När man förväntade sig något annat av familjelivet.....

Vet inte hur jag ska börja känns som om det är tusen lösa bitar så ska försöka sammanfatta allt i ett...

Jag och min partner har aldrig haft det 100%... Vi gifte oss och strax efter föddes vår första barn, när denna barn kom då blev det en stor förändring hos min partner, negativ förändring inför mina ögon väldig positiv inför hans. Innan va han en väldig lugn passiv kärleksfull mysig kille. Fick pusha på ganska mycket för han var väldig ung i sinne (20 år) Efter vår först födda så blev det en enorm stress för båda sidorna då barnet var och fortf idag väldig krävande och envis. Där exploderade min partner och sa massa massa saker han inte hade sagt eller vågat säga ifrån förr. Handlade om allt möjligt. Han hade höllt inne i sig väldig mycket saker. Då kom hans förändring då han började säga emot, han började bli väldig arg av sig, kunde bli turig för små små saker, vågade stå för det han sa... Tänkte att det kanske va en mognadsprocess då han var 23 då. Strax efter vår första barn kom vår andra barn, oplanerad... mer stress och vi hade inte hunnit acepeterat varann än och jag kunde inte vänja mig till hans nya jag. Vi har tagit uppehåll från varann flera gånger... sist vi tog ett uppehåll åkte jag iväg med barnen i en månad. Jag sa till min partner att om han har bestämt sig för att flytta ut helt då vill jag inte se en strumpa av han hemma när jag kommer tillbaka. Men alla hans saker var kvar och han med och han hade reflekterat att han vill stanna med oss. I början av varje uppehåll så känns det bra, lite nytt t.o.m men sen är vi tillbaka i ruta ett. 2 månader efter resan upptäckte vi en tredje graviditet, väääldigt oplanerad. Jag ville inte behålla barnet för det va inte bra mellan oss, det har det aldrig varit så en tredje skulle inte göra saken bättre, men han va absolut inte överens och han är helt emot abort så vi pratade att det skulle vara kämpigt osv men att vi skulle klara av det här tillsammans. 3 barnet kom och nu 8 månader efter är vi som sämst. Det är mycket stress, dagarna rullar på ser nästan likadana ut, han blir så lätt irriterad på barnen, då blir jag irriterad på honom och då blir han irriterad på mig.. det går runt... Jag tror och är nästan bombsäker att han har kört in i väggen... ingen va redo till allt det här och ingen är redo att bli förälder och ingen i världen vet hur ens barn kommer bli. Men tror att vi mödrar har lättare och har det typ naturligt att kämpa hur det än blir. Men vad tror ni??? Inners inne vet vi att vi borde göra slut helt, inte ta uppehåll och komma tillbaka bara för att man saknar familjelivet. Jag tycker mycket av sakerna är mitt fel också. Hans mamma sa till mig i början att han var för ung och att vi inte borde gifta oss alls... jag är två år äldre bara men alltid varit väldig hemmatjej lugn och trivs hemma helt enkelt. Men man va ju så kär då... Just nu känns det så kall, vi är så utmattade båda två på kvällarna att vi inte ens orkar vara med varann, vi har ingen sex, vi tycker inte om varann, vi är väldigt olika, han har andra mål han drömmer mycket och jag är mer realistisk och tar en dag i taget och för min del har jag redan nått mitt mål, det va att ha en familj. Jag behöver inte mer... Han har all egentid han vill, men han säger att det känns bra ute men så fort han vet att han måste tillbaks hit så börja det kännas för jävligt igen. Jag har ägnat 200% åt barnen och hemmet och har knappt egentid då jag inte känner behov av det och för jag gillar inte hans sett att vara mot barnen. Han blir ju arg för ingenting och jag ger barnen mer frihet. Ja som ni ser t.o.m uppfostran tycker vi olika. Och pusha gör jag än och det handlar om små saker, typ påminelser kan man säga men han tycker inte om det typ kom ihåg det här, glöm inte skicka akassa papper, glöm inte mötet, kasta soporna när du ska ut och väldigt ofta glömmer han men han säger det beror på stressen men jag tror han helt enkelt är så som person för det har varit så från första början. Jag erkänner att jag har glömt bort mycket mig och oss (relationen mellan mig och han) men ibland tänker jag att det inte bara beror på det att om vi inte skulle haft barn skulle vi nog gjort slut för länge sen. Både för han och mig är familjelivet väldigt viktig, att barnen ska vara tillsammans med båda föräldrarna samtidigt osv. Ingen vill ta steget och förstöra det här men samtidigt är vi inne i det här för 10 gången typ på våra 6 år. Sen ser jag honom inte alls mogen än och han va absolut inte redo att bli förälder. Om han blir irriterad för barnen tar sönder en av hans saker eller att dom stökar ner så mycket eller att dom kastar ett glas vatten på golvet (Jga blir också trött på sånt men det ingår ju i småbarnslivet) då förstår inte jag hur han ska klara av större problem när barnen blir större, kan hända allt möjligt. 

Ville bara skriva av mig men om ni har råd snälla skriv... men som sagt innerst innerst vet vi ju säker alla vad vi egentligen ska göra men det va ju inte det som var tänkt från början. Just  nu är det kall mellan oss vi är som två vänner som bara bor tillsammans och hjälps åt med barnen, t.o.m värre än vänner för att bo med en riktig vän skulle ju vara hur kul som helst. Blir så ledsen bara av tanken av att dela barnen :(