Anonym (Det ska böjas i tid) skrev 2024-11-12 20:14:07 följande:
Min vän är diplomat. Hen är född i ett annat EU-land och fick så klart det språket plus svenska från grunden då.
Från 7 år blev hen skickad ut i världen varje sommarlov för att gå i språkskola- först engelska, sedan tyska, sedan franska, som avslutades med ett utbytesår i franska Kanada under gymnasiet.
Bytte sedan till universitet i hemlandet och skaffade Pol.Mag. -examen samt läste avancerad tyska vid världskänt tyskt universitet.
Efter det kan man söka till UD utan att skämmas och trots att man inte har föräldrar som är diplomater.
Det här är en bra poäng. Man behöver kunna ett världsspråk på bra nivå för att ha en chans. Man blir utvald som kandidat på basis av sitt andra språk utöver engelska. Det gäller både till UD, andra svenska myndigheter och internationella arbetsgivare.
Om det språk man kan är antingen franska eller spanska är kravnivån extra hög. Båda dessa språk är vanliga att kunna och därför inte lika attraktiva. Om man kan något av de andra språken är det alltså något som ger fördel och man behöver inte vara fullt så perfekt. Man behöver fortfarande vara bra men inte på samma nivå. Detta har också samband med att ambassader i spansk- och fransktalande länder jobbar på de språken. Man förväntas alltså kunna jobba på språken helt och hållet. I andra länder används språken främst för att läsa lokala nyheter, vid externa möten och i vardagslivet. Du förväntas inte göra allt i jobbet på det andra språket. På fikarasten, interna möten och i det man skriver i jobbet går det att använda engelska.
Att man kan olika språk utöver världsspråken är bra men har normalt ingen avgörande betydelse. Vissa större språk såsom polska, japanska, swahili, farsi eller portugisiska är värdefulla att kunna men själva antagningen sker på basis av ett av världsspråken. Dessa språk är alltså en krydda snarare än ett krav.
Om de språk man behärskar har samband med att man kommer ifrån, eller har koppling till, ett visst land kan det potentiellt vara ett problem. Man kan inte vara diplomat i ett land där man är medborgare. Det kan också finnas säkerhetsproblem om landet man har koppling till har en antivästlig regim. Det behöver inte vara ett generellt problem men kan vara ett hinder för att tjänstgöra på vissa platser. Det kan alltså finnas skillnad mellan att vara svensk som lärt sig ett visst språk och att ha språket som modersmål. Trots att modersmålstalaren så klart är bättre på språket så kan det bli så att det är svensken som blir utvald som kandidat. Det är mer ovanligt att kunna språket som svensk och svensken har inte några familjekopplingar till landet som kan visa sig problematiska.
Både UD och övriga internationella arbetsgivare vill anställa generalister. Man ska främst ha en bred kunskap som är användbar i olika geografiska kontexter. Det går alltså som regel inte att söka specifikt bara till ett visst land eller region. Skulle man bli antagen kommer man i de flesta fall förväntas rotera mellan olika miljöer, både i och utanför ?favoritregionen?.