V 7, känner mig som en flodhäst :(

Jag gick upp typ 8 kilo de första veckorna men sedan planade det ut och i slutet var jag 13 kilo +.
Var också trött men det är man ju. ð??? rör på dig när du blir piggare och slöa på nu när du är sjuk!

ta det bara lugnt o andas. 

Har du säkert gått upp i vikt - vet du det?  Eller är det bara svällda tarmar och allmän känsla av blä som infinner sig?

i början är det sådär. Kroppen flyttar runt på organ för att få plats med växande mage , hormoner gör att man sväller upp och känner sig som en stoppad falukorv. 

Lyssna nu på kroppen och vila ,,, det är vad du behöver i första hand . Snart avtar tröttheten och du kan snart börja bli aktiv igen. 

Jag svällde upp som fan i början, fick börja med mammakläder kring v.10. Från v.15-16 så kunde jag ha mina vanliga kläder igen och hade dom graviditeten ut. Pga illamående och spya så fick jag bara i mig skräpmat och gick totalt upp 10,7 kg. Tröttheten däremot ska du inte vara säker på att bli av med v.12.. När den kom så blev jag aldrig av med den, förutom 1-2 veckor i slutet av graviditeten, kring v.37-38.

Nej jag väger mig inte, får ångest bara av att titta på en våg, och nu oroar jag mig för kommande inskrivning då jag antar att man måste väga sig?

Så det är bara känslan, svullen och bläkänsla ja.

Tröttheten är så frustrerande :(

Tarmarna blir trögare, det är därför man blir så svullen och dann. Härda ut! Snart kommer den fina magen och du kommer att må bättre. Minns första graviditeten när jag stod och bölade på HM för att varken vanliga kläder eller mammakläder passade. Dessutom var jag arbetslös och sjukt finnig. Nu vet jag att det går över och min man är lite mer förstående Är på 6+1 idag och frågade honom om jag mådde lika ruttet sist. Det gjorde jag visst, men det blev markant bättre kring v. 12-13. (Ja, det känns som en evighet). Ökade först i vikt, sen minskade jag ett tag innan jag började öka igen. Man får bygga lite lager inför en eventuell spy-period Min var under v. 11-14. Den här gången firar jag lite de små stunder som jag mår bra och försöker äta mycket frukt och grönt för att hålla magen glad, plus dricka mycket. Det innebär att jag fiser i stämmor som en hel blåsorkester och pinkar för jämnan. Sist jag var gravid låg jag sex veckor efter en kollega. Det såg ut som om jag var den som skulle värpa först. Typ ett halvår innan. Jag gick upp 17 kg, hon sisådär 7. Alla sa att jag var vacker. Jag såg bara dubbelhakorna och det satans håret som blev helt ostyrigt. Kollar på bilder nu och tänker att jag A) Såg lika smal ut som vanligt på fotona under v. 5-16. (BMI 21) B) Var skitsnygg med min mage och hade hollywoodhår på fotona fram till förlossningen. C) Inte var lika snygg efter att ha klämt ut vår älskade lilla kolikbäbis och tappat 20 av de 17 gravidkilona. D) barnmorskan som bannade mig för de där 17 kilona kunde ta sig i röven. De behövdes uppenbarligen, med tanke på hur jag rasade i vikt efter förlossningen. De första veckorna av en graviditet är banne mig värre än att klämma ut ungen. Man är ju så jäkla tacksam efteråt! Nu vill man ju bara överleva utan att gå bananas.

Baktakt skrev 2014-03-02 22:37:12 följande:

Tarmarna blir trögare, det är därför man blir så svullen och dann. Härda ut! Snart kommer den fina magen och du kommer att må bättre. Minns första graviditeten när jag stod och bölade på HM för att varken vanliga kläder eller mammakläder passade. Dessutom var jag arbetslös och sjukt finnig. Nu vet jag att det går över och min man är lite mer förstående Är på 6+1 idag och frågade honom om jag mådde lika ruttet sist. Det gjorde jag visst, men det blev markant bättre kring v. 12-13. (Ja, det känns som en evighet). Ökade först i vikt, sen minskade jag ett tag innan jag började öka igen. Man får bygga lite lager inför en eventuell spy-period Min var under v. 11-14. Den här gången firar jag lite de små stunder som jag mår bra och försöker äta mycket frukt och grönt för att hålla magen glad, plus dricka mycket. Det innebär att jag fiser i stämmor som en hel blåsorkester och pinkar för jämnan. Sist jag var gravid låg jag sex veckor efter en kollega. Det såg ut som om jag var den som skulle värpa först. Typ ett halvår innan. Jag gick upp 17 kg, hon sisådär 7. Alla sa att jag var vacker. Jag såg bara dubbelhakorna och det satans håret som blev helt ostyrigt. Kollar på bilder nu och tänker att jag A) Såg lika smal ut som vanligt på fotona under v. 5-16. (BMI 21) B) Var skitsnygg med min mage och hade hollywoodhår på fotona fram till förlossningen. C) Inte var lika snygg efter att ha klämt ut vår älskade lilla kolikbäbis och tappat 20 av de 17 gravidkilona. D) barnmorskan som bannade mig för de där 17 kilona kunde ta sig i röven. De behövdes uppenbarligen, med tanke på hur jag rasade i vikt efter förlossningen. De första veckorna av en graviditet är banne mig värre än att klämma ut ungen. Man är ju så jäkla tacksam efteråt! Nu vill man ju bara överleva utan att gå bananas.

Guuud vilket skönt inlägg!

Känns mycket mera hoppfullt nu.

Ja det här kan nog vara det jobbigaste jag varit med om, just tröttheten och illamåendet som börjat smyga sig på under mornarna nu. Allt luktar illa! Jag jobbar på restaurang och kämpar verkligen med alla lukter där. Och så humöret! Mina stackars kollegor alltså, känns ju verkligen som en evighet till V.12 då jag kan be om ursäkt ordenligt och förklara varför jag är Ragatan med stort R varje dag.

Gasig är jag också! Fiser mycket i sömnen har min sambo snällt talat om för mig, jag som aldrig fisit i hans sällskap, och då har vi varit tillsammans i 8 år Förstår om han blir förskräckt nu.

Jag oroar mig mycket för samlivet. Då jag inte är speciellt sugen på någon form av närhet just nu. Svullen och gasig är ju inte den mest attraktiva känslan. Och så har jag ju ont i brösten vilket gör att det är se men inte röra på dom, och det är ju också lite tråkigt.

Jag kan trösta dig med att kärlekslivet lir bättre när magen blir snällare. Mer blodflöde i de nedre regionerna tenderar att hjälpa till på traven  

Mot slutet är man förvisso ofta inte så sugen. Då får man ofta inte sova och är ju inte en helt behaglig person att umgås med. Man gnäller och lir lätt arg, helt enkelt. Iaf jag. Sen beror det ju på hur förlossningen går och hur man påverkas av alla post-preggohormoner, innan man är igång i sänghalmen igen. Vissa får ju till det redan på förlossningen, men jag kan ju berätta att man hålls kvar tills man har lyckats kissa och bajsa av en anledning. Man kan bli väldigt torr och ömtålig i slemhinnorna länge efteråt också, så icke-penetrerande sex, eller bara gosande kan vara trevligast i början av den senare anledningen. Stressar man sexet, så tror jag man gör sig en otjänst. Det finns inga måsten.

Man vet ju inte heller vad man får för barn och hur man upplever föräldraskapet, men att komma hem och inse att man fått ett kolikbarn - som vi gjorde - får en inte direkt får att känna att sex ligger högt på priolistan. Fick en liten flashback nu till första månaden efter förlossningen: Råkåt, men så ont i hela underlivet att jag inte kunde sitta. Sexförbud från BM. Gah! När vi väl fösökte kom vi inte längre än till att jag fick av mig bh:n, sen sprutade det mjölk åt alla håll och jag bröt ihop, för brösten kändes inte alls som förr och jag kunde inte slappna av. Det var bara läskigt med beröring. Det löste sig, så klart, men det tog tid och vi bestämde att tills det var dags för nästa barn skulle vi ha flyttat till ett ställe med dusch, så att det kunde läcka bäst det ville när det började hetta till.

När sexet väl funkade igen insåg jag att jag både blivit mycket mer "lättstartad" och att jag var mycket känsligare = mycket roligare! (Det kanske var den föregående sexbristen, men jag inbillar mig att det blev bättre, om än inte riktigt lika frekvent). 

Kort sagt, så får man vara lite kreativ och inte lägga någon prestige i uteblivet, eller misslyckat sex. Och kanske att man ska skita i speglar under den första och sista perioden

Denna tråden gjorde min dag! Har känt mig som en stor tjock, ful och äcklig val och är bara i v 8! Mår illa konstant men är samtidigt hungrig konstant. Livrädd att gå Upp i vikt! Men efter att ha läst era inlägg sitter man här och glädjesnyfftar lite:,) Jag är inte knäpp! halleluja! De här med känslorna asså! Tack!

Ja nu har ju illamåendet kommit med besked! Det ända som hjälper är att småäta hela tiden, vilket ju är helt emot mina principer i vanliga fall! Jag känner mig aldrig hungrig eller sugen på något alls, men illamåendet talar om att jag måste äta för att inte spy. Så jäkla skum känsla!

Nej det är än så länge inte mysigt att vara gravid, och jag kallar den lilla varelsen i magen för terroristen.
Är det inte konstigt att något så fint, och så mysigt och så NORMALT, ska medföra så mycket jobbigt?
 

Jag väger mig fortfarande inte, jag känner mig otroligt stor och svullen, och har lite panik över att jag måste äta hela tiden. Och inte vad som helst heller. Nej allt är äckligt, så det är väldigt få saker som jag kan äta, och det finns absolut inget nyttigt på den menyn, förutom vatten, som jag är sugen på hela tiden.

Ja så här hemma håller vi mest bara tummarna för att det här snart ska ge med sig så att jag också får njuta av att bära på ett litet mirakel, och inte en terrorist!