Kommer känslorna växa fram för styvbarnen?

Nej, känslorna kommer förmodligen inte växa fram, däremot kan en viss acceptans växa fram, att de är okej att inte älska dom utan mer se dom som kompisar/sambons barn. Att kunna leva tsm på ett respektfullt och familjärt sätt. Men nej, du kommer aldrig se dom/älska dom som dina egna barn och har du inga känslor nu kommer du aldrig lära dig å älska dom heller. Men tsm med din sambo kan du lära dig att trivas med dom.

Genom att ta bort kraven att du ska älska dom som dina egna eller gillar dessa barn väldigt mycket, så är jag ganska säker på att du och barnen kommer hitta er relation.

Känslor har du för dom, det är jag ganska säker på, men du vet ännu inte vilka känslor du har.

Din irritation bygger nog mycket på dina egna (och omgivningens) krav på hur det "ska vara".

ta det lugnt, hitta något som ni har gemensamt, använd detta som en plattform, så kommer ni säkert ha en bra och nära relation om några år. Det tar tid och det får ta den tiden som behövs.

Bra tips! Jag tror också att det är så att du kan komma långt med att ta bort kraven (uttalade eller outtalade) på att du ska älska dem som dina egna och istället försöka hitta just den relation som du och barnen vill ha till varandra.

Det ÄR komplicerat att flytta ihop med någon annans barn. Ibland går det enkelt förstås men ofta behöver man jobba på det och justera roller och beteenden innan man blir en "hel" familj.

skulle vilja påstå att känslorna faktiskt har vuxit fram!
irritation, otacksamhet samt att det inte är kul är just känslor

gissar på att du fått ta för stort ansvar för dem
backa och låt din sambo vara förälder fullt ut och se om det känns bättre

Jag är nog allt inom bio bonus förälder världen.

Jag har 4 egna barn. Två av dessa har bonusföräldrar,två med min nuvarande man o en bonus.

Jag är alltså biomamma till barn med bonusmamma bio till heltids barn samt bonusmamma.

Jag älskar inte min bonus. Jag har heller inga krav på att min man skall älska mina två från innan eller att deras bonusmamma skall älska mina barn. Det vore befängt att vänta sig det.

Vi är en familj som trivs ihop och fungerar,mår och har det bra. Släpp alla krav på att älska. Man kan ha det bra ändå. När du släppt kraven på att älska först då kan du lära dig at tycka om.

Nu skriver väl inte ts något om att hennes målsättning är att älska barnen? Utan hon skriver att hon saknar känslor för dem helt enkelt.  Det är väl en stor skillnad? Har hon inte fått några känslor för dem under de här tre åren hon känt dem, så är nog utsikterna för att hon med tiden ska få det minimala, tyvärr.

nej hon skriver inte att hennes målsättning är att älska dem
vem säger det?
däremot har hon en massa känslor kring dem
hon skriver tex: 
 "jag börjar nästan irritera mig på de. Det är inte kul att rå om de längre utan mest jobbigt och det känns ouppskattat både från de och sambon. Har någon erfarenhet av liknande situation? Kan mina känslor växa sig starkare för de eller hade jag för höga förväntningar därav besvikelse nu?"

det jag strukit under skulle jag vilja kalla känslor

Nej, hon har inte skrivit nåt om att älska dem, det var nån annan här som nämnde om att släppa kravet att älska sina bonusbarn. Ts problem är ju att hon efter tre år fortfarande inte har några känslor för sina bonusbarn, och det har jag tolkat som att hon inte hyser några varmare  känslor för dem. Men det kanske jag tolkar helt fel?  Hon skriver dock att det inte är några besvärliga barn.

okej, jag såg nu att en ovan skrev det
men
ts skriver inte själv någonstans om "varmare känslor" utan enbart om känslor
men håller du inte med om att det är många olika känslor i omlopp?

När jag läser det du skriver slutatsnusa så tänker jag att det du strukit under absolut kan kallas för känslor. Jag skulle tolka det som känslor av att tas för given, att vara utnyttjad och att ge mer än man får tillbaka. Om det stämmer att TS har såna känslor så tror jag rätta "medicinen" kan vara att TS backar, tar mindre ansvar för barnen och mindre del i jobbet med barnen, och istället satsar mer på att bygga relationen med barnen genom att göra roliga saker, ha kul med dem.

De gånger jag känner negativa känslor för mina bonusbarn så handlar det nästan alltid om att jag har givit mer än vad jag egentligen har velat. Mer tid eller mer pengar eller mer jobb. Anpassat mig mer efter deras önskningar än vad jag egentligen borde ha gjort för att må bra. Vuxnas BEHOV får faktiskt gå före barns ÖNSKNINGAR även om barnen är bonusar.