Orkar inte mer nu

!5 åringen har jag inga råd om men den äldsta kan ni inte skriva ett kontrakt med henne att om hon ska bo hemma igen så får hon utföra tjänster åt er eller betala en viss peng som hyra annars så kan hon inte bo kvar. Hon är 20 år och har en gång flyttat hemifrån för att försörja sig själv, visst man kan behöva hjälp men om ni låter henne nu bo hemma igen gratis så gör ni henne en björntjänst. Idagens läge är det inte så smart att säga upp sig utan att ha tänkt igenom det och att ha en annan sysselsättning på gång.

Nej, jag tycker inte heller att det var så smart, hon borde ha sökt jobb paralellt med att hon jobbade kvar.

Jag tror att det är ett vanligt familjeproblem, tonåringar kan verkligen vara vidriga.
Det man kan säga om 15-åringen är att det är hennes jobb att bryta sig fri och ifrågasätta allt, och det är erat jobb som föräldrar att sätta gränser och försöka lotsa henne rätt.
När det gäller 20-åringen så tycker jag att ni kan boka ett möte med familjerådgivningen så att ni får hjälp att prata igenom detta med henne.
Det är inte ok att bara bestämma sig för att man inte vill vara vuxen och klara sig själv längre, livet funkar inte så. Bestäm er för vad som är ok för just er och ta hjälp av en terapeut att försöka hitta en överenskommelse med henne.
Jag skulle tex fokusera på detta
1. Varför sa hon upp sig från jobbet? Vad vill hon ha för jobb? Vill hon plugga? Vad vill hon göra?
2.Varför vill hon bo hemma? Hon är vuxen! 
3. Hon kan inte bara ligga hemma och dra. Antingen börjar hon plugga eller så skaffar hon jobb.
4. Hon måste tillföra något hemma. Kan hon hjälpa till med 15-åringen? Hon ska betala hemma, antingen med pengar eller med sysslor. Hon är vuxen och det är viktigt att inte låta henne smita undan (om det är det hon försöker göra). Naturligtvis ska man hjälpa och stötta, men att låta henne bli barn igen hjälper varken er eller henne

20-åringen kan inte bara säga "jag flyttar hem", hon borde ha frågat er "kan jag flytta hem?" och sen hade ni diskuterat det tillsammans. Vad ni än gör ,ta allt skriftligt, vad hon ska bidra med hemma både i pengar och praktiskt. En 20-åring ska inte bara slå dank hemma!

Ang 15åringen ta kontakt med bup så hon får gå dit å ta reda på vad som är så fel kanske är nått som hon inte berättar eller skäms för, blanda även in soc så att ni får ett slut på detta.

Å som föregående sa ang 20åringen så skriv ett kontrakt där hon skall hjälpa till med dagliga sysslor och betala en summa varje månad.

Sen kräv att hon är barnvakt till den minsta nån kväll då och då så ni kan gå ut å äta eller gå på bio å hitta tebax till varandra.

Jag förstår att 15-åringen vill bryta sig loss från hemmet, men det är liksom inte OK att bete sig hur som helst för det. Jag tror egentligen inte att det är något fel på henne. Vi har pratat om BUP, men då blir hon helt galen och skriker att hon inte är något Miffo som behöver prata med psykologer. Jag tror att en del i problemen är att hon har fått en del äldre kompisar, 19-20 år, och hon vill vara lika gammal som de och göra samma saker, men det fungerar liksom inte så. Och vi kan ju inte bara säga nej till den äldsta och låta henne stå på gatan. Anledningen att hon sa upp sig är att hon inte trivdes, hon vill börja plugga istället, men det gör man ju inte nu. Plus att hon vill plugga något som inte ens berättigar henne till studiemedel.

Och min första reaktion när sambon berättade att 20-årigen flyttar hem var att jag inte vill det och det sa jag till honom. Att jag inte orkar ha det problemet här hemma också, och då blev ju vi osams. Jag vet hur hon är, i och med att hon redan har bott hemma och varit arbetslös nästan ett år efter gymnasiet. Det var inte kul, och jag vill inte ha det så igen. Det var ett evinerligt tjatande på att hon skulle hjälpa till, söka jobb, gå till arbetsförmedlingen...

Vid närmare eftertanke kanske familjerådgivningen kan funka för 15-åringen med. Hon vill ju vara vuxen, så behandla henne som det. Jag vet inte hur de ställer sig till det, men om ni går dit med 20-åringen kanske 15-åringen kan hänga med. Om ni fokuserar på att få er som familj att fungera kanske det är lättare för ungarna att acceptera än om ni specifikt "angriper" dem

bra att man har drömmar men realiteten är ändå den värld 20-åringen ska leva i. Få henne inse att hon måste ta sitt ansvar. Jättebra om hon vill plugga nåt...vad gör hon tills kurserna startar? Hur ska hon försörja sig tills hon kan få studiemedel(och förstås söka nåt som ger studiemedel) ? Bolla hela tiden tillbaka frågorna till henne, se till att inget ansvar faller på er,  för det ÄR inte ert ansvar när man är så gammal.  "hur ska du lösa detta"- frågor. Inte säga nåt om "vi ska" för då tar ni på er hennes eget vuxenansvar

Hon har bott hemifrån, hon borde veta hur man tar hand om ett hushåll. Se till att ni gör upp vad hon/ni gör hemma osv. Och framförallt vad det kostar henne. Det kanske är billigare än att betala ett helt eget hushåll men hon ska inte flytta hem och "bo gratis". 

Jag ska be sambon ta kontakt med 20åringen ikväll. Det är tack och lov några veckor tills hon kommer hem, så lite tid har vi på oss. Men jag känner mig åter som den elaka häxan som bromsar. Och deras mamma har mage att klaga på mig när jag är tveksam till flytten hem, när hon själv inte ens vill göra rum för henne