Rätten att sörja sitt barn!?

Först tack fina tant för dina ord, det värmer:)
Jag vet att jag inte är ensam om att känna så här. Men det stör mig att jag inte vet vart dom tankarna och känslorna kommer från. Att man inte skulle vara lika berättigad till något.
Det är inget husdjur jag förlorat. Även om även det kan vara smärtsamt me antar jag.
Jag tror det är som du skriver Mrs P79, man sörjer så mycket mer än bara förlusten av barnet. Man sörjer allt runt omkring med, förlusten av längtan. Alla planer som stannade av. Jag kommer få ansöka om semester nu i April istället för att gå på mamma-ledighet. Känns så konstigt och den känslan har fått ta tid att ta åt sig.
Ni skriver båda att ni har barn, jag tycker om att höra det. Det betyder att det finns en framtid för mig med. Även om jag och förmodligen mycket pga rädslan, har svårt att se så långt fram just nu. 
Det är skönt att det finns fler som kan bekräfta mina känslor.
tack så mycket för att ni tagit er tid att skriva några rader till mig :)

Stort tack fina ni.
För någon dag sen fick jag hemska meddelanden från en närstående till mig om att jag borde kommit över det här nu (tre månader sen min bäbis dog i förrgår ) och att det finns värre saker folk förlorat och överlevt.
Det är mitt barn den människan pratar om!
Just dom känslorna om att inte vara lika berättigad min sorg fick den människan mig så starkt att känna igen.
Hur kan någon berätta för mig just hur länge just jag får och ska sörja min son, oavsett hur gammal han blev.
Jag hoppas att hon är en av få med sånna känslor och tankar dock.
Det hjälper att det finns fler mammor som talar öppet om sin sorg här.
Tack ni!

Ja de finns folk till allt. Önskar inte någon att uppleva denna sorg, vilket man nog aldrig riktigt kan sätta sig in i om man inte upplevt det. Tyvärr är detta mitt syskon med som borde vara den som stöttar mest.
Men som det märks är det inte vidare bra mellan oss. 

Va fint av dig att fira henne på mors dag:) måste gjort henne glad.
Jag önskar ibland att han hade fött dö för mig så jag hade sluppit "döda" honom.
För eftersom det va vårt val att låta han slippa lida gör det nog också att det blir mer ett barn och mindre ett foster, eftersom om vi inte tagit vårt beslut vet ingen hur länge han hade levt.
Därför känner jag mig som en mamma men förstår åxå att dom som inte fick träffa honom, känna han sparka eller ens varit gravida och vet hur utvecklingen för ett barn vecka för vecka går till..så kan det försåtligt nog ses "bara" som ett foster som inte borde sörjas som ett barn.
Jag kommer ju aldrig igen bli en förstagångsföderska så barn har jag ju fått.
Tack för att ni delar med er.
Det hjälper och värmer!