tänker lika men blir så olika

Flytta inte ihop med karln förrän du fått ordning på honom är mitt råd. Han klarar ju uppenbarligen inte av att hålla på de regler ni gemensamt kommit fram till när han är själv. När du varit där i 10 dagar funkar det, så fort du åker därifrån fallerar det. Vad tror du händer när nu flyttar ihop? Jo, du kommer att få vara den som får allt ansvar för att det funkar. Det vill du inte - tro mig. Jag flyttade ihop med min stora kärlek för 5 år sen och vi hade inte lika mycket strul kring läggningar mm, dock en del. Vi ska separera nu, för pappan där klarar inte heller av att vara tillräckligt bestämd mot sina barn. Ta hjälp av en famijerådgivare eller nåt om du seriöst funderar på att flytta 50 mil för den här mannens skull. Det är värt varenda krona.

Skriver precis som personen innan: gör inte misstaget att flytta ihop innan allt fungerar. Ni måste sätta er och prata igenom allt ordentligt och komma överens om vad som ska gälla i just ert hem för alla barnen och om ett gemensamt förhållningssätt för er föräldrar som båda ska upprätthålla. 

Lycka till! 

skulle det bli så att ni flyttar till honom så säg inte upp din nuvarande lägenhet/villa.. Alltid bra att ha en reserv plan ifall det skiter sig

Hej TS,
Du har tagit beslutet och ska flytta dig. Jag tänker därför INTE vara en som säger till dig att skippa detta!  :)

Men, du säger att när du åker hem så börjar det att funka. När du har flyttat dit så åker du inte hem längre så det finns potetial att du kan påverka i rätt riktning. Ett stort problem är att sonen "lärt sig" att skrika och gapa sig till det han vill. Ni kommer fortfarande ha problem var gång han kommer från mamman.
Det är då ytterst viktigt att ni markerar redan dag ett att skrik du - här gäller våra regler.

Jag tycker att du ska sätta dig ner med barnens pappa och ge honom de exempel du skriver om här. Förklara att det är sådana situationer där han måste agera fast för att i framtiden påverkar det alla barnen.
Hans dotter känner sig säkert åsidosatt till sonens favör redan nu. Dina barn kommer att börja spela ut och det är inte heller bra.

Det är en sak att säga vad man vill och en annan att leva därefter. Fråga honom rakt ut om han är rädd för att sonen inte ska vilja vara hos honom. Troligtvis är han det men det är ju ändå så att barnen inte bestämmer det själa. Det kan till och med räcka med att du är där och kan ge honom stöttning i uppfostring av sonen.

Dessutom, att barnen sköter sig och funkar fint när ni är ensamma tyder på att det är fasthet och stabilitet dom söker. Barn "tror" att bara för att dom får som dom vill så mår dom bra men egentligen är det bara ett utspel av otrygghet. Ett barn med fasta regler att rätta sig efter mår egentligen bättre och känner trygghet och stabilitet.

Och du... varför inte visa honom ditt inlägg här... du skriver ju positiva saker om honom och hans barn!!

Lycka till!

Snälla tänk dig för! Att efter endast ett års bekantskap planera att bryta upp och flytta 50 mil med två barn, till en man som också han har två barn är ju inget jag skulle rekommendera efter att ha känt varandra så kort tid.

Du skriver att han tagit till sig dina barn som sina egna, men sånt visar sig nog inte ordentligt förrän man bott ihop ett tag. Det är en helt annan sak än som ni nu har umgåtts. Du pekar ju också på saker du redan stör dig på. Varför inte se tiden an i ett lite längre perspektiv, och lära känna varandra och varandras barn lite bättre? Ett år är ingen lång tid precis.

jag förstår precis hur ni tänker. men jag ska inte flytta imorgon, utan i juni, därför vill jag ha rett ut detta innan jag flyttar. jag bor idag i en lägenhet som jag kommer säga upp, men jag äger ett hus här också så det är inget problem . o den staden jag ska flytta till har jag velat flytta till länge (innan vi började träffas) och jag har skapat mig vänner där också. så jag släpper inte allt o bara flyttar till honom. Vi har väldigt bra kommunikation i övrigt, så jag vill bara nå fram till honom med detta på ett sätt som inte låter klandrande. sist vi pratade om det, så såg jag att han blev extremt ledsen o fick tårar i ögonen så jag antar att jag kanske sa det lite på fel sätt även om tanken var god. 

i min värld hade det lika väl kunnat vara en biologisk familj med dessa "bekymmer"?  att man är olika o inte perfekta är väl inget man ser bara för att det är en bonusfamilj?  

jag har själv varit alldeles för slö mot min son innan, men jag insåg att jag inte kommer orka eller vilja ge honom allt han vill bara för han skriker och ändrat mig.  

Han säger själv att han inte vill vara ovän med sin son, och jag har väl svårt att sätta mig in i hur han känner som bara har varannan vecka. jag har alltid varit med mina barn...separerade för strax över 2 år sen och sen dess har inte pappan varken hörts av eller synts. o även när vi levde tillsammans så var jag i princip själv med barnen, så jag vet inte hur jag hade tänkt om jag inte kunnat ha mina barn hela tiden.

En pappa som inte kan sätt ner foten gällande sina barn, inte vara konsekvent, inte förstår att en 6-åring inte mår bra av att vara vaken till 22, inte kan ta en konflikt och inte ha en tanke kring vad man vill att barnen ska ta med sig i livet är ett big no. no. Han kommer ha dessa problem gällande alla möjliga konflikter som kan uppstå. Du har ju en tanke med ditt föräldraskap, det har inte han. Sen kan ni prata i all oändlighet och hans ord låter bra men när han inte klarar av att använda det i sitt föräldraskap så spelar det ju ingen roll vad han säger. Pojken är sex och skriker sig till saker och kan inte dela med sig. Du förstår väl att det är såhär han och mamman uppfostrat barnet, det har ju inte kommit sen separationen. Tänk över detta igen och igen, varningssignalerna du ser kommer att bli mycket större när ni flyttat ihop och du kommer antagligen inte kunna lära om honom. Jag har gjort det du tänker göra, är mitt i set nu och skulle vilja att någon sa åt mig innan att tänka om. Det är fruktansvärt jobbigt och tär något fruktansvärt på kärleken när man är olika i sitt föräldraskap och har särkullsbarn.

Förresten så tror jag inte ni tänker lika utan att han hänger på sin tanke som låter bra när du lägger fram den. Tyvärr.

Hänger på din tanke skulle det stå:).

Prova att bo särbo i den nya staden först!

Jag kan förstå att du är kär och absolut vill leva med den här mannen. Men tycker du att det är okej för dina barn att ständigt bli åsidosatta av ett annat barn? Hur tror du att det känns för dina barn när de måste följa reglerna medan ett annat barn kan skrika sig till vad som helst?