Känslor för en annan, går det någonsin över??

Jag har också varit där, men när jag kände att jag kom till en punkt där jag var tvungen att välja så valde jag min sambo. Idag är vi gifta och den andra killen har jag lagt bakom mig för länge sedan. Det är inte grönare på andra sidan, även om man kan tro det till en början. Fundera på vad som gör att du dras till den andre. Finns det något du saknar hos din man eller på hemmaplan som du får av den andre? I mitt fall var det bekräftelse. Jag fick mer bekräftelse av den andre killen än av min sambo och just i den fasen av livet så var jag mottaglig för den bekräftelse som den andre killen gav mig. Jag trodde att jag skulle få det bättre med den andre killen men ju mer vi umgicks (han var vän till både mig och min man) så upptäckte jag sidor hos den andre killen som jag inte gillade och jag förstod till slut att min sambo var den enda rätta. För mig fattades en viktig sak som gjorde att jag stannade hos min sambo. Jag älskade min sambo och gör det fortfarande. Jag fick aldrig samma känslor för den andre killen.

Akta dig för alla "goda" råd här på FL bara! Så många elaka som tror sig veta allt och som älskar att döma. Sök styrka hos någon som känner dig.
För egen del så älskar jag faktiskt fler än min sambo ( god forbidd!!) accepterat det o slutat straffa mig själv för de känslorna, men jag väljer ett liv med min sambo o barnen dag för dag. Vad som händer sen vet ingen men det lär visa sig. Lycka till! Kram

Jag är gift, kanske inte jättelyckligt men inte heller direkt olyckligt, och har en väldigt bra livssituation som jag trivs i med hus, bra ekonomi, många gemensamma vänner osv. För tre år sen fick jag känslor för en annan man, väldigt stark förälskelse. Också en person jag träffar genom jobbet några gånger i veckan. Han har fru och barn. Vi klickade direkt och blev snabbt vänner. Jag tänkte att förälskelsen säkert skulle lägga sig så småningom vartefter jag lär känna honom och han blir "en vanlig människa". Tre år senare har det fortfarande inte gått över. Eller, förälskelsen har blivit till en varm och djup kärlek, på samma sätt som det blir efter nåt år i ett förhållande. Den sortens känslor är lite lättare att hantera och leva med, jämfört med en intensiv förälskelse som gör att man inte kan tänka på annat.

Jag berättade för honom om mina känslor efter ett år, inte för att försöka förföra honom (vilket jag också förtydligade) utan för att jag ville vara ärlig mot honom så han själv kunde avgöra om han fortfarande ville vara vän ändå. Lite hade jag kanske hoppats att han skulle ta ansvaret som jag inte kunde, och säga att vi borde sluta höras av ett tag. Men så blev det inte - han sa aldrig nåt om han kände nåt tillbaka eller inte, men han ville absolut fortsätta vara vänner och sen blev vi ännu närmare vänner. Vi ses i jobbet några gånger och umgås även privat, lunchar eller fikar ihop och han hör av sig ofta via mail, sms eller telefon, det blir alltid minst en timmes samtal när han ringer. När vi ska skiljas åt dröjer vi oss ändå kvar och ingen verkar vilja gå. Vi pratar om allt och han är en fantastisk vän som verkligen bryr sig.

Vi har aldrig rört vid varandra förutom kramar och så lär det förbli. En del av mig kan inte sluta undra om mina känslor ändå är besvarade. En annan del tror att han älskar bekräftelsen han får av mig och att han är för snäll för att såra mig. Men saken är att jag har insett att anledningen till att jag inte kommer över honom är för att jag inte vill. Han kompletterar mitt liv med det min man saknar. Utan honom skulle jag förmodligen känna mig mycket mer olycklig i mitt äktenskap. Detta är kanske otrohet på nån nivå, men samtidigt är vi ju bara vänner.

Hej jag var med om samma sak, dock jobbad inte jag och killen ihop! Jag bestämde mig tillslut för att berätta för min sambo att jag kände något för den andra ( den andra hade känslor för mig ) jag älskar min sambo och ville leva med han! Jag bröt helt med andra, slutade prata helt, undvek ställen där jag visste att han brukade hänga på.

Det gick över helt enkelt. Än idag kan den där killen höra av sig och säga att han saknar mig fast han idag har tjej men jag bara ignorerar honom. Känner absolut ingenting.

Jag tror det går över. Jag är där nu. Kollega såklart. Det är den där känslan, man håller ögon öppna, man hoppas man ska jobba samtidigt som honom, att man ska ha rast samtidigt att bara få sitta bredvid honom och man känner gensvar från honom vilket som ger en bekräftelse. Jag vet att denna killen är intresserad av mig. Vi klickar, i fikarummet pratar andra kollegor om sånt som kollegor pratar om, vi ramlar in på ämnen som får det att låta som att vi är på dejt. Vi är så där lite förälskade liksom. Skulle vi ses oftare skulle det bli djupare.

Tänker på att kyssa honom... Men inte mer... Och skulle absolut inte vilja ha honom närmre mig. Tänker på honom när jag är på jobbet när jag är hemma tänker jag på min särbo. Min särbo som jag älskar, är kär i, förälskad i, han gör mig knäsvag och jag vill leva mitt liv med honom. Skulle aldrig göra något med denna andra killen och jag vet att det kommer gå över. 

Jag vet också att jag i framtiden kommer falla ännu djupare för andra killar. 

Man är en sån som behöver känna känslan av förälskelse tror jag. Så jag tror inte det har något med den andra mannen att göra. Jag tror det är förälskelsen. Hade det inte varit han så hade det varit någon annan.

Det är bekräftelsen av att veta att man fortfarande är attraktiv. Att andra vill ha en. m.m

Du behöver inte känna dig dum tycker jag. Du har redan valt din man och du har hanterat detta på ett bra sätt. Tror detta är en grej många inte pratar om för det antas att ett äktenskap skulle va dåligt om man inte bara har ögon för varandra hela livet. Så länge man inte låter det gå ut över sin parter. Alla relationer har upps and downs. 

Du vet vad du vill... Håll ut... Det kommer gå över...

Gå på dejt med din partner och gör lite sånt där man gör i början :)

Tror inte det kommer gå över. Det är väl naturligt att bli attraherad av andra när man varit med sin partner en längre tid?

Jag var i samma sits som dig, vet inte om det var känslor eller bara att jag var sexuellt intresserad av annat än min partner. Men det höll i ungefär någon månad innan jag till slut hoppade i sängs med honom några gånger och sedan dess har det lagt sig. Tror att jag bara behövde lite sex med ngn annan. Tänker inte längre alls på den andra utan är förlovad nu med min kille.

Säkert är det olika från person till person men för egen del nej, det går aldrig över. Utöver min partner som jag älskar har jag känslor för en annan kvinna sedan 10 år tillbaka och en annan vän som jag inte längre umgås med.

Den ena var "the one" och det betyder nått från en cyniker som mig. Vi gick i samma klass i gymnasiet och jag var tokkär. Har aldrig kommit över det och kommer troligen inte att göra. Ett tag kändes det som om känslorna dött efter lång tid (några år) ifrån varann men träffade henne av en slump för ca en månad sedan och fick med en gång tunghäfta och kände hur jag rodnade... JAG!? RODNADE!? Det har aldrig hänt sedan tonåren och var nått jag avfärdade som nått som hör hormonsvängningar till.

Min vän är en underbar tjej som är öppen och nyfiken på allt och alla. Hon är lite naiv och något av en sökare som försöker hitta sig själv. Passionerad, vacker liten varelse men stark som attan. Påminner lite om en hjort när hon springer. Mest av allt tycker jag om henne för att vi delade allt, vad som än hände och besvärade oss fanns alltid stöd i den andra.

Min sambo är verkligen en underbar kvinna som jag gärna spenderar livet med men som i alla förhållanden har det sina upp och nedgångar och det händer ju att man tänker hur livet hade sett ut med någon av de andra. Sen får man nog vakna ur drömmarna, erkänna för sig själv att det hade säkert inte varit ett dugg bättre eftersom att med tiden så blir man varse en partners brister, att avsluta för nån annan skulle helt säkert ändå leda till samma vardagsbekymmer och... allt annat som hör till.

Men en sak står mig klart. Man kommer inte över känslor för någon annan.