Kär i "samma sorts killar"?

Jag har samma smak som du, verkar det om. En hel och ren karl som kan sköta sig själv.Däremot har jag, precis som du, också bara råkat ut för konstiga typer. De har varit snälla men väldigt underliga typer som sagt.

Nu har jag sedan ett år tillbaka en man som hittills har uppfyllt alla mina krav och behov.

Absolut tror jag är kärleken är blind på vissa punkter, om inte annat så har vi fått erfara att utsidan inte är allt. Eller vad säger du TS?

Absolut, jag har egentligen inga "krav" på utsidan förutom hel och ren och naturligtvis att jag attraheras av även det yttre. Men det yttre varierar oändligt och ingen gemensam nämnare finns hittills

Jag är mest bara glad över att vara kär men fundersam på varför jag dras till samma personlighet Men jag känner inte att det är någonting jag är beredd att dumpa någon för...

Precis, det är väl det enda rimliga kravet som finns kan jag tänka mig, att man attraheras av det yttre.
Kan det vara så att du inte vill dumpa honom eftersom, som du skriver, "är så glad över att vara kär."?

Jag hade ett gäng killar med samma personlighet i stora drag men det höll aldrig. Men det var ju fortfarande den typen jag drog till. Men som sagt nu har jag hittat någon som är raka motsatsen. Eftersom han var så annorlunda mot vad jag var van vid så höll jag honom på sin kant väldigt länge, för att till slut släppa in honom. Och hittills har det här förhållandet också visat sig vara hela annorlunda, på ett bra sätt.

Jag säger inte att du ska dumpa din kille! Men om det blir en nästa gång, så kanske du skulle prova någon annan typ. Bara för att få testa på något annat :)

Jag har ju faktiskt haft chansen, träffade en kille lite löst som borde passa mig jättebra, liksom på pappret. Han är världsvan, kulturell och tjänar bra. Men det klickade aldrig fullt ut

Den här kille jag träffar nu tar mig till himlen och tillbaka, han är underbar på alla sätt och vis... men de där dragen som påminner om exet gör mig fundersam.. jag kanske passar ihop med de jag inte tror? Kanske inte alls behöver en världsvan man som uppskattar vita dukar och dyrt vin?

Jag känner väldigt mycket igen mig i det du skriver. Mitt ex tog mig till himlen och tillbaka, precis som du skriver. Men han var inte världsvan, klädde sig konstigt och hade bara massa konstiga grejer för sig hela tiden. Skumma idéer han fick för sig att genomföra osv. Men han var snäll och fick alla fjärilar i magen att vakna till liv, med råge.

Mannen jag har nu tog mig inte alls till himlen och tillbaka på samma intensiva sätt, men jag var också väldigt mer kräsen och tillbakadragen den här gången, högre krav osv. Det tog längre tid innan jag kunde slappna av med min nuvarande man för jag kände att han var för bra för mig, bättre än vad jag förtjänade.

Med mitt ex, som jag beskrev överst var det känslor all over the place och vi var som tonåringar igen, men jag tänkte aldrig på att det måste hålla ute i verkliga livet. Det gjorde det aldrig och vi skiljdes åt ganska snart.

Med min nuvarande man var det inte alls lika mycket känslor, inte klicket på samma sätt, men en helt annan trygghet. Jag visste ganska omgående att även om den här mannen inte fick det att kittla lika mycket i magen så skulle jag få ett tryggt liv på alla sätt med honom och mina barn skulle få en helt fantastisk pappa.

Jag gav detta en chans och nu har vi hängt ihop i mer än ett år och jag har aldrig haft ett så perfekt förhållande som jag har nu. Så absolut kan man passa ihop med de man inte tror man passar med. Trodde aldrig jag skulle vara tillräcklig för en så bra man som detta, men vi passar kanon.

Så så länge fjärilarna flyger och tryggheten finns där, så kör hårt! :)

Stort tack för ditt inlägg och dina kloka ord Trodde jag var ensam om såna här funderingar och känslor och trodde absolut jag skulle bli halshuggen och bli kallad för snobb

Vad härligt det låter för dig/er. Jag kommer fortsätta träffa den här kille och se vart det leder, ska försöka att inte tänka på de drag som påminner om mitt ex. För den här killen är mycket mycket bättre på andra sätt

Jag är likadan som er, jag målar upp en typ av killar som vad jag tror att jag vill ha och när jag blir kär och det verkligen klickar är det en helt annan typ än vad jag tänkt mig men alltid samma typ...

Härligt på nått sätt, då kanske man inte är så udda ändå

Anonym(varför): Haha Nää tror det är ett rätt vanligt fenomen. Fast min smak och vad jag blir kär i är helt tvärt emot hur det är för dig

Har ni funderat på hur era pappor är i jämförelse med de killar ni blir kära i?

Mina hittills havda killar har varit raka motsatsen mot min pappa. Trots att jag alltid har velat ha en man som min egen far, händig, kunnit, arbetsfrisk och humor. Det är min nuvarande :)

Janaa: Har hört att man brukar bli kär i samma typ som sin pappa. Min kille är väldigt lik min pappa i intressen och mentalitet.

Har säker något med den där tryggheten att göra. Och har man inte haft någon trygghet hos sin pappa är det ändå en typ av trygghet att veta hur den typen av människor fungerar.

Inte alltför sällan kan man se kvinnor med missbrukande fäder vars män också missbrukar. Inte för livets trygghet man haft som flickebarn, utan för tryggheten i det att man vet hur en sådan typ av person fungerar och ska tas. Men sen brukar ju sånt bli pannkaka i alla fall. Också en trygghet? Man vet vad som väntar.

Eller vad tror ni?