Barn som slåss på dagis...

Prata med dagis igen....

Prata med förskolechefen!

Prata med ert barn! Va fan ska förskolechefen göra om ert barn hittar på historier om svarta barn?? Förskolepersonalen säger ju att de dels har ett öga på situationen och jag tar för givet att de hör av sig om fler tillbud dyker upp. Har de inte hört av sig är det troligtvis er son som har issues med situationen. Då är det NI som får ta itu med problemet.

Men ja säger ju att vi pratar om det.

Ja ber om råd inte att du ska börja skälla. Jag pratar också om en tre åring som inte kan uttrycka sig så bra och uppenbarligen har problem på dagis som inte personalen känner till.

Det ÄR mitt råd. Då ligger ju fortfarande problemet i er sons kommunikation och ev mer, som du beskriver. Återigen måste ni ta tag i DET problemet, inte vända det mot personalen.

Det är inte helt ovanligt att små barn kopplar allt dumt som sker till ett barn även om det barnet inte varit där så blir han/hon syndabock för lite allt möjligt. Samma sak skedde på sonens förskola då barnen kom och sa att sonen gjort saker och att det skylldes på honom trots att han varit hemma en vecka. Dock tog personalen tag i det snabbt. Jag hade inte förstorat upp att den andre pojken var svart utan hade mitt barn reagerat på ett annat svart barn hade jag nog pratat om olika färger tex "ja Kalle har mörkt hår och Lisa har ljust hår som du, finns det någon med brunt hår vi känner?" Eller dyl.

Jag har svårt att tro att förskolepersonalen hittar på att de slående barnet inte varit på förskolan den dagen. Däremot så kan de så klart missa en knuff här eller där. Jag tycker att du ska prata med personalen igen. Det här är ju uppenbarligen ett problem för din son oavsett om det han säger är sanning eller ej. Något gör ju att han säger som han gör. Vad säger/tänker personalen om detta? Har du möjlighet att vara med på förskolan under en dag eller två bara för att känna av stämning och hur hans situation är?

Jag tycker ni ska prata mer med förskolepersonalen för att försöka få en bild av vad som händer i förskolan. Om det finns möjlighet vore det bra om ni kan vara med någon dag och observera sonen och de andra barnen.
Ett barn ska inte behöva känna sig rädd, och något ligger säkert bakom. Om det sedan är en gammal grej som spökar eller om det händer nya saker är ju omöjligt för er att veta om ni inte kan lita på förskolepersonalen till 100 %, vilket jag uppfattar att du inte gör.

Så du tycker det är ok att en 3-åring är ledsen och rädd och du lägger ansvaret på en 3-åring!!! Ts skriver ju att hon pratar med sin son, men som förälder ska man inte blunda för om ens barn mår dåligt. Man har ett ansvar som förälder att ta tag i situationen och hjälpa barnet, inte stjälpa det och förutsätta att barnet ljuger.

Men man behöver ju inte mjäka med i allt heller. Barnet mår inte bra, det köper jag. Men problemet är INTE den mörkhyade pojken på förskolan.

När jag var med min son på skolan för två veckor sedan hamnade jag mitt emot en annan förälder på lunchen. Nu ska jag citera konversationen som följer:

Mamman: -Sitter jag på frökens plats nu?
Hennes dotter: - Ja, det är det!
Mamman: - Men oj... Nu blir jag lite rädd. Tänk om fröken blir arg på mig för att jag sitter här? Ojojoj, nu känner jag mig riktigt orolig! Hur ska detta gå?
Dottern: - Mmm... (Inte alls intresserad av mammans monolog)
Mamman: - Usch, nu får jag så ont i magen! Tänk om fröken kommer och skäller på mig här? Tänk! Usch, vad ont i magen jag får nu, eller hur? För fröken... Hon kan bli rätt arg, va? Hon kan skälla riktigt högt, eller hur? Hur känner du? Har inte du lite ont i magen, Xxxx?
Dottern fortsätter äta sitt ägg, tittar knappt på mamman.

Hon håller på en stund till och försöker få med mig på tåget, varvid jag vänder mig till min son och säger; "du, sjysst pulkaväder vi har idag, va?"

Min misstanke om att dottern är bångstyrig i skolan och således får mycket tillsägningar, samtal till föräldrarna och där föräldrarna fullkomligt VÄGRAR inse att problemet kanske ligger i dotterns uppstudsiga beteende (och därmed även deras ansvar) fick jag bekräftat var totalt sann. Hon var inte där för att hjälpa sin dotter att respektera vuxna, hon var där för att lägga skulden på fröken, samt lägga ner oro i sin dotter som var helt jävla obefogad.

Jag säger inte att TS situation är sådan, men jag ser det tamejfan allt för ofta. Det är ALDRIG barnets eller föräldrarnas fel, det är skolans, skolchefens, lärarnas fel. Utan pardon.