Jag håller på att förstöra ännu ett förhållande pga mitt humör

Mitt tips till dig är att gå till en psykolog för att reda ut ditt inre....så kanske du blir lugnare?

Ush skulle inte vilja leva med dig.

Du måste öppna dig för din kille!! Vad som än är orsaken till din ilska, så berätta för honom om anledningen.

Du skrev att du vet anledningen, men vet din kille? Har du något slags trauma bakom dig som spökar idag, och som orsakar din ilska?

Nu är det ju så att ens grundläggande temperament är medfött. Vissa är mer emotionella, aggressiva och mer impulsiva än andra och det är inget fel i det. Temperamentet är också socialt inlärt, och i din omgivning verkar det ha varit vanligt med känsloyttringar, och gärna av negativ art som jag har förstått det. Hur är det med positiva känslor, har du lika nära till dessa? 

Ditt temperament har ställt till problem i dina förhållanden, men nu känner du att du vill lugna ned dig. Det är så att ditt temperament är en grundläggande del av din personlighet, och du kan inte ändra detta väldigt mycket. Däremot kan du lära dig att hantera ditt beteende så klart. Försök att se ett mönster - vad är det som gör dig irriterad, och varför? 

Är det så att du behöver mer bekräftelse än vad du får, och därför använder ett negativt beteende för att försöka få detta? Du kanske måste lära dig att bekräfta dig själv?

Eller behöver du mer eget utrymme? I så fall måste du avsätta tid till detta. 

Kommunicera med din partner. Förklara din bakgrund och att du upplever att du blir irriterad fastän du egentligen inte vill. Kan ni finna lösningar tillsammans? Det kan också bli lättare för honom att acceptera ett mer hetsigt beteende när han förstår att du är uppväxt så och att det inte är riktat mot honom personligen. 

Låter som en släng av borderline.

Jag är och har varit precis som dig TS!l.iknande bakgrund också jättejobbigt är det för alla inblandade såklart. Jag gick på KBT och det hjälpte jättemkt. Hon fick mig att inse tex att han har all rätt att säga o tycka någon annan är snygg. Klarade inte att höra sådant förr Sen åldern har hjälpt mig jag är 34 år nu och man bli säkrare. Men jag måste jobba på detta varje dag och jag är också rädd jag ska mista en fin kille jag nyligen har träffat.

Du är inte ensam!

Tycker du om dig själv? Det verkar inte riktigt så.
Alla har vi egenskaper vi skulle vilja tona ner hos oss själva - men får också ibland inse att det inte går.
Då får man försöka acceptera det.

Det som är fint i ditt T.S. är, att du verkar ha insikten att detta som är ditt problem, ditt hetsiga temperament, är ditt problem, men den drabbar en människa som du älskar.

Självklart skulle du ha glädje av att kunna behärska dig, men först måste du hitta ner till ditt absolut innersta: var inne hos mig börjar det, egentligen. Där är du inte riktigt än.

I en relation bör man kunna tolerera varandras  säregenheter, men det finns alltid en gräns. Gränsen är när den andras säregenheter sårar. Detta vet du.

En del i ditt ilskna beteende är säkert inlärt, så har ni umgåtts i din familj. Hos er var det normalt. Men din vrede har djupare orsaker än så. Det är dem du skall hitta. Det andra som du måste hitta är självkontrollen. Det är en livslång läxa.

Några ord om detta med temperament: förvisso är det medfött. reda små bebisar är olika. Men medan vi växer upp, måste man lära sig att kontrollera sitt beteende. Temperament och beteende är inte riktigt synonyma.

Är man van vid mycket gräl och bråk under uppväxten, tenderar man att ärva det beteendet. Man kan också bli "överkänslig" av andra skäl, t ex trauman och osäkerhet. Det är vanligt att personer som beter sig som du har dålig självkänsla. Att ha temperament behöver inte vara något problem I SIG, men att brusa upp över småsaker blir nästan alltid problematiskt i relationer, då få vill leva med en sådan.

Vad du behöver är en klippa till kille, en stabil person som kan hantera att du är sån här (långt ifrån alla gör det), SAMTIDIGT som du får hjälp med att ändra ditt beteende! Minska utbrotten och reaktionerna mm. Du kan kanske inte förändra dig själv helt, men du kan förändra mycket. Vissa människor har dock svårt för humörstyrda människor öht, orkar inte lägga energi på "draman". Om din kille också gör det, tror jag att ni får svårt att fungera tillsammans. Men andra har som sagt inget emot lite temperament, en del gillar det t om, så länge det inte går för långt. Tycker att lugna människor är "tråkiga". Jag håller inte med, jag föredrar lunga människor (så länge de fortfarande är intressanta och aktiva) men alla är olika som sagt.

Ett sätt att bygga upp självförtroendet är att sätta upp små mål för en själv. Det ska inte vara jättelätta saker som du gör i alla fall, men inte heller svåra och långsiktiga mål. När du uppfyller detta mål är det viktigt att du tar dig tid att reflektera över detta, berömma dig själv och tänka över vad som fick dig att nå ditt mål. 

Ett annat tips är faktiskt att rent allmänt fundera på vad du är för en person. Försök att sätta adjektiv på dig själv, ju fler desto bättre. Att en del adjektiv kommer vara negativa gör ingenting, fundera i stället på när dessa negativa egenskaper kan vara en styrka - nästan alla egenskaper är bra att ha någon gång! Fundera också på vilka egenskaper du vill ha eller vilka egenskaper du vill förstärka. Vill du till exempel bli mer hjälpsam mot främlingar, eller mer romantisk gentemot din partner? Att du är lite "hetsig" kan kanske vara en styrka ifall du till exempel skulle observera en orättvisa - kan du använda ditt humör för att våga säga ifrån? 

Våga utmana dig själv, du kommer växa som person!

Hej!
Nu var det ett tag sen du startade tråden men kände igen mig så väl i din beskrivning att det skulle kunna varit jag som skrivit vartenda ord av den, så jag var tvungen att skriva. Har precis samma problem som du, brusar upp för skitsaker och har svårt att kontrollera ilskan, känner mig sårad lätt, har svårt att ta någon som helst kritik, och jag har precis som du en kille som är en oerhört snäll och mjuk person med världens tålamod som har fått stå ut med mycket. Nu har bägaren runnit över här med och jag är verkligen orolig att han ska inse att han kan få någon mycket bättre/stabilare. Hur har det gått för dig sen du skrev? Hade varit intressant och skönt att prata med någon som vet precis hur det är..