Dränerad på energi/vet inte vad hon vill

Jag ahr en lägre tid känt som din sambo och det har visat sig att jag har depression (och ångest). MEN har jag tur så beror depressionen till stor del pga att jag hade farligt låg halt av D-vitamin i kroppen.

Jag tror din sambo bör gå och testa diig för det.

Sen mådde jag som din sambo med mina barns pappa eftersom jag inte ville lämna kärnfamiljen, men jag fick ingenting oavsett hur mycket jag gav.
Nu har din sambo fördelen att du ger när du blivit uppmärksammad på problemet, men det kan ta tid innan hon litar på att detta kommer att vara och att du inte blir som vanligt igen om ett tag.

Många får också lite smått ångest vid olika tider i livet när de ifrågasätter om livet inte har mer att erbjuda än detta? Kankse är din sambo där.

Dock, föreslå henne att uppsöka läkare och kolla D vitaminhalten, det är jättevanligt att vi här i Sverige har för låg halt av det.  

Åh det kunde vara jag som skrev ditt inlägg. Jag är precis på pricken där du är nu... Min man har talat om att han inte vet om han älskar mig han känner sig tom på känslor, känner ingen glädje jobbet vantrivs han något vansinnigt på. Han vill vi ska fortsätta som vanligt och hoppas på att det är jobbet som gör att han mår dåligt och att känslorna ska komma tillbaka.

Men jag känner mig så osäker min magkänsla säger att vi efter 26 år tillsammans snart skiljer oss... Känns så ensamt lite som att leva ett falskt liv... Mina ringar kan jag inte ha på mig känns falskt .

Hoppas det löser sig för er. Styrkekramar :)

Han kanske inte heller har tillräckligt med D-vitamin i kroppen. Det är som sagt jättevanligt

Kollade på direkten när du skrev det, men han äter vitaminer med d vitamin i. Och har gjort det ett bra tag. Så tror inte att det är det tyvärr.. Ett litet litet tag kände jag hopp...

Ok, har han kollat sköldkörteln? Samma med det nämligen. Och, de D-vitaminer jag fick kan man överdosera så jag fick stränga order att inte ta fler. Jag har ätit dem i en v och känner möjligen någon liten skillnad men inte mycket så det kan ta tid.

Jag kan förstå att lite egentid kan göra att glädjen i livet återkommer, men kan kärleken mellan oss verkligen återkomma av egentid? Jag vet inte, bara undrar...

Det kan ju vara så att om glädjen till livet återkommer så kanske kärleken till dig följer med .

Jag sitter ju i samma båt som du, min man säger att han inte ser något roligt i livet ingen glädje, han tror att lösningen är nytt jobb, flytta till lägenhet men jag tror inte det är så enkelt faktiskt, utan man bara skjuter upp det oundvikliga... Det känns som om min man begär så mkt utav mig, leva med vetskapen att han kanske inte älskar mig och uppe på det leva normalt ... Hann ni flytta till eget boende innan ni bestämde er för att fortsatta?

Ibland måste saker och ting få ta tid. Har ni kommit till rätsida med de problem ni hade från början, under det som du beskriver som stormiga månader? Vet ni vad som orsakade den stormen och har ni rett ut det, löst det? Vad det hemarbete, barnens läxor och liknande praktiska saker som ni bråkade om eller finns det andra problem i botten?

Du kanske inte kan göra så mycket mer just nu än att bida din tid.

Hur länge har det gått sedan du ändrade ditt beteende hemma? Hur länge hade du det dåliga beteendet?

Vi hann aldrig flytta till eget boende utan vi ändrade oss ett par dagar innan det datum vi bestämt.

Skulle vilja säga att vi är på god väg att få rätsidan på de grundläggande problemen som i mångt och mycket rörde praktiska saker i vardagslivet där jag var alldeles för passiv. Vi bråkade aldrig och jag uppfattade aldrig att vi hade några allvarliga problem. Det låter säkert konstigt, men det är så det är. Jag tyckte inte att jag fick några tydliga signaler om att något var fel. Visst har vi olika uppfattningar om andra saker så som hur man hanterar pengar, ser på livet, hur mycket sex man vill ha, hur social man ska vara etc. men dessa bitar känns ändå hanterbara.

Ett av problemen är dock att min sambo öppnade upp för nya bekantskaper av det motsatta könet och aktivt försökte dölja det för mig. Denna del är helt avslutad nu, men visst är det ett rejält ärr.

Det har gått ett par månader sedan allting blossade upp.

Lösningen är inte att flytta. Man tar ju med sig själv...
Jag försökte också med såna saker, byta soffa, leta ny lgh (fast vi ska flytta förvisso men nu kändes det mer akut, annars är planen om ungefär ett år) osv, men som sagt, sig själv har man alltid med sig.

Ok, ett par mån är inte så lång tid. Varför sökte hon sig iväg? Kan ni prata om era känslor?

Ibland kan praktiska problem under lång tid döva känslor, det kan ta tid att bygga upp igen.

Fy sjutton för denna känslo bergodalbana ena sekunden känns det hoppfullt och nästa inte.

Kan ni därute hjälpa mig lite, min man säger när vi pratar om hans känslor för mig att det känns mer hoppfullt nu än för en vecka sedan.. Hur då frågar jag.. Jo jag blir ju ledsen för jag vill ju leva med dig och blir jag ledsen då känner jag ju något .. Inte bara ingenting som han säger att han känner för allt annat ... Jag har precis varit ute och gått och gråtit för att inte barnen ska se att jag gråter.

De råd jag har fått av min läkare i min depp är att gå minst 30 min varje dag. Inte snabbt för att träna utan bara gå för gåendets skull. Skicka ut din karl på promenad Och så iväg till läkare för sköldkörteltest samt test för D vitamin på samma gång för säkerhets skull. Han kan då också får göra ett test för depression.

Det blir ljusare nu också så man blir gladare av det.

Jag tror även du behöver någon att tala med i detta och kanske behöver ni som par prata med något proffs framöver. Fråga honom om det finns något han verkligen känner för att göra och se om ni kan lösa det. Fundera också på vad du kan göra för att må bättre i det hela. (Promenera du med )

Jag går väldigt mkt, musik i öronen,stänga ute världen och bena bara går. Min man tränar spinning nästan varje dag, så någon promenad oxå det orkar han inte.

Idag känner jag som att vi lika gärna ska flytta ifrån varandra, för som det är nu så gör vi varandra mer ledsna än något annat. :( . Jag har frågat om han och jag inte ska gå och prata med någon, men nej det vill han inte. Helst inte nämna det något vidare och typ bara fortsätta som vanligt... Jag känner lite som att om vi flyttar ifrån varandra så måste han ta tag i sitt liv och antingen blir det vi igen eller inte... Det är inte alls det jag vill egentligen men jag mår redan så pass dåligt så om jag tar allt på en gång så lättar det ju någon gång kanske.. Annars är ju nästa alternativ att vi går här och mår skit och hoppas på att känslorna ska komma tillbaka för min man och gör dom inte det så har vi skjutit fram allt bara... Men jag tror inte det alternativet fungerar för mig... :(

Fast man ska som sagt gå UTE inte för träning utan för att få ljus, luft och helst sol Spinning är inte ett fullgott alternativ. Jag försökte också med att jag har ju köpt gymkort, då rör jag ju på mig, men nej, läkaren propsade på 30 min promenad varje dag.

TS, du svarar inte på frågan. Hur länge har du betett dig schysst mot din tjej? Hur länge innan dess höll du på med att missköta hushållet och barnen samt jobbade för mycket?

Jag har alltid betett mig schysst mot min sambo. Jag var dock inte delaktig i hushållet i den utsträckning som jag borde under c:a 9-12 månader.

Hur går det för er?

Ok, bete dig schysst i ett år då, och återkom i början av 2015, så har hon säkert fått sin energi tillbaka!