Styvfamiljslivet har blivit pest

Jag tycker du ska låta din man städa efter sina barn om han nu inte tycker det är ok att du säger till. Om du inte kan laga mat pga kaoset i köket och han klagar får du be honom städa efter sina barn eftersom de inte kan städa själva. Så kan du laga mat när de är färdiga.

Hej ts!
Jag lever som du fast jag har 2 barn sedan tidigare förhållande ( tvillingpojkar). Och har en dotter med min nuvarande sambo. Han har alltså inga barn sedan innan. Mina pojkar som är 5 är så klart mkt livliga och dom är ju 2 , vilket anses väldigt jobbigt för min sambo och även hans familj. Han surar mkt och ställer orimliga krav på mina barn eftersom dom just är 5 år. Han har nog en uppfattning om att barn ska höras så lite som möjligt men när det kommer till våran gemensamma dotter så är hon ju liten och är då en annan sak om hon slåss , skriker mm. Det hör även till att hon har värre humör på egen hand än vad pojkarna har tsm. Jag har själv just nu tappat suget och har stor frustration över våran situation. Jag tar naturligtvis mina barn i försvar när jag tycker att hans utskällningar är för mkt. Jag vill aldrig någonsin att mina barn ska känna att någon får bete sig hur dom vill mot dom och inte heller skrika på dom för ingenting. Detta gäller även min sambo. Det skapar naturl

Jag håller med Lindsey,. Jag tycker också att om du inte får säga till hans 15-åring ska han heller säga till din 9-åring. Utan att en lösning är i såfall att ni undviker så långt det går att säga till varandras barn. Så om t ex 15-åringen inte städar upp efter sig, säger du inget till henne utan du går till hennes pappa och säger att hon inte har städat upp efter sig, då får antingen han göra det eller säga åt dottern att göra det.

Naturligtvis problem i min sambos och min relation där han tycker att jag säger till honom inför barnen . Men det är viktigt att barnen Känner trygghet från sin förälder när någon beter sig fel mot dom. Man kan inte ställa orimliga krav på någon annans barn och inte på sina egna. Mina pojkar får tex inte leka med lillasysters saker men pojkarna ska alltid låna ut sina till syster. Såklart är det fel och jag ber aldrig om ursäkt att jag tar mina barn i försvar.
Jag vill som du leva med min sambo då vi har det bra när han inte är en surpitt så att säga. Tror du måste sätta dig ner med din sambo och förklara att detta är ohållbart och ni måste ha samma regler för alla barnen . Det gjorde jag .... Verkar som lite gått in men min sambo har tyvärr svårigheter att ta in att han gör fel och be om ursäkt över att han betet sig fel. Jag hoppas du får tröst i att du är inte ensam alls. Men viktigast av allt är att aldrig låta partnern ställa dessa andra / orimliga krav på ditt barn som han / hon inte gör på sina egna .

Svårt... Kanske enda sättet är att hitta en lugn stund att prata med honom i enrum och försöka att förklara så ingående som möjligt, ungefär som du gjorde nu, men försöka att inte vara anklagande mot honom... Bara försöka beskriva hur du upplever det. 

Du har en annan situation eftersom ditt ex inte är lämplig som pappa, men många känner ju dåligt samvete för barnens skull över att de skilde sig, och det gör ofta att de blir överbeskyddande, får svårt att säga till barnen... 

Dottern är i en känslig ålder och mår kanske lite dåligt av olika skäl och då kan hon ju lätt vara/framstå som allmänt missnöjd. (Tonåringar kan ju inte riktigt maskera sig :)

Är också väldigt olika hur mycket barnen förväntas hjälpa till i olika familjer. Men så länge man är enade och det är rimliga krav. Om pappan inte ställer krav alls eller inte är enad med dig i det blir det ju jättesvårt! 

I övrigt: du låter som en bra bonusmamma (eller hur du vill se dig själv), som har en bra inställning och som verkligen försöker! 

Problemet är bara att han blir irriterad när jag tar det med honom också.... Det var vad som hände härom morgonen. Då hade jag på kvällen fått säga till om att plocka undan efter att hon bakat. På morgonen när jag kommer upp ligger det rester från hennes nattliga måltid på matbordet. Eftersom det är sportlov sover hon halva dagen så jag sa till mannen vid frukosten "Kan du inte be XXXX att hon börjar plocka undan efter sig när hon ätit?". Svaret blev då att "du är på henne så fort hon kommer hit, det är precis som att du letar efter saker att klaga på". Detta hörde 15-åringen och stiger upp och gaddar givetvis ihop sig med pappan om att "jag är på henne hela tiden". Sen åkte skilsmässopapperen fram efter en stund.Så den taktiken funkar inte....

Halvsur, introvert och en lögnare och du påstår att du tycker om henne? Visst....

Ljuger mannen också?

Var skriver jag att jag tycker om henne??? Det är ju det som är problemet - jag tycker inte nåt vidare om henne längre, hon gör mig snarast galen. Däremot älskar jag min man och vill leva med honom. Det är därför jag behöver hjälp.

Kanske inte är ett helt dumt förslag....

Om du först försöker prata med honom, lugnt och metodiskt, bara säga hur du känner, hur det försvårar i vardagen och hur det blir svårt att ställa krav på dina barn..  (Du kanske redan har gjort detta i och för sig...) Om han inte lyssnar...  Och det heller inte hjälper att lugnt och vänligt försöka förklara för femtonåringen hur mycket det försvårar för dig i vardagen, att det t ex blir svårt att göra något i köket när det är stökigt.. Att du kan plocka efter ett litet barn men att hon börjar bli stor nu. Precis som att du inte ska behöva plocka hur mycket som helst efter hans pappa, som ju är vuxen. (Även om nu män kan vara som tonåringar ibland, hm...)

Tonåringar lever ju i sin värld, så kan vara svårt att nå fram, men ibland går det ju om man förklarar vänskapligt med, försöka att väcka sympati för din situation. Om ni har en ok relation till varandra i övrigt underlättar också förstås...