"får" jag vara sur över detta?

Bra, bra. Ta det bit för bit.

Idag har jag inget behov av att prata om det som varit under min uppväxt - jag gick till en psykolog ganska länge efter det destruktiva förhållandet pga att jag ville ta itu med problemen jag bar på från min uppväxt då jag trodde att det var ett av skälen till att jag hamnade tillsammans med en kvinna som misshandlade mig.

Däremot har jag inga problem att prata om alkoholismen jag växte upp med. jag vet att det har satt spår i mig som jag jobbar på. Jag vet också att jag redan som tonåring hade kommit längre än min mamma som är 65+ har kommit idag, hon växte också upp med alkoholism i sin familj och det har satt djupare spår i henne. Vi har samma problem egentligen - att samtidigt vara otroligt vuxna och kapabla och ha ett barns sårbarhet och behov av skydd. 

Idag kan jag prata om åren med misshandel, men det tar emot samtidigt som det måste komma ut - och jag känner att det tar plats i mig som gör att jag döljer vem jag är tillsammans med nya människor.

Ett av problemen man kan dras med som barn till alkoholister är att man inte känner att man får ha sina känslor, att man ska förstå och så.. den här rationaliseringen är inte bra.. du har rätt till alla känslor, det förändrar inte din mamma,, men det är inte för henne du har dina känslor, Dina känslor är en sund reaktion på det du vuxit upp med. Du fick inte det stöd du skulle ha då, du var inte sedd för dina föräldrar var själva så upptagna med sina egna känslor som de inte kunde hantera.

Klart du har rätt att var sur - men fastna inte i det, prata om det du känner nu, om och om igen -  så att du kan gå vidare när du kommit dit.

Det enskilt största för mig var då jag kände att det inte var mitt fel, jag var bara ett barn som behövde älskas och jag gjorde så gott jag kunde, jag var ju bara ett barn. Min egen skuld och skam över det jag vuxit upp med och det min sambo utsatte mig för har runnit av mig. 

Det är ett bra råd men det kommer inte behövas, känner jag. Så problematiskt är det inte. Faktiskt känns det bättre redan av att jag fick skriva av mig och fick svar för bekräftar min känsla. Jag är stolt och glad att hon slutat nu.  Jag skulle nog bara behöva höra från henne att det fungerade nu pga bättre mående...eller vad som helst, så jag vet att hon inte lät bli att sluta då för att hon inte brydde sig (vilket jag absolut inte tror, för att hon på alla andra sätt är världens bästa).
Däremot skulle både hon och jag kunna gå i terapi för att bearbeta hur min far betedde sig, men det är något annat. Och vi har kommit en bra bit på väg efter vi idag kan prata om det som vuxna.

Förnekelse är en stark kraft, kanske det sista försvaret som finns för att inte gå under - och det har hjälpt mig mer än en gång. Tyvärr, men det var allt som fanns då och jag hade andra att ansvar för, både som tonåring och sen med egna barn.

Idag kan jag och min mamma prata om det som var, men jag har ju tjatat om det i 25 år nu, och det var först för 10 år sedan som hon förstod vad vi växte upp med som barn. Förnekelsen var väl allt hon också hade då och då den inte längre räckte tog hon till flaskan och tabletterna. Det var hennes och min hemlighet under många år , så hemlig att vi inte ens pratade med varandra om den. En blick säger mer än nog ibland.

Alla dessa hemligheter för sig själv och för andra - det är bra att lyfta på locket. Min terapi var inget prat utan vi jobbade med att lära mig möte mina känslor så att jag kunde möta mig själv, på riktigt. Förklara, rationalisera och förstå kunde jag redan själv, så det var precis motsatsen jag behövde hjälp med.

Det funkade. Det gjorde att jag bröt mig loss från det destruktiva förhållandet som ex-sambon  inte ville att jag skulle ta mig ur.

Känslor måste få finnas utan att ursäktas