jag känner nog faktiskt att det gjort viss skillnad, främst vg imitation och att använda ögonkontakt i vissa situationer. Allt gott till er och jag kommer fortsätta läsa det du skrivit!

Förresten, precis efter förlossningen var det faktiskt lite turbulent. Det fanns misstanke om infektion vilket blåstes av efter några dagar men jag var fruktansvärt orolig då att något skulle hända henne. Och den oron höll nog i sig ett tag. Var nog väldigt beskyddande ett tag där. Tänkte du något särskilt om det?

Bara en fråga. Testat hörseln? Allt de du skrev stämmer in på ett barn som hör dåligt.

Tack! Nej, inte mer än det hörseltest de gjorde i samband med att vi åkte hem från BB. Det var ok då, och hon är väldigt uppmärksam på ljud så jag vet inte om det ändå kan vara nåt. När hon var mindre reagerade hon på de flesta ljud men inte alltid på röster.

Min dotter har i dagsläget lindrig utvecklingsstörning , autism, adhd och sömnstörning. Precis påbörjat utvecklingsbedömning inför skolstart (särskola) för att se hur hon ligger till utvecklingssmässigt. Påverkar oss i det mesta i vardagen på gott och ont, men vi försöker att ha våra "normala" dagar och andra så styrs allt vi gör av dotterns diagnoser..

Ganska mycket i det du skriver påminner om vår dotter, som fick diagnosen autism strax innan sin fyraårsdag. Vi började fundera när hon var runt 1-1,5, då mest angående språket som inte riktigt kom igång, så hon följdes upp lite extra på bvc vid 2 års ålder, men då hade hon gjort ett litet ryck i språk och så, så vi avvaktade. Vid drygt 2,5 år gjordes en tidig treårskontroll på vår begöran, då fick vi remisserna till bvc-psykologen, hörcentral och logoped. Ett halvår senare var bvc-psykologen klar och vidareremitterade till bup, och diagnosen kom som sagt drygt ett år efter att "första" bvc-besöket vid 2,5 år. 

Nåt saker som jag tycker är generellt utmärkande för dottern (och alltid har varit det) är att hon är väldigt ojämn:

Vissa saker (t.ex. motoriskt) är hon tidig och före sin ålder. En skillnad som jag dock märker mellan henne och lillasyster, är att E alltid måste lära sig själv "från grunden", medan lillasyster härmar mycket mer. Nu har ju E som första barnet inte haft ett annat barn att lära av, men vi föräldrar har ju funnits att härma ändå. Så t.ex. hantera bestick: Båda barnen ville börja äta själv vid ca. 1 års ålder. Men medan det tog E 2-3 månader att fundera ut hur man använder en sked, så klarade lillasyster av det på en vecka eller så, bara av att titta på oss andra. 

Språkligt: vid 2,5-3 års ålder, när hon hade börjat prata och så, och en boll rullade in under nedersta trappsteget hemma. Även om hon förstod sånt som "fjärrkontrollen på bordet" och andra vardagliga anvisningar hemma, så klarade hon inte "bollen är under trappan", ens fast jag också pekade under trappsteget och vi satt på golvet precis bredvid trappan. Det märks också att lillasyster har en drivkraft i att lära sig språket för att kommunicera med oss, medan drivkraften för E mest har varit att hon har lärt sig allteftersom hon behövt språket för sina egna behov. Så t.ex. ändrar hon sällan hur hon uttalar ett ord när hon väl lärt sig det. Nu vid 3,5-4 har hon börjat utveckla det lite, t.ex. ändra på hur hon uttalar sitt eller sin systers namn. Men det fanns en lång period där hon kunde uttala "bubbelvatten" helt begripligt, men bara använde 3-4 bokstävers 1-2 stavelsers förkortningar på sitt och systerns namn.

Hon är också väldigt ryckig i sin utveckling. Har alltid älskat att rita, började rita huvudfotingar när hon fyllde tre, men ett år senare ritar hon fortfarande exakt samma huvudfotingar, och lär fortsätta tills nästa ryck kommer när hon gör nån ny koppling i sin hjärna. Samma med språk och mycket annat, hon gör stora ryck, sen stannar hon av, backar, gör ett nytt ryck o.s.v. 

Och sen har hon ju alltid varit (och är) usel på joint attention. Det är först nu, vid fyra års ålder, som vi har börjat kunna läsa böcker med henne, innan så har hon inte fattat idén överhuvudtaget. Jättesvårt att härma och imitera, tittar sällan dit man pekar o.s.v. 

Detta är ju ett lite äldre barn än ditt, men jag tycker att huvuddragen i hur dottern funkar fanns där redan när hon var liten, även om exemplen jag tar upp är från senare år. En av dom tidigaste sakerna jag minns, just kring ettårsåldern, är att hon var ganska ointresserad av det sociala, och alltid mera intresserad av det motoriska och av att utforska. Jag minns att jag formulerade det som känslan av att hon var mer intresserad av formen på min näsa än mitt ansiktsuttryck. Vilket oroade mig något, eftersom jag har ganska stora svårigheter med att läsa av folks kroppsspråk och ansiktsuttryck (neeej, vaddå ärftligt...), och jag kände lite att "det är här det börjar", är man inte intresserad som liten så måste man ju jobba så mycket hårdare med den biten när man väl blir intresserad.... Även om "autism" inte egentligen fanns i tankarna, bara "svårigheter". 

Hej! Har en 1årig liten tjej som jag har samma funderingar över som Shella. Så Shella finns du kvar så svara gärna hur ni har det idag.