• Äldre 4 Mar 01:20
    5195 visningar
    13 svar
    13
    5195

    Rätten att sörja sitt barn!?

    Vi skulle bli föräldrar för första gången och svävade på små moln av lycka. Graviditeten gick fantastiskt och en otrolig längtan och starka band började byggas i oss. Han sparkade och växte och han var hela vår värld, vårt lilla kärleksbarn. Men en dag blev allt svart när vid ett ultraljud fick veta att han hade ett allvarligt hjärtfel. HLHS, Hypoplastisk vänsterkammarsyndrom. Ett tillstånd där efterlivet skulle bli både ovist och smärtsamt för vårt barn, om han ens skulle överleva första operationen. Som föräldrar stod vi inför vårt första och största beslut och hur hjärtat än skrek och dog inombords så fanns inte valet att ge vårt barn det lidandet. Vi skulle vara tvungna att låta honom somna in. Som mamma bar jag honom inom mig i nästan två veckor med vetskapen att han skulle tas ifrån oss. Men pappa och mamma fick börja ta farväl. Vi höll hårt i varann och fick många gånger intala oss att det är var det finaste vi kunde göra för vår son. Den 5/2 2014 slutande hans lilla hjärta att slå och vi fick äntligen träffa honom. Inte som vi planerat eller önskat. Men han var vacker och han var vår lille kämpe. Han hade redan pappas tår och mammas näsa.
    Jag var i vecka 22 när jag fick föda ut honom och jag har levt med sorg och stor skuld sen dess.
    Läkare och anhöriga säger att jag borde känna mig som en ängel i stället som tog ifrån honom ett lidande.
    Den känslan infinner sig ibland men skulden och sorgen är större.

    Jag har haft svårt att känna mig rätten att sörja som en "
    vanlig" mamma gör.
    Vårt barn försvann så tidigt men han var ett helt barn för oss. Och jag fick föda ut honom.
    Jag har aldrig varit medlem på en sån här sida eller känt behov av andras ord som nu.
    Det känns lite läskigt.
    Jag har en änglamamma vän som jag kan prata med men annars har jag bara min blogg att ventilera mig på.
    Jag vet att det finns fler änglamammor som jag där ute. 
    Och jag undrar om det finns nån som just jag som kanske kan ge lite tankar om det här med att känna rätten att få sörja.
  • Svar på tråden Rätten att sörja sitt barn!?
  • Anonym (Tant)
    Äldre 4 Mar 02:27
    #1

    Jag är verkligen ledsen att ni inte fick ta hand om, och ge all er kärlek till er älskade lilla pojke. Ni hade inget annat val än att släppa taget. Finn tröst i varandra och hjälp varandra igenom sorgen.

    Kram från en gammal tant.

  • Äldre 4 Mar 05:27
    #2

    Känner lite att en del tycker jag inte har rätt att vara ledsen eftersom han inte levde utanför magen, att vi gjorde det valet. Men för oss var han ju våran lille bebis som vi väntat på och glatt oss åt. Ett litet underverk för fin för att stanna hos oss.

    Beklagar eran sorg, ta er tid att sörja, vill och behöver ni så prata med kurator el psykolog, det kan behövas hjälp av dem om ni senare vill ha ett syskon för nästa graviditet (iallafall min) var fylld av oro och tankar, men nu ligger jag gör med en underbar liten lillebror på 2 månader. Ingen vet hur ni känner förutom ni och ingen har rätt att bestämma hur ni ska känna.

    Stor kram

  • Äldre 4 Mar 05:29
    #3

    Vill du så inboxa

  • Äldre 5 Mar 22:59
    #4

    Först och främst, grattis till er lille son! Jo, ni är föräldrar, änglaföräldrar, det kan ingen ta ifrån er. All sorg är individuell, ingen kan säga att någons sorg är fel. Du bar på honom i 22 veckor, såklart att du sörjer honom något vansinnigt! Min lille pojke somnade in i magen också i v 22 (han dog dock av oklara orsaker, vi avbröt inte). Jag har aldrig sörjt så mycket i hela mitt liv. Det enda som förmodligen hade varit värre är om jag hade förlorar mina två andra killar, det hade liksom varit MER att sörja eftersom jag har haft dom hos mig i flera år. Kan tänka mig att det är det vissa människor menar när dom inte förstår hur man kan sörja ett barn som inte har levt utanför magen. För mig spelade det ingen roll, pojken i magen var ju också vårt barn och barnens lillebror. Han levde ju i 22 veckor, precis som er lille kille. Jag sörjde ju inte bara honom, utan den han skulle ha blivit, den framtid vi skulle ha haft med honom. Du får gärna inboka mig också om du känner för det. Kram!

  • Äldre 6 Mar 21:12
    #5

    Först tack fina tant för dina ord, det värmer:)
    Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Men det stör mig att jag inte vet vart dom tankarna och känslorna kommer från. Att man inte skulle vara lika berättigad till något.
    Det är inget husdjur jag förlorat. Även om även det kan vara smärtsamt me antar jag.
    Jag tror det är som du skriver Mrs P79, man sörjer så mycket mer än bara förlusten av barnet. Man sörjer allt runt omkring med, förlusten av längtan. Alla planer som stannade av. Jag kommer få ansöka om semester nu i April istället för att gå på mamma-ledighet. Känns så konstigt och den känslan har fått ta tid att ta åt sig.
    Ni skriver båda att ni har barn, jag tycker om att höra det. Det betyder att det finns en framtid för mig med. Även om jag och förmodligen mycket pga rädslan, har svårt att se så långt fram just nu. 
    Det är skönt att det finns fler som kan bekräfta mina känslor.
    tack så mycket för att ni tagit er tid att skriva några rader till mig :)

  • Äldre 30 Apr 23:55
    #6

    Jag känner såväl igen känslan du beskriver. Får man sörja, är man mamma? Sörj! Och gör det med vetskapen att vi är många som lider med dig och sänder dig kramar och styrka, Ett barn är ett barn, oavsett

  • Lindse­y Egot the only one
    Äldre 1 May 00:24
    #7

    Självklart har du rätten att sörja. När de andra har gått i dina skor kan de börja uttala sig. Vet själv hur odrabbade försöker ge hopp och försöker säga de rätta sakerna men ibland vore det bättre om de bara var tysta och bara fanns där istället för att prata om något de ändå inte förstår.

  • Lindse­y Egot the only one
    Äldre 1 May 00:31
    #8

    Jag har skickat pm till dig Nordis

  • Äldre 7 May 20:43
    #9

    Stort tack fina ni.
    För någon dag sen fick jag hemska meddelanden från en närstående till mig om att jag borde kommit över det här nu (tre månader sen min bäbis dog i förrgår ) och att det finns värre saker folk förlorat och överlevt.
    Det är mitt barn den människan pratar om!
    Just dom känslorna om att inte vara lika berättigad min sorg fick den människan mig så starkt att känna igen.
    Hur kan någon berätta för mig just hur länge just jag får och ska sörja min son, oavsett hur gammal han blev.
    Jag hoppas att hon är en av få med sånna känslor och tankar dock.
    Det hjälper att det finns fler mammor som talar öppet om sin sorg här.
    Tack ni!


  • Lindse­y Egot the only one
    Äldre 7 May 20:47
    #10
    Nordis skrev 2014-05-07 20:43:20 följande:

    Stort tack fina ni.
    För någon dag sen fick jag hemska meddelanden från en närstående till mig om att jag borde kommit över det här nu (tre månader sen min bäbis dog i förrgår ) och att det finns värre saker folk förlorat och överlevt.
    Det är mitt barn den människan pratar om!
    Just dom känslorna om att inte vara lika berättigad min sorg fick den människan mig så starkt att känna igen.
    Hur kan någon berätta för mig just hur länge just jag får och ska sörja min son, oavsett hur gammal han blev.
    Jag hoppas att hon är en av få med sånna känslor och tankar dock.
    Det hjälper att det finns fler mammor som talar öppet om sin sorg här.
    Tack ni!


    Det finns folk till allt! De borde vara glada att de aldrig förlorat ett barn och eftersom de inte har gjort det heller förstår de inte att det är en livslång sorg.
  • Loriya­na
    Äldre 7 May 20:48
    #11

    Klart du har rätt att sörja! Ni har förlorat ert efterlängtade barn.

  • Loriya­na
    Äldre 7 May 20:53
    #12

    Min bästa väninna var tvungen att avbryta sin graviditet pga av att barnet saknade skallben. Det var fyra år sedan, men jag minns fortfarande dagen då barnet föddes och jag gratulerar henne alltid på mors dag och jag tänder ett ljus åt pojken. Han kommer aldrig att glömmas bort. Min väninna kände som du, hon kände skuld och skam, men det var verkligen inget annat hon kunde göra. Jag sa till henne samma sak som jag säger till dig...dvs att hon har all rätt att sörja sitt förlorade barn.

  • Äldre 7 May 21:25
    #13

    Ja de finns folk till allt. Önskar inte någon att uppleva denna sorg, vilket man nog aldrig riktigt kan sätta sig in i om man inte upplevt det. Tyvärr är detta mitt syskon med som borde vara den som stöttar mest.
    Men som det märks är det inte vidare bra mellan oss. 

    Va fint av dig att fira henne på mors dag:) måste gjort henne glad.
    Jag önskar ibland att han hade fött dö för mig så jag hade sluppit "döda" honom.
    För eftersom det va vårt val att låta han slippa lida gör det nog också att det blir mer ett barn och mindre ett foster, eftersom om vi inte tagit vårt beslut vet ingen hur länge han hade levt.
    Därför känner jag mig som en mamma men förstår åxå att dom som inte fick träffa honom, känna han sparka eller ens varit gravida och vet hur utvecklingen för ett barn vecka för vecka går till..så kan det försåtligt nog ses "bara" som ett foster som inte borde sörjas som ett barn.
    Jag kommer ju aldrig igen bli en förstagångsföderska så barn har jag ju fått.
    Tack för att ni delar med er.
    Det hjälper och värmer!


Svar på tråden Rätten att sörja sitt barn!?