Hej! Jag skulle behöva hjälp med hur man berättar/förklarar för en treåring att en högt älskad familjemedlem har gått bort. Hur man får de att förstå att de inte längre kan träffa denna. Bara tanken på barnets sorg får mitt hjärta att brista (ännu mer...) men det går ju inte att undvika ämnet heller. Dessutom blir det begravning snart så då kan det ju vara bra att kunna berätta vad som händer...
Man ska aldrig ljuga el linda in ämnet. Säg som det är och visa även att du är ledsen.
Självklart. Men en treåring som aldrig har förlorat någon vet ju inte vad det innebär, och jag vill förklara på ett så bra sätt som möjligt.
Jag satte mig ner med våra barn och sa bara som det var. Våran 4-åring förstod ändå inte riktigt innebörden i det, hon frågar ännu om inte pappa kan komma hem så då får jag förklara igen.
Först så vill jag beklaga er förlust.
Barn hanterar ofta sorg på ett bättre sätt än vuxna.
Beroende på vilket sätt personen gick bort får man säga på olika sätt. Om personen var gammal kan man tala om att kroppen bara orkar leva en viss tid och nu hade den personen inte mer tid utan har dött (säg INTE somnat in, för många barn får då panik när de ska sova) och att det innebär att man aldrig mer kan träffa denne men att man kan tänka på personen så ofta man vill och prata om denne.
En olycka, ja då får man ju säga det att personen skadat sig så illa att denne inte kunde leva mer.
Sjukdom, ja de flesta treåringar vet vad sjukdom är så man kan säga att xx fick en sjukdom som var så svår att kroppen inte orkade med den. Då får man dock vara mycket noga med att lyssna på barnet om det får rädsla för alla sjukdomar och förklara att förkylning osv inte är någon fara utan att detta var en mycket värre sjukdom.
Sorg2 beskrev det väldigt bra.
Är det bäst att säga "död" och bara det, eller ska man lägga till saker som ängel, personen har det bra i himlen nu osv osv? Jag har tack och lov varit 100% skonad från detta hittills så jag har noll erfarenhet. Vi beslöt i alla fall att vänta tills vi kan prata med barnet utan att bryta ihop alldeles, och så man kan fundera innan så det låter så bra som möjligt istället för en ogenomtänkt "bomb".
Beklagar er förlust också!
Jag har tre barn. Alla har varit med på begravningar sedan de var små (ca 3 år). Att dö är en del av livet och barn tar döden oftast mycket lättare än vuxna. Var inte rädd för att ditt barn ska bli otröstligt ledsen! Det som KAN göra barnet ledsen är om DU överför DIN sorg, ångest och rädsla. Om det nu inte är barnets mamma eller pappa som har dött. Då skulle jag koppla in barnpsykolog/experter direkt för att få råd och hjälp.
Mitt tips är att låna böcker om döden (Herr Muffin har jag för mig att vi läste när barnens morfar dog nyligen). Låt barnet rita teckning till den som har dött och vara med på begravningen om det passar, så ser de kedjan. Prata om vad som händer efter döden utefter vad DU tror (tror du på Gud, himlen, återfödelse etc) så förmedla det. Jag tror på Gud och säger till barnen att alla som dött kommer till himlen och träffar de andra döda där. Mycket smidigt 
I himlen har vi djur också, och de blir extra glada när de får sällskap.
Jag brukar gråta öppet när någon har dött (såklart) och säger till barnen att mamma är ledsen för att mormor är död. Då ser de att det är okej att gråta och att man inte dör bara för att någon annan dör dvs man blir ledsen, men man går inte under. Död är trist, men inget onaturligt.