rädd!!

Fast alla bajsar ju inte. Jag gjorde inte det...hade tänkt lite på det innan men inget jag ens lade märke till under förlossningen.

Om det skulle hända är det ju inte ens säkert att du märker det.

Någon sa till mig innan. Tänk hur många som föder barn varje dag. Det är inte lite!

Du klarar det kvinnor klarat i alla tider!

Klart att du får lavemang om du vill, annars tar du en microlax hemma när du känner att det är på gång. Kan kännas skönare hemma. Oavsett så lovar jag dig att det (att bajsa på dig) är det sista du tänker på när du är så långt gången att du har krystningvärkar .

Det ÄR skrämmande innan man fött sitt första barn och inte har en aning om vad som riktigt väntar. Jag har fött tre barn med enbart lustgas - inte generellt smärttålig - och ja, det gör djävulusiskt ont, men jag har överlevt och aldrig slog mig tanken att jag ville ha en gigantisk nål stucken i ryggen . Det är en märklig smärta som jag i alla fall inte blivit skrämd av. 

Men jag vet också att jag har haft turen att ha en samarbetsvillig kropp. Jag har haft relativt lätta och snabba förlossningar utan komplikationer och utan att spricka. Men ont gör det tveklöst. Med första barnet går det sällan i någon rasande fart så man hinner liksom vänja sig upplevde jag. Jag har inte varit rädd under värkarnas smärta, men däremot blivit trött och känt att nej, nu vill jag inte vara med längre, nu får någon annan ta över för nu skiter jag i det här .

Lycka till!

Ts, det gör ONT! Men kom ihåg att det bara är en liten kort stund av hela livet som du har så ont, och det bästa av allt: ut kommer ju din bebis!! Det finns också bra smärtlindring, så var inte rädd för att fråga om det när du ska föda!

Min förlossning var en igångsättning och tog 24 timmar allt som allt från att de satte igång mig. I början hade jag bara värkar i ryggen och även om det gjorde jätteont så räckte det att duscha varmt en stund, få varma handdukar mot ryggslutet och att min sambo masserade ryggen. Efter flera timmar ändrades dock värkarna så de kändes i magen också (jag fick dock värkstimulerande pga igångsättningen) och då skrek jag rätt ut att jag inte stod ut mer trots lustgasen, DÅ kom räddningen, EPIDURALEN! Så otroligt skönt efter 12 timmars värkarbete och efter det kunde jag tillochmed sova 2-3 timmar! När man väl får krysta sen är det väldigt befriande och då är det så nära tills bebis kommer! Jag hade dock väldigt jobbiga krystvärkar som började 1-2 timmar innan jag var helt öppen för att krysta, det tryckte på helt otroligt mycket en gång i minuten ungefär och det hjälpte inte epiduralen mot tyvärr..men jag klarade det oxå även om jag blev skitsur på barnmorskan just då för hon vägrade ge mig kejsarsnitt istället hehe När jag äntligen fick börja krysta var det jätteskönt, det gjorde inte särskilt ont men tog över en timme. Ut kom min fina underbara dotter, så värt all smärta jag känt under förlossningen!!

Fokusera på målet, alltså när du har er bebis i famnen! Läs på om dyk-tekniken, den hjälpte mig väldigt mycket.

Ang. lavemang så fick jag det innan de satte igång mig, bara att fråga om de inte erbjuder dig det!

Hur man står ut med smärtan....

Jag var också orolig innan förlossningen, typ hela graviditeten, men samtal pä auroramott. plus att förbereda mig genom att göra det som var viktigt för just mig (läsa på mycket om förlossningar)  att det kändes mindre oroligt.
Jag fick inte  panik etc av smärtan, vilket var min stora rädsla innan (liksom att känna att jag ville dö, bara fly från allt, mm som jag läst om att vissa kvinnor upplever).  Jag har i o f s aldrig haft panik, men däremot lite ångest förr, och tänkte att om smärtan blir tillräckligt stark borde vem som helst kunna få panik (vet inte om det stämmer dock...)
Så svaret för min del är nog att jag tror kanske att jag undermedvetet tänkte att den här smärtan var det någon mening med- till skillnad från smärtan när man råkar slå i tån i ett stolsben med full kraft och det gör så ont att jag tycker synd om mig själv en liten,iten stund -och att det kanske var därför som den INTE upplevdes som hemsk känslomässigt. Men det var ju inget jag låg och tänkte på för att peppa mig själv där i förlossningssängen, "stå ut för det leder ju till något bra" utan jag tror som sagt att den inställningen, om det nu var den som hjälpte, bara fanns med i ryggmärgen. Jag tyckte inte synd om mig, inte heller kände jag mig det minsta traumatiserad, varken under förlossningen eller efteråt, vilket jag nog kanske tycker att jag borde ha gjort m tanke på hur ont det gjorde!  
(Jfr med "meningslös" smärta à la slå i tån riktigt hårt...som jag gissar kan kännas relativt sett värre.)
Jag är normaltålig när det gäller smärta skulle jag tro.  Min förlossning var en normalförlossning. 
 

Sedan, en sak som hjälpte mig att stå ut med smärtan under just värkarna (innan krystvärkarna) var att jag hade upplevt den förut (första barnet fick sedan födas med akut kejsarsnitt). Jag upplevde den som mycket värre första gången. Nu var jag förberedd på HUR de kändes och hur onte de gjorde, och det skulle jag tro hjälpte mig mycket att inte uppleva smärtan som lika... "ond", och det är jag väldigt glad för. Ett tips (som du nog redan har fått) är ju att inte underskatta dessa värkar. Det gjorde jag första g för det kändes liksom inte så farligt om det skulle göra ont där, jfr med längre ner...

Detta är inte riktigt svaret på just din fråga- hur man står ut m smärtan när man väl är i förlossningsarbetet- men ett sätt att förbereda sig för att det ska upplevas bättre kan ju vara att försöka i a f minska oron innan, även om man inte blir helt fri från oro. Det låter verkligen som att du borde försöka hinna prata med någon, få samtal på auroramott eller med psykolog genom mvc innan förlossningen om du är så här orolig!! Om du nu inte redan har hunnit föda redan! Massor av Lycka Till!

P.S. Får nog tillägga att jag inte hade  någon bedövning förutom lustgas. Hann inte med epidural innan det var för sent, och sedan var jag så upptagen med att krysta etc. att jag inte "tänkte på" att be om bedövning för sista passagen ut... Det låter ju jättekonstigt men så var det! Hade väl i o f s det i bakhuvudet att det kanske är bra att undvika bedövning om det går och i o m att det inte kändes outhärdligt (trots att det gjorde väldigt ont, men som sagt inte outhärdligt) så bad jag inte om det.