Mina äldsta pojkar är 6 respektive snart 5 år. När de är ute och leker på gården, lekplats eller liknande så accepterar jag inte att de utesluter någon på det viset. Med tanke på hur små barnen i fråga är så hade jag gått in i situationen om jag varit någpn av flickornas mamma. Alla resonerar säkert inte så men det gör jag.
Jag säger även till andra barn/går in i situationer där barn beter sig illa mot varandra. För mig är det en självklarhet och inget som innebär att man alltid "fixar" allt för barnet i relation till andra. Jag har tre barn i åldern 0-6 år och det finns GOTT om tillfällen att känna och hantera situationer i relation till andra utan att mamma, pappa eller någon annan vuxen är närvarande.
Barnen i fråga var 3 år om jag förstått det hela rätt. Skulle aldrig komma på tanken att kalla något barn elakt och att vissa barn är det. Så små barn är fortfarande på många sätt impulsstyrda och empatin har rätt långt kvar vad gäller utveckling och de testar. Jag hade sagt till mina egna barn om de betedde sig så eller illa gentemot någon annan i min närvaro - självklart. Att flickorna nu inte hade föräldrar som vägleder och hjälper sina barn till en vettig värdegrund (de var ju närvarande).....ja, det är ju synd om flickorna och då är det ju bra att andra vuxna går in - förskollärare, lärare, andra föräldrar etc.
Att själv gå in gör också att mina visar på exempel hur man kan göra när någon agerar taskigt mot någon annan. Min äldsta är 6 år och säger ofta ifrån även när inte han är direkt inblandad. "Nej, sådär för du inte säga till X. Han blev ledsen!" Det tycker jag är en styrka.