Vad ska jag ta mig till?

Vi bestämde oss för att behålla, vi bokade abort tid och dagen efter bröt jag ihop totalt. Jag föll ihop i hallen och bara grät, då insåg vi att abort inte var det rätta för oss. Det kändes som en enorm lättnad och jag kunde glädjas åt det som komma skulle och vår oro kring det praktiska krympte och försvann. Dock blir drt inte alltid som man vill, vid ett ultraljud två dagar senare upptäcktes det att något var fel. Jag hade fått missfall och det blev kirurgisk abort dagen efter då medecinsk inte funkade. Jag känner en så enorm sorg och smärta, jag har gråtit, skrikit och förbannat allt. Jag kämpar nu desperat med att hålla huvudet ovanför vatten ytan. Men mitt i allt är jag evigt tacksam att jag inte tog beslutet om abort, jag kan inte ens föreställa mig hur jag skulle ha mått om jag själv orsakat det jag nu går igenom. Min partner försöker trösta med att säga att det helt enkelt inte var meningen. Det hjälper inte. Detta är andra gången jag går ugenom ett missfall och det gör så ont. Varför, är frågan som cirkulerar hela tiden. Jag vet att det kommer kännas enklare med tiden, men just nu tynger sorgen ner mig och jag kan inte dluta gråta över det barn jag inte får chansen att lära känna. Alla anledningar som förut vägde för abort känns nu bara patetiska. En liten elak röst i huvudet säger att detta är straffet för att jag ens övervägde abort, låter så sjukt jag vet. Och jag vet ju att drt inte är så. Men det är så många sådana skuldbeläggande tankar som snurrar. Tänk om jag inte, ja hade utgången blivut annorlunda då? Till er som skrivit och är i samma sits, se verkligen till att lyssna på vad hjärtat säger till er. Och tack till alla stöttande ord.