"får" jag vara sur över detta?

Först, det är ok att du är sur för det här - du har rätt till dina känslor.

Sen kommer det att du är sur inte att förändra något. Men ändå, du har rätt att vara besviken. Du blev sviken som barn och det kommer du säkert ha med dig länge, du är kanske som jag, en otroligt stark men ändå väldigt sårbar människa. För många är det en konsekvens av att ha vusit upp ett ett trasigt hem, med en trasig familj.

Det är bra att du börjar berätta här, kanske kan du komma till att bli mer öppen senare i livet. Jag har alltid hållit tyst m,en har blivit bättre på att öppna mig. Det är något jag - och säkert du med - behöver för att komma vidare.

Jag fattade först i 20-års åldern vidden av familjens och släktens alkoholproblem - jag undrade varför jag inte kunde släppa in någon i mitt liv, varför jag droppade kamrater, vänner och möjliga flickvänner så fort jag fick lov att dela med mig av mig själv, släppa in någon hemma eller så... Det var en familjehemlighet eller en flodhäst i rummet som inte gav plats för något annat.

Jag har haft och har fortfarande en flodhäst i vardagsrummet, även om den är mycket mindre nu. www.bokus.com/bok/9789186082642/flodhasten-i-vardagsrummet-om-medberoende-och-om-motet-med-barnet-inom-oss/

Flodhästen tar all plats och ingen pratar om den - alltså tystnade jag.

Hur som helst efter 20-årsåldern gick jag igen om större kris och det tog säkert 10 år innan jag kommit ut på andra sidan som fungerande med vänner och kamrater.

Men, jag lyckades då skaffa mig ett mycket dåligt förhållande där jag under flera år misshandlades psykiskt, självklart föll jag tillbaks till det gamla och tystnade och drog mig undan allt och alla. Jag mådde riktigt dåligt men lyckades med hjälp här på FL och vänner jag skaffat ta mig ur det, öppna mig och bli hel.

Jag kan idag prata om det ganska öppet och det har gjort mig mindre sårbar och det har hjälpt mig att komma vidare.

Det är otroligt viktigt att du inte stänger inne allt du har varit med om så att du också sluter dig som person och inte släpper in andra i ditt liv.

Bra, bra. Ta det bit för bit.

Idag har jag inget behov av att prata om det som varit under min uppväxt - jag gick till en psykolog ganska länge efter det destruktiva förhållandet pga att jag ville ta itu med problemen jag bar på från min uppväxt då jag trodde att det var ett av skälen till att jag hamnade tillsammans med en kvinna som misshandlade mig.

Däremot har jag inga problem att prata om alkoholismen jag växte upp med. jag vet att det har satt spår i mig som jag jobbar på. Jag vet också att jag redan som tonåring hade kommit längre än min mamma som är 65+ har kommit idag, hon växte också upp med alkoholism i sin familj och det har satt djupare spår i henne. Vi har samma problem egentligen - att samtidigt vara otroligt vuxna och kapabla och ha ett barns sårbarhet och behov av skydd. 

Idag kan jag prata om åren med misshandel, men det tar emot samtidigt som det måste komma ut - och jag känner att det tar plats i mig som gör att jag döljer vem jag är tillsammans med nya människor.

Ett av problemen man kan dras med som barn till alkoholister är att man inte känner att man får ha sina känslor, att man ska förstå och så.. den här rationaliseringen är inte bra.. du har rätt till alla känslor, det förändrar inte din mamma,, men det är inte för henne du har dina känslor, Dina känslor är en sund reaktion på det du vuxit upp med. Du fick inte det stöd du skulle ha då, du var inte sedd för dina föräldrar var själva så upptagna med sina egna känslor som de inte kunde hantera.

Klart du har rätt att var sur - men fastna inte i det, prata om det du känner nu, om och om igen -  så att du kan gå vidare när du kommit dit.

Det enskilt största för mig var då jag kände att det inte var mitt fel, jag var bara ett barn som behövde älskas och jag gjorde så gott jag kunde, jag var ju bara ett barn. Min egen skuld och skam över det jag vuxit upp med och det min sambo utsatte mig för har runnit av mig. 

Förnekelse är en stark kraft, kanske det sista försvaret som finns för att inte gå under - och det har hjälpt mig mer än en gång. Tyvärr, men det var allt som fanns då och jag hade andra att ansvar för, både som tonåring och sen med egna barn.

Idag kan jag och min mamma prata om det som var, men jag har ju tjatat om det i 25 år nu, och det var först för 10 år sedan som hon förstod vad vi växte upp med som barn. Förnekelsen var väl allt hon också hade då och då den inte längre räckte tog hon till flaskan och tabletterna. Det var hennes och min hemlighet under många år , så hemlig att vi inte ens pratade med varandra om den. En blick säger mer än nog ibland.

Alla dessa hemligheter för sig själv och för andra - det är bra att lyfta på locket. Min terapi var inget prat utan vi jobbade med att lära mig möte mina känslor så att jag kunde möta mig själv, på riktigt. Förklara, rationalisera och förstå kunde jag redan själv, så det var precis motsatsen jag behövde hjälp med.

Det funkade. Det gjorde att jag bröt mig loss från det destruktiva förhållandet som ex-sambon  inte ville att jag skulle ta mig ur.

Känslor måste få finnas utan att ursäktas

Det är aldrig för sent att förstå hur det hänger ihop 

Det är inte ditt fel - och det finns hjälp på vägen.

Jag är 45+ och funderar allvarligt på att gå på ett ACA-möte, jag vet att min mamma som är 65+ skulle behöva det mer än jag behöver. Så varför vänta längre på att ta den hjälp som faktiskt finns. Både du och jag har många år kvar att göra det bästa av.

Kram

Det finns saker du kan på verka och saker du inte kan påverka. Det stora ligger i att se vad som ligger utanför din makt att påverka. För att inte tala om vad du inte ska påverka trots att du kanske kan det.

Det du känner låter lite som som en klassisk krishantering - Först förnekar man möjligheten att det kan vara sant, sen blir man arg, besviken och kanske känner sig orättfärdigt behandlad, efter det kommer en fas med förståelse och till slut acceptans över verkligheten så som den är.

Jag blir precis lika 'sur' då mitt ex gör saker som jag aldrig fick göra för henne. Då jag hämtar/lämnar vårat barn hos henne lyssnar hon på den musik jag gillar och aldrig fick lyssna på, hon 'förbjuder' mig och barnet att äta en på restaurang (maten är så salt ute, det är inte bra för X) men sen sitter de hemma o äter hamburgare kebab o pizza...

Självklart blir jag 'sur' - sen inser jag igen och igen att  det är något som är fel  och att det inte är jag, sen släpper jag det - det ligger utanför min makt att påverka. ibland skrattar jag åt det. Ibland påverkar det mitt mående och jag får leva med det. Jag får lov att vara en vanlig människa som påverkas, jag behöver inte stå över allt. Sunda reaktioner och sunda känslor.