tänker lika men blir så olika
jag har träffat en man nu i ett år ungefär. han är verkligen min stora kärlek.
jag har två barn som innan, som han har tagit till sig som sina egna. och han har 2 barn sen innan, den ena är där lite då o då, (mest när jag är där, och har sagt att hon vill bo hos oss vv när jag flyttar dit) det andra barnet har han vv, ibland mer då biomamman tydligen tycker han är för jobbig.
jag ska nu försöka formulera mig rätt, då jag vill inte verka vara den där hatande bonusmamman som vill ha bort hans barn. det är det sista jag vill!!!!
jag o mina barn ska flytta till honom i sommar, och alla ser fram emot det. (bor 50 mil från varandra nu)
vi har från början varit väldigt tydliga med att det inte finns mina o dina barn. att vi ska ha samma regler för alla barnen, och vi har pratat om hur vi ska kompromissa så att våra familjeliv pusslas ihop på bästa sätt med rutiner och regler . och de reglerna har jag fortsatt med även när hemma även om vi inte är med dom, just för att det inte ska bli så jobbigt och flackande för barnen.
mina barn har väldigt tydliga rutiner när det gäller läggning. mina är 3 och 5 år. går och lägger sig kl 7.
hans son lägger sig lite när som. o var som, han får oftast somna på soffan framför en film, och det hade väl varit ok, om han hade somnat, o bara bära in honom, men han är vaken, han kan ibland (ofta) somna vid 22 tiden, ibland senare. han är 6 år. och får han inte som han vill så skriker han nått fruktansvärt, slåss, och får extrema utbrott.
han råkade en dag när han somnat i sin säng komma upp när pappan zappade på tvn, och då va den sporten som han älskar på. och han VÄGRADE somna. han skulle sitta uppe med oss. pappan fick kämpa till 00.30 med att få honom att somna om, och då fick det bli i vår säng.
när vi är där så lägger pappan honom i sonens rum, tar oftast 2 timmar, för han SKA ligga på soffan och SKA kolla på film.
oftast är vi där uppe hos dom i ca 10-12 dagar i sträck, och på slutet har vi oftast fått in en rutin som funkar, och han somnar i sin säng vid 20.30. problemet är att när vi sen åker därifrån, så håller han inte på dom reglerna och rutinerna. vi brukar prata i telefon om kvällarna, men har fått börja med att han skickar ett sms när hans son somnat. brukar ofta vara vid 22-23 tiden.
Han vill inte va "ovän" med sitt barn, och är rädd att han ska vilja vara med hos mamman.
jag tror inte alls det handlar om den rädslan, utan mer om en konflikträdsla.
en kväll när vi skulle äta, ville han sitta bredvid mig, han fick det, då var det "fel" stol, så storasyster fick byta stol, då skulle han sitta mellan mig och hans pappa, vilket var svårt då mina barn också ville sitta bredvid mig. vi "löste" det så mina barn flyttade sig. då fick han maten, då var det fel mat, han slängde sig på golvet, slog mot mig, kastade en stol, och försökte ta en gaffel och hugga 3 åringen med. 3 timmar höll detta på, och han slutade bara för att pappan lockade med att han skulle få välja film sen.
Min 3 åring kan få fruktansvärda utbrott, och de gråa håren kommen upphoppandes ibland, men jag håller fast vid det jag sagt, och att man inte kan vara med där vi andra är om man beter sig illa. ibland har jag fått lyfta bort honom 30 gånger, men till slut har han förstått vad han gjort fel. och det går bättre, även om jag ibland vill bryta ihop, medans min blivande sambo mutar sin son att sluta med något. vilket jag känner ger lite fel signaler.
när vi pratar om det så har vi samma syn och samma åsikter, men ibland känns det inte som han ser hur han gör själv.
Hur ska jag få honom att lyssna och ta till sig utan att få det att låta som att jag klankar ner på honom, eller på hans son?
när jag är med alla barnen själva, så går det jätte bra, klart han inte lyssnar alltid, men det gör verkligen inte mina barn heller =)
men får inga utbrott överhuvudtaget och vi har det super mysigt, och sonen gosar gärna upp sig i mitt knä.
min teori om det hela är att det är dels en stor protest, för att han är van att ha pappa för sig själv, och att bestämma ganska mycket själv om tid o rum, och det är ju bara dom två, och de har samma intresse och sonen "behöver" inte lära sig att tex dela med sig av saker och tid. dels tror jag det handlar om pappans svårigheter att va bestämd och ta konflikter. och en tredje sak är att hos mamman är det om än mindre regler. och han får ALLTID som han vill. och hans storasyster får alltid backa undan för hans vilja.
jag vill och tänker leva med denna mannen, han är helt fantastisk på alla sätt o vis, så jag undanber mig svar som "det kommer aldrig funka". jag vet vad jag ger mig in i, vill bara bolla tankar, råd o tips om någon har =)
har ni några tips? förlåt för långt inlägg o hoppas någon orkar läsa och svara =)