minerva123 skrev 2014-03-07 18:48:46 följande:
Åh, vad jag känner igen mig! Och det bara av att introducera ersättning för att kunna delamma och sedan successivt trappa ner på amningen utan att behöva stressa på med fast föda. Jag visste från start att jag hade en deadline för amningen (pga IVF), men ändå grät jag floder och mådde rent ut sagt skitdåligt vid blotta tanken. Skuldkänslor, oro, sorg, ja, alla känslor i en enda stor massa. Men jag kan säga att de känslorna försvann någon vecka efter att vi introducerat ersättning och två veckor senare kunde jag inte förstå varför vi inte börjat med det tidigare... Jag har pratat med många som känner exakt sådär vid amningsavslut, vissa har fortsatt amma lite längre, andra har slutat ändå. Ingen har ångrat sig i efterhand hur de än valt.
kan det vara hormonerna som gör att man känner som man gör? att man inte riktigt vågar ta steget att sluta amma helt? jag VET att jag helst av allt vill sluta amma nu. min dotter är nästan 9 månader och jag känner att vi är färdiga.
men det är såååå svårt att ta steget fullt ut och jag är så förvånad över dessa känslor! jag borde ju vara glad att hon tar flaskan!....
känns dock skönt att höra att jag inte är ensam om att känna såhär, att det tydligen är relativt vanligt!
HUR skall jag våga ta steget helt?
skall prova inatt att enbart amma 1 gång och sen imorrn natt inte amma någonting alls.
känns som att man klipper den sista navelsträngen, och att detta aldrig kommer åter.
fast när jag väl satt där inatt och amamde så kändes det inte så himla mysigt, mest jobbigt för jag är så himla trött på att amma nätterna igenom.
Så EGENTLIGEN så är det min skalle som tror att den kommer sakna amningen fast förnuftet säger något annat.
en jäkla röra i mitt huvud just nu=) fick gå en långpromenad själv igår och bara rensa tankarna.
blir så deppig på detta....
försökte med ersättning, hon drack två klunkar sen spottade, så jag vaggade i famnen tills hon somnade, tog max 10 min=)=)